Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


(mar-)Dröm och vaka eller Den sista entusiastens bekännelse

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2014-05-31 11:56

Daniel Bäckström frågade om han och hans sällskap kunde komma med hem till mig och jag kunde inte annat än att säga ja trots att det inte alls var fint hemma. De var fyra personer, ingen av de andra tre kände jag och Daniel egentligen inte personligen fast vi är vänner på Facebook och jag har träffat honom på möten i Centern. Vi satt vid köksbordet och jag lyssnade på i och för sig intressanta samtal men de liksom flöt mig förbi. Jag bjöd på något som jag plockade fram, jag tror knäckebröd, och kaffe, vet inte. De hjälpte till och de rörde sig raskt, kvinnorna, Daniel minns jag inte gjorde något men han satt där, åtminstone till en början för sedan gick jag och lade mig, de andra hade fått löfte att stanna över.

På morgonen sov jag länge. De andra satt vid köksbordet när jag kom upp. De förde livliga diskussioner liksom de gjort på kvällen och natten i vilka jag inte förmått komma med något inlägg. Det gick alldeles för fort så jag hann inte. De tittade aldrig åt mitt håll. Jag försökte fråga om de ville ha varsin duschhandduk men ingen svarade. Jag gick för att ta fram för säkerhets skull och plockade bland handdukarna men fick bara fram småhanddukar. Den ena efter den andra tog jag fram, och alla var små. När jag skulle förklara hörde de mig inte. Jag var väldigt trött och såg att vi var i en annan bostad än min.

Där var mycket folk och ingen kände jag igen. Där var en kvinna jag försökte prata med men hon tittade bara till på mig hastigt utan att avbryta sig och svarade aldrig. Jag ville säga att jag behövde gå hem, om hon ville hjälpa mig. Hon var för upptagen men nickade åt ett par killar. Jag frågade dem, jag sa att jag inte visste var jag var och hade inga pengar till taxi utan hade bara kläderna på kroppen, ett linne som gick ner på halva låren och inget mer. Den ena av dem lovade men gjorde ingen ansats att hjälpa mig.

Jag försökte få uppmärksamhet hos en efter en men ingen stannade upp med det de höll på mig eller svarade. Jag letade efter ett tag upp killen som sagt han skulle gå med mig men när jag hittade honom bland alla människor var han okontaktbar. Bara pratade med andra eller var inne i egna tankar. Jag ropade ändå att jag snart var klar, skulle bara gå på toaletten. Det var ett stort rum med olika saker i, ganska fullt och när jag lyfte på locket stod någon anordning där till höger, då ropade en tjej: sätt dig till vänster och då försökte jag med det. Hon kom och satte sig på en bänk intill samtidigt som hon pratade med några andra som också hade kommit in. När jag försökte förklara min situation, gjorde hon tecken att jag skulle vara tyst. Det visade sig att de höll på med någon slags inspelning. Jag lämnade badrummet utan att ha kunnat uträtta det jag skulle, tänkte att det går väl ändå.

En liten pojke kom fram flygande och stannade till framför mig. Som en liten apa kastade han sig mellan rep och log, inte direkt lyckligt utan snarare överseende. Uppgivet på samma gång, fastän leende och skrattande. Han berättade om att ingen brydde sig om honom men att han var glad ändå. Jag kramade honom och kände glädje och värme från vårt hastiga möte där han förutom något ögonblicks uppehåll var i rörelse igen. Han hade gärna fått följa med mig hem och jag kände att jag ville ta hand om honom. Men han kastade sig vidare. Det var ändå mötet med honom som höll mig uppe.

Fortsatte att leta efter någon som kunde hjälpa mig hem. Men då hade Nancy Johansson kommit dit och alla pratade om hennes senaste bok och samtalade ivrigt fast de ändå lyssnade uppmärksamt och beundrande kommenterade hennes berättelse. Jag försökte säga att jag också var författare. Det var svårt att få fram men jag ansträngde mig. Hon bara tittade till på mig som om jag sagt något alldeles opassande och låtsades inte om mig. Jag försökte igen: ”2010 gav jag ut min första bok och nu håller jag på med den fjärde”, lyckades jag få fram. Men hon gav mig bara en hastig blick så där som man kan göra fast man inte vill utan snabbt skyndar sig att titta åt ett annat håll.

Jag kämpade och kämpade, sa att jag behövde hjälp att komma hem, jag hittar inte dit själv, sa jag, vet inte var jag är. Kom med då, sa en kvinna. Och vi gick. Det var inte särskilt kallt. Det hade blivit natt. Hon bad mig vänta utanför en port som hon försvann in igenom. Jag stod där och väntade och väntade, såg upp genom den glasade fasaden genom vilken man såg trapphus och hiss men ingen syntes till. Där stod jag och huttrade tills jag vaknade med världens huvudvärk och med tung kropp. Kände det som om något gått sönder. Samma känsla som när jag för ett antal år sedan gick i väggen. Jag bestämde mig för att avsäga mig alla uppdrag, åtminstone under de närmaste två, tre veckorna.


Epilog

Det har varit omfattande jobb och engagemang med EU-valet, ömsom uppsluppet, ömsom melankoliskt. Från att ha önskat helt ta avstånd insåg jag att det inte gick an att bara avvisa företeelsen. Det var bara att gilla läget och utgå från det. Och när jag då tänker på hur vi har det här på landet, där bönderna går på knäna och det ena huset efter det andra står tomt. Barnfamiljerna flyttar och inga flyttar in igen. Skolan är borta sedan två år trots vår kamp under fem års tid och trots att barnen var många, närmare 90 elever och fler på tillväxt. De metoder kommunen använde sig av går till historien. Jag tänker mig att de inblandade får göra avräkning på den yttersta dagen för det taskspel de tog till. Skolskjutsen som från början skulle ta 40 minuter blev 45 och sedan 60. Det senaste är 80 minuter. 160 minuter, dvs 2 timmar och 40 minuter ska barnen resa varje dag. De får över 10 timmars arbetsdag av vilken de senaste 6 timmarna utan mat. Självklart påverkar det både skolresultat, hälsa och hela barndomen som inte längre består av lek och bekymmersfri tillvaro för dem ens på kvällar och helger då de är för trötta.

Detta är den stora och närliggande sorgen. Den är svår att lägga bakom sig, som vissa politiker uttalar - nu har det väl ändå gått så lång tid, man kan väl inte hålla på att älta hur länge som helst - men de pågår ju, missförhållandena. Som utan undantag sätter sina spår i inte bara deras barndom och uppväxt utan hela deras liv.

De förbaskade politikerna har rätt: det går inte att hålla på att tänka på. Inte ens för dem det direkt drabbar. De kan väl knappt ens gilla läget utan får väl gå med sin uppgivenhet och apati växelvis med ångest och förtvivlan.

Är det underligt att extremismen frodas i hela Europa, likadant. Folken far illa.

Kommunerna bekymrar sig för sitt varumärke, måste framstå som starka och framåtsträvande med arenor, badhus, stora konferenscentra och stajlade stadskärnor. Men små barn och skolelever, särskilt bondungar, nej de får skylla sig själva om de bor på landet.

Det ska komma en dag, jag längtar inte, slår mig inte på bröstet, jo, kanske längtar jag om beslutsfattarna kan fatta vilka beslut de måste fatta, i tid! Oroligheter råder i världsläget med upproriska folk som strider inom sig, mot varandra och sig själva. Varför? Religion och etnicitet? Glöm det! De är bara förevändningar som går att ta på. I själva verket strider de för att resurserna inte räcker till. Och inför oron över att det bara kommer att bli värre.

Vem som helst (utom de politiska beslutsfattarna tydligen) begriper ju, att när allt fler i hela världen dras mot städerna, särskilt markant i de länder vars ekonomier nu växer, alla vill leva bekvämt och tjäna mycket pengar. Det kan man inte på landet. I synnerhet inte nu längre. Förr kunde väl de flesta klara sig någorlunda och en del riktigt bra på sina gårdar. Men nu. Allt fler måste ge upp och lämna. Också för hälsans skull. Det frestar på att ha dubbla jobb, ett som man ska leva på och ett för att gården ska överleva. Och denna rörelse snabbas upp alltmer och går snart inte att stoppa oavsett vilka medel man tar till.

Åkrar växer snabbt igen. Och när generationsväxlingen uteblir är det slut. Då har marken blivit impediment, dvs oanvändbar att bruka. Då har kompetensen gått förlorad, den som ackumulerats i generation efter generation.

Och då ...

Då MÅSTE vi verkligen genmanipulera till tusen, sätta vår lit till laborationernas kemiska trollerikonster över det organiska. E100, E200, E300 osv i alla oändlighet är vad vi får stoppa i oss, vi har inget val annat än att isf göra plågan kort. Jordens befolkning minimeras snabbt. Kvar blir de få som kanske förstått att spara på sin odlingsbara mark och i smyg hållit på sina besättningar och vårdat dem efter konstens alla regler. Vi kommer heller inte att ha en jord att leva på så länge till. Ovädren blir att häftigare och förödande. Stormar som för med sig allt. Slagregn och översvämningar lika så. Resten tar bränderna. Och sen är det slut.

Om inte ...

Man fattar att livsmedel inte kan fördelas via en fri marknad. Att livsmedel inte kan transporteras runt jordklotet och förlora all sin näring på vägen samt sprida ohanterliga mängder föroreningar under sin framfart. Att inte låsa upp sig så i handelsavtal så att man inte sedan råder över sin hälsa och välfärd utan tvingas ge vika för stora multibolag och börja med gasutvinningar som är den definitiva dödsstöten om inte Ryssland och USA och Kina hinner före med att utplåna allt.

Nu ska jag gå ut i trädgården och binda upp klängrosor och staga upp alla vallmo som håller på att slå ut, pionerna likaså, gå igenom rosorna och ta bort alla angripna blad och knoppar för jag besprutar inte. Klippte gräset gjorde jag i går, återstår bara lite puts. Så ska jag skura mattan på bron och själva bron och tvätta av väggarna från flugskit och spindelväv, städa ur skåpet under vasken, göra ren spisfläkten och torka bakom spisen, tvätta fönstren och sedan städa överallt. Barn och barnbarn kommer hit för att tillsammans åka och uppvakta ende brodern på hans stundande högtidsdag.

Jag får spotta upp mig och tro på livet. Det är bara så. Punkt.







  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post101