Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Underbarast med att resa är att komma - hem!

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2014-10-09 15:00

Dottern fyllde år och reste tillsammans med maken till Rom där de använde dagarna till att uppleva några av klenoderna såsom Vatikanen, Colosseum m fl och vandrade runt i flera mil enligt dem själva, lärde sig massor och njöt av den goda italienska maten. Hennes italienska pappa tog en av dagarna tåget från Grosseto 19 mil för att gratulera sin dotter. Han och jag skildes redan då hon var nyfödd och de hade ingen kontakt förrän hon var 18 och myndig. Sedan dess har de träffats då och då, men hon har aldrig varit hem hos honom och hans italienska fru och vuxne son. Han är läkare och ganska välbeställd så fina presenter har hon fått under åren som förlupit. Men som sin pappa i vardagen och i nöd och lust var hennes adoptivfar, min första och tredje man och far till mina tre äldre barn.

Nåväl, jag hade haft ännu roligare hemma hos lilla dotterdottern på fem. Så när jag satte mig i bilen från Nackatrakten (Orminge) och körde in mot stan kände jag mig nöjd och glad och ganska trygg. Jag hade kollat upp i förväg att Hötorgsgaraget låg kvar och hade som förr ingång från både Sveavägen och Slöjdgatan. Jag valde Sveavägen för att slippa köra runt så mycket inne i city. Jag har varit med bilen inne i stan hur mycket som helst, men det är några år sedan, och i Stockholm ändrar man körriktning på tvärgatorna rätt vad det är. Och så är det ju trängselskatten som drabbar även tillfälliga besökare. En avi kommer på posten så det är enkelt i och för sig. Konstigt, man kan ödsla pengar på mycket, men när det gäller parkeringen av ens fordon räknar man krona för krona ... För att inte tala om böter när man glömt tiden eller rent av varit så koncentrerad på sitt ärende att man rusat förbi betalningsstationen utan att ens lägga märke till den (har hänt mig ibland).

Allt gick väl fastän jag kom ur tunneln så sent att jag inte hann hitta nerfarten till garagen utan fick ta rundan förbi PUB och ner om Vasagatan, in på Mäster Samuelsgatan och liksom på någon slags mental inställning från förr in på Slöjdgatan och ner i garaget. Inte för att jag kände igen ett smack men jag körde på IN tills jag såg några jobbare och strax därefter en markerad ruta längs sidan av en gång, där jag beslöt mig att stanna. Kändes tryggt med killarna och höll på att ropa ”fint, då kan ni se till min bil en stund”, men behärskade mig och teg. Typiskt lanttant-tänk ...

När jag kom till Nordea på Kungsgatan 52 var kontoret stängt och skylten nedtagen. Jag kollade adressen på brevet jag fått om att hämta ut innehållet i bankfacket som jag inte besökt på 15 år och som bara innehöll originalbetygen från diverse kunskapsinhämtning jämte påföljande anställningar. När jag ringde upp numret som angavs i brevet såg jag att batteriet nästan var slut. Först nästa dag hade de öppet och det hjälpte inte att jag hade rest ända från Värmland och nu fick återvända med oförrättat ärende. Med fullmakt ordnar det sig, finns en blankett med i brevet, jodå, där låg den. Åh ...! Fullt rus till dotterns jobb, som för övrigt håller till i samma lokaler som jag jobbade i en farlig massa år, rätt kul faktiskt, med Adolf Fredriks underbara krokusar på kyrkogården om vårarna – de möter en var dag – och syns när man tittar ut genom fönstret. Ibland gick vi och lyssnade på orgelkonserter på tisdagslunchen. I hastigheten råkade jag trycka på den andra dotterns nummer så hon fick ringa åt mig och hälsa att jag väntade i receptionen, för batteriet skulle lägga av närsomhelst. Funkade. Jag bkev bjuden på en coca-cola så jag skulle få lite energi, svettig som jag var av upphetsningen.

När jag genade mellan stånden på Hötorget lockade en försäljare med lingon men jag kunde inte splittra mig på det. Lingon är annars det bästa jag vet. På gröten men framför allt på tunna pannkakor som var det första min mamma lärde mig att laga. Kan man steka pannkakor och köttbullar klarar man sig långt för det tycker karlar om, sa min mamma ..., eller var det min mamma? Låter inte som hon ... Men i alla fall lärde hon mig att vända pannkakor som en ”hel karl” (nej, vad säger jag?), som en kock, menar jag såklart.

Jag kunde inte finna samma nedgång som jag kommit upp ifrån. Gick fel och kom snabbt upp igen, som stungen av ett bi. I rena desperationen tvärade jag gatan och gick in i godisaffären där och plockade mig en påse full med diverse karameller av vilka hälften var oätliga upptäckte jag sedan, men i mitt ansträngda tillstånd menade jag att få upp blodsockret åtminstone.

Samma ingång som man kör ner genom fick jag till slut ta. Trängde mig mot väggen för att inte komma i vägen för någon stressad dåre. Men var i hela friden hade jag ställt bilen? Jag kollade var jag kom upp och visste då exakt hur jag skulle komma till bilen. Men nu hade jag ju kommit in ”fel”. Inga fanns att fråga. Visste inte hur jag skulle beskriva det heller, var jag hade ställt bilen. Jobbarna. Bara det. Till slut träffade jag på en kille utanför ett trapphus och när jag beskrev gången med jobbarna visste han och rådde mig ta trappan längst ner, till sektion C för där jobbarna höll till.

Efter att först stannat på näst nedersta planet och virrat lite gick jag tillbaka till trappan och där visades mycket riktigt skylt med sektion C nedåt. Väl nere var det ganska lätt att ta sig till rätt plats. När jag såg bilen kände jag mig verkligen lättad, skyndade sista biten, låste upp och klev och stängde kvick och tryckte på knappen som låser alla dörrar. Och då kände jag mig så överväldigande lycklig och trygg. Först då märkte jag hur utsatt jag känt mig, vilse i det där enorma garaget, ensam och ett värnlöst offer om jag stött på någon illasinnad. Först då släppte jag fram fasan, i min lycka för att ha ”hittat hem” och låst om mig.

Tänkte att nu skulle jag i alla fall ta rätt utfart mot Sveavägen men insåg för sent att jag alls inte skulle komma så enkelt mot Roslagstull och sedan Norrtull och sedan raka spåret ut mot Oslovägen, först E4 och vidare på E18. Så jag fick köra i motsatt riktning (såklart, hur dum får man bli – förlåt, Lisbeth, du ÄR inte dum, men ...) förbi PUB och ner mot Vasagatan, såg så en skylt som jag följde, runt halva stan syntes det mig och äntligen var jag på Norrtull och passerade det gamla tingshuset på höger sida, där Bjurfors som sålde min lägenhet höll till. På den tiden. Härligt att äntligen få dra på. Jag satte mobilen på laddning och öppnade karamellpåsen. Råkade få syn på bensinmätaren. Va fan. Hur mycket hade jag gjort av med egentligen? Skulle nog inte klara mig till Arboga där jag tänkt tanka och ta mig en fika.

Vid Jakobsberg visade en OK-skylt avfart, tvekade, men jag svängde av och fick köra en j-a lång väg hit och dit innan jag kom fram till en liten skitmack. Jag fick min bensin men när jag skulle tillbaka så skyltades det bara mot Stockholm och Enköpingsskylten var överkryssad. Jag tänkte ”hur korkad får man bli, här är ju mer provinsiellt än i lilla Kristinehamn – det är mycket bättre i Kristinehamn än det här j-a förfallet ...!” Fick åka mot Stockholm, svängde av mot Barkarby men hittade en motorvägsskylt mot Enköping rätt snart, tack Gud – och äntligen! Uppe på E18 igen var det karamellpåsen för hela slanten, rena hetsätandet tills jag nådde den äckliga delen, vilken var merparten. I Arboga skulle jag köpa en Chicken-bacon-crepe. Vilket jag gjorde och körde sedan de resterande 14 milen hem till mitt underbara paradis, den lilla stugan mitt i skogen om man inte räknar in sjön som i och för sig skär in i landskapet så nära att man skulle kunna snubbla och plumsa rätt ner i den.

När jag sedan packat upp och satt med en rykande mugg kaffe med en knäckemacka med extra saltat smör, engelsk marmelad och prästost kom jag att tänka på att jag inte en enda gång känt mig trött under resan som jag annars ofta gör och får leta efter en plats där man kan köra åt sidan, veva ner rutan och sluta ögonen en stund, inhämta kraft (vilket går förvånande snabbt) och sedan på det igen. Nej, jag hade inte känt mig trött en enda gång! Egentligen hade det varit en ganska angenäm resa.

Fast nog har den något att lära mig. Alla hinder ville säga mig något. Men vad? Får reflektera under promenaden, bara storregnet lugnar ner sig. Lite blått går att skymta uppe i den molniga himlen, sjön här utanför ligger småkrusig och grå.

Mot nordväst

Mot sydväst

Oh, hem ljuva hem! Det bästa med att resa i väg ett tag och få lite omväxling och träffa dem man älskar – hur underbart är det ändå inte att få komma hem igen!


Först kom lilla Malva, mor till Lilleman, med v öga efter skada lyckofullt opererat

Nu på morgon låg vildkatten Ajjo och sov i fåtöljen ...

... och Lilleman satt i fönstret dit han flyr från de andra, först och främst Ajjo, som dessutom kanske är på väg att ta över dominansen i klanen

Som hundvän hade jag ingen aning om hur speciell relationen med en katt kan vara. Man är så nära och kära i varandra och ändå fullständigt fria. Passar katterna och mig.











  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post114