Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


liberala kval och våndor

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2014-06-11 22:27

Vad menas med liberal?

Ordet liberal har väckt både ett motstånd och en hopplöshet hos mig. När frågan kom upp på Twitter i form av ”liberal feminism” reagerade jag med att känna mig exkluderad och utanför något som bara var till för några utvalda eller ”självvalda”. Avsändaren, en mycket vänlig och välmenande tjej undrade hur jag kunde se det så, när #liberalfeminism handlar om allas lika rätt att forma sitt eget liv och samhället.

Så jag sökte ordförklaringar i bokhyllans ordböcker och googlade på nätet, varför allt som står här nedan är noga genomläst. Och jag känner nu att jag får klamra om jag ska kunna hålla fast vid min första uppfattning, liksom gå i förvar, bli defensiv. Men det vill jag inte. Och varför ska jag det?

Jag är beredd att köpa Ninas beskrivning, att det handlar om allas lika rätt att forma sitt eget liv och samhället. Samtidigt, hm … liberalisterna känns inte lika trevliga (som grupp), som när historien beskriver rörelsen och dess syfte på 18-talet då den startade, och därför inte heller benämningen, ”liberal”. Då kämpade de mot överheten och deras privilegier, visst låter det fint!

Men nu känns det som om de lierar sig mer med gräddan än med oss underdogs.

Socialförsäkringens trygghetssystem sattes ur spel, Arbetslöshetsförsäkringen likaså. Det drogs ner på resurserna till skola, barnomsorg och äldrevård samt läkarvård, det är ett faktum. Tillgängligheten till dessa institutioner försvann. Tänk, jag minns när det skulle finnas minst en försäkringskassa i varje kommun dit alla försäkrade var välkomna att samtala om sin situation. Och det satsades allra mest på ”frontlinjen” dvs. den personal som mötte allmänheten, på kompetens innefattande kunskap om de olika förmånerna (försäkringsområdena) och på dialogen mellan tjänstemannen och den besökande. Allt för att besluten skulle bli de rätta och kvalitetssäkrade.

Nu blev arbetslinjen ett honnörsord som stod över allt annat som förklaringsmodell. Ack så genomskinligt! Jag som har sett alltihop inifrån kan säga att det enda som inte fungerade som det skulle var rehabiliteringen beroende på att personalen inte hade en vana att driva förhandlingar med arbetsgivare och läkare och många gånger gå emot båda dessa auktoriteter. Hade man satsat på rätt kompetensstöd hade det blivit strålande bra! Får väl också säga att det inte fanns någon kultur i egentlig mening med samarbete över myndighetsgränserna. Det var även detta att försäkringskassorna hade en organisation som överlevt sig själv, som egna juridiska personer med en tillsynsmyndighet utan rätt att lägga sig i kassans arbete mer än på ett ideologiskt plan. Statsmakterna satt fast i sin uppfattning om att de var en folkrörelse, vilket inte på något sätt var möjligt att fortsätta med, med allt det ansvar som kom att vila på socialförsäkringens administration. Så det var lätt att slakta dem. Och att ”slakta” dem som behövde deras stöd tillika. Det var en sorglig historia som blöder ännu, de delar av den som fortfarande är vid liv. Människorna.

Och hur man sedan tog från de fattigas små smulor och gav åt de redan mätta, var en skälm, en skam. Sverige har rustats ner på alla håll och kanter. Livet har blivit tungt och sorgligt och kantat med oro och ångest för så många som inte råder över sitt liv. Var ska man ta pengar ifrån om man inte har några och om man inte har möjlighet att förvärvsarbeta pga. sjukdom eller arbetslöshet.

De sjuka, arbetslösa och åldriga har blivit samhällets parias, de kastlösa och värdelösa. Vårt samhälles olycksbarn som offras för de besuttnas välfärd. Inklusive ledningen i alla nivåer. Alla som redan har skor sig girigt efter mer, mer. Det är den allmänna attityd som det här samhällsskicket skapat. Vi har varken tid, råd eller ork att bry oss om varandra längre. Vi saknar hopp och framtidstro. Innerst inne i grunden känns det så mer eller mindre för alla.

Och Reinfeldt och Borg står och slår sig för bröstet. … Nja. Det är lite sämre med det nu. De kan inte möta blicken längre utan tittar bort, får svaga, skamsna röster. Jag ser det så säkert som amen i kyrkan. De skäms. De skäms för att de har lurat svenska folket i ett decennium. Förstört vårt land. Förstört oss. Förstört vår förmåga till vänskap. Vi orkar inte längre odla någon vänskap så den dör.

Måtte vi vid Gud slippa dessa parasiter efter valet. Egentligen kan jag inte säga att jag tror på någon, vilken jävla färg de än må ha! Det ska inte vara stort och oåtkomligt utan litet och nära. Jag hoppas, det måste jag tillstå, jag hoppas att alltihop kokas ihop i en enda stor kittel och ur den stiger små entiteter fulla av entusiasm och tro på allas vår förmåga att skapa en framtid tillsammans, en människovärdig tillvaro, där vi är vågar ha tillit till vårt nya etablissemang och tro på att vi ska fixa det, där vi får känna lust igen, kan skratta igen utan att det fastnar i halsen, kan tycka om varandra igen, mötas igen och vara tillsammans.

Är det liberalismen som ska klara den metamorfosen? Eller är det Svenska kyrkan och vår tro på Gud? Är det Piratpartiets genomskinliga lösningar för vår virtuella kommunikation med varandra? Är det, är det … vad är det? Åh …

Fastän jag inte trodde på vare sig EU eller EU-valet (gjorde det från början, då vi gick med) blev jag upplivad, glad och lite rörd över resultatet. Alltsammans kändes så nytt. Så fräsch. Och ingen var storpamp och bröstade sig. Det var som om vi alla gjorde det tillsammans! Jag önskar det skulle vara så i valet i höst. Men då får väl folk kalla fötter och vågar inte rösta med hjärtat och det fria sinnet. Då har de väl halats in till fållan igen, fått beroendets helvetesstämpel på sig igen …

Fast hoppas kan man ju alltid. Liberal eller ej.

Nedan, botaniserandet i ordböcker och på nätet:

Norstedts svenska synonymordbok

1 liberal (subst.) framstegsman, reformvän, frisinnad; (vard.) ´frifräsare´ jfr radikal 1

2 liberal (adj.) 1 (motsats: snål) se frikostig 2 2 (motsats: trångsynt) frisinnad, vidsynt, (ibl.) fördomsfri, fördragsam, överseende 3 (polit.) framstegsvänlig, reformvänlig, frisinnad; vänsterinriktad (om borgerlig); jfr 2 radikal

1 radikal (subst.) 1 vänsterman, reformivrare, (politisk) ytterhetsman, jfr 1 liberal

2 radikal (adj.) se genomgripande; reell, verklig; revolutionerande, omstörtande; frisinnad, reformivrande, avancerad, vänster(sinnad), ´röd´, (skämts.) vänstervriden; ytterliggående; jfr 2 liberal 3, 2 revolutionär

frikostig 2 flott 1, gentil, liberal, (ibl.) godhjärtad, offervillig, riklig, rundlig, ´hederlig´

revolutionär 2 (adj.) omstörtande, samhällsupplösande, rabulistisk, subversiv, himlastormande, upprorisk, samhällsvådlig; jfr 2 radikal

rabulist omstörtningsman, se 1 revolutionär; (folk)uppviglare, folkförledare, (politisk) bråkmakare 2

subversiv omstörtande, 2 revolutionär

bråkmakare 2 oroselement, orosstiftare, rabulist, (ibl.) brushuvud; slagskämpe, ´stridstupp´, krångelmakare, grälmakare, trätobroder, kverulant, frondör, buse

frondör oppositionsman, rebell, revolutionär; häcklare, bråkmakare

häckla (motsats: berömma) (särsk. politik) se klandra 1, smäda

klandra 1 (motsats: berömma, prisa) ogilla, tadla, förebrå, förtänka, anklaga, döma. (ibl.) beivra; lägga (ngn) till last, ge skulden (för), (åld.) lasta, förkättra, (särsk. polit.) häcka; kinka, (ibl.) klaga 1, hacka 1, klanka på, (skarpt) kritisera, beskylla åthuta

klaga 1 se jämra (sig) 1, ropa ve (och förbannelse), veklaga, ropa i himlens sky

hacka (på) 1 (v.) ständigt anmärka, klandra, kälta, ge gliringar, pikar hugga (in) på

Nordstedts svenska språkbruk

liberal frisinnad tolerant

liberal politik den borgerliga koalitionsregeringen för en liberal politik

Esselte Svensk ordbok 1

1 liberal 1 som företräder liberalismen; manchesterliberal: socialliberal; vänsterliberal 2 som är anhängare av ett fritt och självständigt tänkande och står fri i förhållande till regler och bestämmelser (SYN frisinnad, tolerant, fördomsfri)

2 liberal anhängare av liberalismen

liberalism politisk åskådning som slår vakt om såväl den enskildes som den privata företagsamhetens frihet men ändå accepterar statliga ingrepp för att säkra medborgarnas välfärd

Nordstedts – Våra ord – etymologisk ordbok

liberal: av lat. liberalis som är värdig en fri människa; ädel; frikostig; (…) Som partinamn har ordet brukats först i Spanien (om 1812 års författning), sedan i Frankrike (1820-t.) och England (omkr. 1830); i Sverige sporadiskt om oppositionen under 1820- o.1830-t.

Ur National Encyklopedin

(…) Liberalismen var ursprungligen förknippad med revolt mot överhet av olika slag; mot kyrkan, kungadömet, statsmakten och de privilegierade klasserna. Den betonade alla människors lika värde och motsatte sig därför olika former av privilegier. Tankegångar av detta slag fanns redan hos Cromwells independenter i England på 1600-talet och uppträdde tydligt i samband med franska revolutionen i slutet av 1700-talet. Den tidiga industriella revolutionen i Storbritannien gav särskild tyngd åt de liberala idéerna och kraven på avreglering och tullfrihet. Liberalismen och den klassiska nationalekonomins framväxt är nära förknippade med varandra; se vidare nedan (Ekonomisk liberalism).

(…) Det var emellertid först på 1800-talet som liberala idéer fick någon större spridning. Liberala strömningar gick då hand i hand med strävandena efter nationell frigörelse, inskränkning av privilegiesamhället och ökad jämlikhet. I den praktiska politiken fick liberalismen på allvar sitt genomslag i västvärlden mot slutet av 1800-talet och i än högre grad i början av 1900-talet.

Tanken var att när adelns, kyrkans och aristokratins privilegier raserats skulle initiativkraften och arbetslusten växa hos människorna. När det gamla skråväsendet avskaffades och tullarna sänktes steg också produktion och levnadsstandard. Industrialismens framväxt sågs av liberalerna som liberalismens förtjänst. Samtidigt framstod en total ekonomisk frihet, som lämnade samhällets svaga utan skydd, som oacceptabel för många liberaler.

Ur SO-rummet Samhällskunskap

(…) Liberalismens reformkrav betydde att liberalerna från början definierades som vänster – i kontrast till högern som höll på kungamakt, ståndsriksdag och skråväsende. Några socialistiska rörelser av betydelse fanns då ännu inte. Senare har också uttrycket borgerlig vänster förekommit. I Norge och Danmark går detta språkbruk alltjämt igen i namnet på de liberala partierna – Venstre och Radikale Venstre.

(…) På 1930-talet infördes benämningen socialliberalism i Sverige för den politik som företräds av folkpartiet. Socialliberalismen kännetecknas främst av social reformvilja och avvisande av socialistiska förslag om förstatligande.

(…) Ordet nyliberalism har använts vid olika historiska tidpunkter av liberaler som velat markera att de står för en annan form av liberalism än den som just då dominerat. Termen har alltså inget eget historiskt innehåll. Under senare år har dock uttrycket nyliberalism ibland använts som uttryck för en samhällsåskådning som lägger stor vikt vid ekonomisk frihet och som förhåller sig kritisk till många av de politiska åtgärder som görs inom bl.a. social- och kulturpolitiken. I en del fall är det dock snarare fråga om en ”kapitalistisk anarkism” än om liberalism i ordets rätta mening.







  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post102