Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Regeringens första månad och dito budgetproposition

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2014-11-05 22:29

Nedmonteringen av välfärden har gått så fort
För några år sedan, en åtta, tio år tillbaka, var journalistkåren i huvudsak vänstervänlig. Man bevakade till tusen makthavarna och stod tveklöst på folkets sida. Nu har nyliberalismen gjort sitt intåg med besked. De enda som tittar över kanten och bryr sig om någon annan därutanför, är sossar, vänsterfolk och Fi. Centern som förr också var enkelt folk består numera av Ego-Bertar och Ego-Bertor. Bönderna finns kvar fast är ganska få – men värda sin vikt i guld – utan dem överlevde vi inte. Kristdemokraterna, som borde vara goda medmänniskor, är extremt egotrippade och hårda. Skojar om väsentliga ting. Moderaterna är värst. De är ett otäckt folk. De kan gå över lik bara de tjänar på det, är i total avsaknad av någon endaste liten altruistisk por på sin kropp. Folkpartiet är ungefär likadant, har helt klart Modsen som förebild. SD då? De är i en egen liga än så länge. Ett populistiskt missnöjesparti, sägs det. Invandringsmotståndare. Svårt att förbise det. Ändå, ändå ... Är det människovärdigare att bära sig åt så som de blir bemötta? Är de andra ett dugg bättre? SD projicerar ut allt sitt hat på invandrarfrågan. De andra sju partierna projicerar sitt på det åttonde, SD. Skönt. Det är som ett bad, en rening. Man behöver inte rannsaka sig själv på det viset.

Populistiska missnöjespartier – det är de allihopa! Utan moral och utan medkänsla.

en maktförskjutning har ägt rum
I majoritetstermer är förändringen inte stor, kvantitativt sett. Men kvalitativt är den enorm. Inte undra på ett att de forna makthavarna skjuter skarpt. Det märkliga är att media ackompanjerar dem i allt vad de gör och bidrar med sina egna små variationer på temat tillika. Allt kritiserar de, allt det viktiga, det som måste förändras. Om vi ska vara en kultiverad och utvecklad befolkning, en förebild i mod och ädla syften, ett land värt att beundra och efterfölja, måste vi göra stora förändringar och rätta till orättvisorna där de svaga och fattiga ska bära de starka och rika. Så har det blivit alltmer under de här åtta, tio åren. Under själviskhetens decennium.

Innan dess, före förvandlingen, dekadensens inträde, hörde man aldrig människor framhäva sig själva och sin självklara rätt att ha förmåner, ha det bättre andra, än de sjuka, arbetslösa, fattiga och gamla. Man skämdes snarare över att ha det bra. Ville hjälpa men visste inte hur. Samhället värnade om de värnlösa. Man tänkte: det kan bli min tur. Framgång och motgång växlar genom hela livet. Alla behöver vi hjälp från tid till annan.

en betydande attitydförändring
Nu skriker man i raseri över att även de medellösa ska få del av något, få det lite drägligare, få hjälp när man är sjuk och arbetslös, fattig och gammal. Man rasar över att ungdomar ska få betalda jobb som de kan leva på och samtidigt få gå i skola och bli nyttiga, också för andra och för samhället. Bli anställningsbara på en arbetsmarknad som vilar på riktig grund. Slippa de förfärliga, hotfulla, flera sidor långa avtalen som gav chefen rätt att bete sig hursomhelst mot sina underbetalda anställda som skickades hem utan betalning när det fanns lite att göra och som fick jobba tolv timmar på raken utan rast när det fanns mycket och dessemellan vara ständig, obetald jour beredd att kallas in till jobb.

Nej, slavauktionen ska bort, ingen ska bli över, bli utan uppgift i det nya samhället!

Men Allians med svans rasar och ska trasa sönder alla visioner och planer, omintetgöra dem. Man är rädd om sina slavar, de får inte bli upplysta och upplyftade in i ett samhälle där de kommer att ställa krav. De ska hållas kort, förstå sin plats och skyldighet att rättslös tjäna under de rika, de som kan göra vadsomhelst och ändå gå fria, fortsätta plåga och döda som nu, dem som icke äger berättigande i den värld som tillhör de rika, de rikas värld. Slavarna får inte lockas tro att de är nåt, att de ska få nåt, att de har någon som helst rätt till någonting.

följer inte upp - förföljer
Så denna stackars regering som nu tillsammans med sin samarbetspartner verkligen vill göra något riktigt rätt, ställa tillrätta det som fel är, vill beskatta – inte som de rika för att de ska må gott, frossa och vältra sig – utan för att de som inget har ska få så små smulor från den rike mannens bord, bara så pass, endast så lite att de kan överleva, denna stackars regering blir nu hånad och hotad, gjord narr av och föraktad. I varenda tidning, i vartenda nyhets- och samhällsprogram framhålles med emfas hur utomordentligt dåligt allting är som de gör, hur fel de bär sig åt, hur de säger emot sig själva, och hur de ska skämmas ut när deras budget inte kommer att gå igenom, att de inte kan fortsätta att spela Robin Hood, kasta pärlor åt den värdelösa böbeln och låta de rika betala för det med sin sista skärv!!! Är det så det ska bli??? Är det det ska vara???

avstod från att reglera vinsterna i välfärden
Tänk den förra regeringen, den som nu håller på att skrika och gräma ihjäl sig, tänk, vilken god ordning de höll i de offentliga finanserna! Tänk, så bra ordning det var, utom för skolans elever och lärare, sjuknärvaron på jobbet, fas 3, barnomsorgen som måste slimma och öka barngrupperna, äldreomsorgen som blir utan både vård och omsorg, medan enorma mängder av kapital - också från svenska välfärden, skolor, vård m m flödar i öarnas riskkapitalbolag där de i nära samröre med den ekonomiska brottsligheten äger stora koncerner med fabriker och industrier, förskolor, fastigheter (banker, finansinstitut och ... våra pensioner ...?) och utgör samhällen i samhället.

Trots att det redan nu funnits en lag som kunnat förhindra den hanteringen har förra regeringen avstått från att tillämpa den. I Aktiebolagslagens kapitel 32 redogörs för hur vinstutdelningen regleras genom att knyta den till statslåneräntan.

Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet vill inte ha det korrupta samhället. De vill rätta till det som är fel och vill satsa på de områden som återigen ska få riket på fötter och skapa ett land som det är gott för alla att leva i.


PS Jag blev så imponerad när jag hörde Stefan Löfvén helt obesvärad och utan accent avtacka på scen en engelsk föredragshållare, en framgångsrik och uppburen forskare och professor vars namn jag inte minns i skrivandets stund. Det är heller inte viktigt just nu, men det jag vill säga är att vår nuvarande statsminister pratar riktigt engelsk engelska och inte svengelska som den förra, oavsett hur mycket mer studerad än han må ha varit.

Sedan om Stefan Löfvén inte ännu är så slipad och rutinerad i alla riksdags-, nämnd- och rådsmöten så är han desto mer uppskattad för den goda stämning han sprider omkring sig och för mer lättsamma och givande samtal och inlägg som inspirerar alla att bidra till det yttersta.

Aldrig ska jag glömma min chef på det allra första jobbet jag hade efter min examen, när han tog mig med på ett sammanträde som jag sedan skulle skriva protokoll ifrån. ”Hoppas det är Marianne”, sa han. ”Hon är vice ordförande och inte så rutinerad som Bertil, den ordinarie, men det blir mycket livfullare och intressant och ger mer när hon håller i mötet, särskilt för dig som är ny i gamet”! Sedermera blev jag själv ordförande, projektledare och byråchef och har fått leda många möten och alltid haft Marianne som förebild. Jag har fått känna både gensvar och entusiasm från deltagare och medarbetare som lärt mig hur mycket mer man får ut av gemensamma insatser och når bättre resultat om stämningen är tillåtande och proceduren inte alltför perfekt.











  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post125