Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Bedragna som bedrar eller Kejsarens nya kläder

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2015-04-14 17:19



I morse tittade jag på ärkeängelen Gabriel inför skranket hos fariseerna och de skriftlärde. De ifrågasatte varför han inte låtit deras proposition om vårdvalet gå igenom granskningen hos Lagrådet. Konstitutionsutskottets (KU) motsatta hållning sken tydligt igenom.

I sak en bagatell. Men som princip, förkastlig. Annorlunda när procedurerna gällde Alliansregeringen. Hur tydligt som helst om man studerar skeendet och de olika inläggen riktigt noga. M värst förstås. FP sakligast och utan affektion.

Sedan hamnade min blick på friskoleetableringarna och den fria etableringsrätten. En kommunal motsvarighet till den förra, landstingskommunala. Båda, där folkvalda församlingarna ska stå för hushållningen med de allmänna medlen och nödvändigheten att förmå prioritera ner och bort till förmån för det oundgängligt viktigaste (som t ex den dyra cancermedicinen och annat livsavgörande). Hur ska de klara det med det fria avropet in i kommunala liksom landstingskommunala budgeten, som är vad det egentligen handlar om!

Varken landstingen eller kommunerna förfogar över de medel de blivit tilldelade, för sin ekonomi. Ekonomi betyder ordagrant ”hushållning med knappa resurser”, dvs att välja det viktigaste och välja bort det minst viktiga och gradera därinom. Det har vi valt våra politiska företrädare för, det är själva essensen i deras ansvar, att få våra hopaskrapade medel att räcka till vår nödtorft. Räcker fullt ut gör de ju aldrig. Men till det viktigaste, totalt sett, med ett enda rättesnöre: det bästa för alla.

Det fria näringslivet har andra prioriteringsgrunder, i första hand: det bästa för ägarna.

De åsamkar högre kostnader genom att etablera sig på de bästa platserna där deras avkastning blir som högst, Stockholms innerstad i stället för i förorten, där de rika gubbarna och käringarna kan frottera sig med doktorn för den allra minsta lilla snuva. Det är mer lättförtjänta pengar än att slita ont på ett akutsjukhus där det snart inte finns en läkare kvar att uppbringa pga att man satt i system för hyrläkare att för dubbla kostnaden komma och rädda landstingen i deras ohållbara vakanssituation, i hela landet likadant.

Så för befolkningen i gemen är det fria valet och etableringen en förlust och nackdel. Helt enkelt en katastrof som snart för envar, även den dumme, är ett obestridligt faktum. Alla som är normalbegåvade och någotsånär insatta i samhällsfrågorna, hur de påverkas av olika faktorer och vi med dem, uppfattar hur vi som medborgare blir snuvade på konfekten av dem som är ute efter att förmera sin förmögenhet. Alla de anar vansinnet i det nuvarande systemet – som blir alltmer tydligt – men vågar inte ingripa likt i H C Andersens Kejsarens nya kläder. Det ofattbara är att det inte leder till ett ramaskri och en revolution!

När man hör politiker stå och lovsjunga det fria valet – vem vill inte ha det, menar de – och ignoranta individer nickar och håller med: såklart vi själva vill välja! Men de förstår inte hur mycket det kostar, hur långt mycket mer väsentligt de får avstå från i stället! Man ser bilförsäljarmentaliteten och de går på den. Jag förundrar mig över hur politiker kan stå i riksdagen och göra svart till vitt. Hur kan de?

Jag hoppas verkligen på den nya regeringen. Det är inte lätt för den att bryta igenom bruset med de falska lockropen som appellerar till det lägsta hos människorna, ”får bara jag det bra, får väl de andra klara sig bäst de vill!” De underblåser den mentaliteten, att tävla och slå ut, att vinna över de andra, the loosers, över dem som inte förtjänar bättre. Goodbye med dom!

Det låter så präktigt och förtroendeingivande, fast det borde vara tvärtom: Moderaternas m fl självförträffligas prat om stabila och ordnade finanser. Men vad används de till? Jo, till vinster. För några få. Inte för dig eller mig, för våra barn eller föräldrar. Och så används de till att ta fram PR-strategier, så att de kan förmå folk att tro på deras budskap.



Men i själva verket skiter de i vanligt folk. De har urholkat samhället och arbetslivet sina viktigaste värden: arbetsglädjen, känslan av att höra till, att vilja ge det lilla extra eller allt, så att ens viktiga roll att åstadkomna resultat fyller ett nödvändigt behov hos medmänniskorna. Fast människor har inga riktiga jobb längre. De är uthyrda slavar som ingen bryr sig om, inte ens vet namnet på. Få privilegierade har anställning. Många sitter och väntar på att telefonen ska ringa. Liksom de väntande arbets- och hemlösa förr på trottoaren utanför arbetsförmedlingens tillfällighetsskutt.

Hjärnan kan inte få till det utan att ha hjärtat med, den saken är klar. Men det har gått så långt att man aldrig hör någon prata om arbetstrivsel och knappt heller arbetsmiljö. Ingen pratar om arbetsmotivation, för den vet alla är borta med vinden. Det är ett jävla helvete som människan har skapat åt sig själv.

Penningen och de snöda vinsterna är det som styr Sverige. Och lögnen hos de bedragande som själva är bedragna. Det är så förbannat lågt stående, det här samhället, så att jag kommer att tänka på den gamla ramsan ur katekesen: Att sälja sin själ åt djävulen och få det väldigt bra, allt man begär är en givet! Men snart uppenbarar sig ofriheten. För om man tidigare uppfattade sig som bunden och begränsad är det ingenting emot nu. Djävulen skrattar dig rätt i fejan när du klagar.

Du valde det själv! Hahaha! Det var det här du valde! Ett rent helvete!

Djävulen vinner alltid. Särskilt över dem som låter sig luras så pass att de i sin tur ägnar sig åt att lura andra.










  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post159

Bemanningsföretagen – Vår tids pesthärd

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2015-04-12 12:13

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/lararvikarier-guldgruva-for-bemanningsforetagen

Min andra praktik inom socionomutbildningens förvaltningslinje var på Karlskoga lasaretts personalavdelning. Där kom jag för första gången i kontakt med personalrekryteringens sköna konst. En felrekrytering skulle då för hundra år sedan kosta minst 10 000 (nu betydligt mer), så insatsen var väl värd att lägga ner möda på. Dels var det annons och all tid som gick åt med genomgång av ansökningarna och intervjuer om man skulle behöva göra om proceduren. Dels var det den störning/skada som verksamheten kunde drabbas av under tiden, med omtag och tills ny person var på plats.

Om man som verksamhetsansvarig erinrar sig vilken avgörande skillnad det är på en arbetsplats med motiverade människor och en där de anställda vantrivs och känner otrygghet; på den förstnämnda tar man utan tvekan ett kvalitetsansvar långt utöver vad som kan begäras, man känner sig som del av verksamhet och resultat, man räknas med, man tillhör; på den sistnämnda håller personerna igen sin förmåga i stället för att utveckla den, vilket är meningslöst då de kan få gå redan nästa dag, de hör inte dit, det enda de tänker på är att vara så trevliga och tillräckligt duktiga så att de får stanna så länge som möjligt, de utvecklar inte några relationer sig emellan, funderar inte på hur uppgifterna skulle kunna göras bättre, deras enda motivation är lönen.

Skillnaden mellan dessa båda arbetsplatser är himmelsvid!

Jag kan förstå frestelsen för rektorer och andra verksamhetschefer att få slippa den här självutgivande delen av personalarbetet. Att gå igenom, kanske 100 ansökningar och välja ut de intressantaste tar tid och kan t o m vara ångestfyllt. Att sedan möta sökande och förmå välja den bästa är nästan oöverstigligt svårt. Här är det lätt att uppfatta orsaken till att det blivit så hemskt som det nu är. Man känner sig trots sin examen på Handels och sin höga position otillräcklig och inkompetent i anställningssituationen.

Det är därför man ska skaffa sig personal med den inriktningen i sin utbildning och arbetserfarenhet. Det är nödvändigt. Och det ska inte sitta en kommitté med vid intervjun, utan endast den intervjuade och den intervjuande. Senare, vid en andra omgång, kan fack och ledning m fl vara med. Då är den sökande så trygg och har fått på fötter vid den förtroliga och förklarande kontakt som redan förevarit, så att det går att få ut något vettigt vid ett sådant möte.

Det väsentliga är att blåbär är blåbär och lingon, lingon. Som sökande ska man snabbt förstå att här kan man fråga om allt och få utförliga svar som inbjuder till äkta dialog. Man ska förstå vad jobbet går ut på, hur miljön är, vilka arbetskamraterna är som man får om man tar/får jobbet i fråga. Man ska förstå vilka förväntningarna är från arbetsgivaren, inte bara vilka arbetsuppgifterna är utan hur de blir utförda. I samråd och samverkan, genom att tillföra eget tänk och egna idéer, gärna genom att man satt sig in i litet mer än bara den aktuella uppgiften, sammanhanget den finns i och hur den påverkar intilliggande verksamheter, hur den bidrar till måluppfyllelsen. Förstå, att inte bara händer och mannakraft räknas utan (såklart) även hjärna och hjärta och ett äkta intresse för hur resultatet kommer att påverka folk, fä och ting.

Kan detta uppnås genom bemanningsföretag? Kan personer från ett bemanningsföretag någonsin förväntas motsvara ovan beskrivna? Svaret är ett entydigt NEJ. Nej, nej och åter nej!

Från bemanningsföretaget anställer man en slav. Vilken övervakning krävs inte, vilken igångsättning, inriktning och påhejning samt stoppsignal! Kort sagt, det man smet i från vid anställningstillfället får man igen tusenfalt.

Kort sagt, för att en verksamhet ska blomstra måste samtliga relationer i denna verksamhet vårdas och kunna utvecklas. Samtliga ska vara involverade och känna ansvar för sin del i det hela.



Finns inte dessa förutsättningar saknas själva motorn för företagets framgång och de anställdas motivation att bidra till den, ingen litar på den andre och arbetet blir bara ett råslit utan lust och trivsel med en given utgång som leder till undergång.

Så kan inte människan leva. Så kan inte ett företag leva. Det är icke hållbart utan sålunda ohållbart.

Jag slutar här. Men det finns oändligt mycket mer att säga om saken. Låt oss bara konstatera:

Bemanningsföretagen är vår tids värsta pesthärd. Punkt.





  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post158

Nya sko-sej-kraterna (läs: moderaterna)

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2015-04-11 13:00

Hela tiden har jag känt ett gryende obehag. Trodde aldrig på dem. Har aldrig kunnat släppa det att vi alla är lika betydelsefulla. Kanske inte i alla de olika situationer med sina krav på lösningar på aktuella problem – men som människor, gott folk, som människor är vi lika viktiga och värda. Därför att vi var och en har en omistlig roll i det hela, en uppgift som ingen annan har och kan klara av, och ofta en uppgift som inte är bekant för oss förrän på den yttersta dagen. Det kan vara att reta gallfeber på brorsan som aldrig utan dessa adrenalinkickar kunnat klara av sin uppgift. Och så flätar våra öden och äventyr sig i varandra, och ingen av oss skulle ha klarat vårt pensum de andra förutan.

Individualister kan de inbilla sig att de är. Vi på andra kanten är beroende av vår solidaritet, att hjälpa varandra när det kniper. Vi har inte råd att muta oss fram här i livet, som de. Slänger fram en allmosa, och sesam öppna dig! Nej, vi får stötta varandra om vi inte ska gå under vid första bästa kris, bli av med jobbet, cykla omkull eller ramla nedför en trappa, lungsot, gulsot eller gå i väggen och inte orka resa oss på några år. Alla vi som måste försörja oss av eget arbete, anställda av någon rik satans slavdrivare, vi balanserade på gränsen till att gå under. En del förvandlades till zombies, levande döda, tömda på allt hopp och mening.

Så kom ni och förstörde allt det som vi och våra mammor och pappor, mor- och farföräldrar hade byggt upp, välståndet som löpte ut från våra sotiga fabriker. Några av oss hostade ihjäl oss, men resten växte upp och fick barn som tog lite mer för givet och inte delade våra (överlevnads-) principer. De förstod inte att vi byggt sten på sten i all oändlighet, våra kojor och slott. De har haft råd att frigöra sig och tror sig sedan om att ”klara sig själv” och att ha blivit ”oberoende”. De har vuxit upp med att få vård när man blir sjuk, en dusör när egna kassan sinat osv. De har inte ställts vid ättestupans kant och kikat ner, ”måhända är detta enda alternativet”. De har helt enkelt inte lärt sig ett risk- och säkerhetstänkande, som vi, som vet att samla i gemensamt ”ägda” ladan inför de individuella nödår som alltid inträffar – om inte vid regelbunden periodicitet – så i alla fall från tid till annan. Förutom för de snuskigt rika som har egna dignande lador.

Om de rika och ekonomiskt oberoende egentligen inte blivit fler, så identifierar sig en ganska så väl tilltagen rävarumpa av wannabes med dem och utropar frihet som det bästa ting. Och den friheten innehåller inte några plikter utan ställer sin egen upphöjda individ och endast den i centrum. Frihetens lovsång kan jag nog delta i fast med det tillägget att varje individ är fasen så beroende av en flock, sedan må det vara golfgänget, tennisklubben och andra klubbar och trevliga sammanslutningar, eller det kollektiv som tillsammans byggt upp och delar det trygghetssystem som innefattar även de förra fastän de inte vill bidra till det utan med förakt kallar det för ”bidragslinjen”. De, som tar av sitt överflöd och inte sin nödtorft.

Nej, nu orkar jag inte mer! Solen skiner och jag har massor av rosor att klippa och tillika häckar jämte några äppelträd samt en omgivande naturträdgård som måste röjas och rensas från det som gömts i snö och nu uppenbarats.

Det finns massor att tillägga! Fyll gärna på, av både pro och anti, så får vi se vart vi hamnar!

http://www.svtplay.se/video/2818037/nya-moderaterna-avsnitt-1-forvandlingen/nya-moderaterna-avsnitt-1

http://www.svtplay.se/video/2823108/nya-moderaterna-avsnitt-2-forvaltningen/nya-moderaterna-avsnitt-2


"De hade lekt med dig, med oss ett litet slag ..."






  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post157

Världen går under - och flygplan kraschar - medvetet?

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2015-03-26 13:34

Det måste vara förfärligt att vara regering! Vad de än gör får de kritik och bemöts respektlöst. Vore fullt förståeligt om de gav upp. (Vilket jag verkligen hoppas att de inte gör, trots allt ...)

Ändå är de min och mångas räddning! Om de bara inte ger upp. Frågan är hur länge de kan klara den pinande motvinden. Den påverkar naturligtvis deras idéer, analyser och förslag till lösningar. Den påverkar förstås energin och lusten, det där handlandet som skulle kunna sprudla och blomma och spridas till oss andra, det vi så väl behöver.

Tilltron till att allt kan bli bättre. Tilliten.

Men när regeringen möts av en skarpt ifrågasättande kritik så fort de visar sig så vänds så småningom glädjen över att göra gott till en defensivitet, till ett undflyende för att skydda sig mot den kanonad som likt en kulspruta sätter i gång att smattra så fort de visar sig. Från de politiska motståndarna. Fastän åtminstone några av dem borde vara folkets röst har de under de åtta åren med Alliansen förvandlats till egoistiska förespråkare av de egna intressena. Skatteavdrag och minskade kostnader för den alltmer nedmonterade välfärden synes vara det enda som värdesätts. De har blivit sina egna förespråkare i stället för att företräda den stora allmänheten av befolkningen, de utan eget tillräckligt kapital, de som behöver den trygghet som en fungerande välfärd kan erbjuda då man inte klarar sig av egen kraft.

Alliansen och de amerikanska republikanerna har mycket gemensamt. Eller, ännu mer med tepartyrörelsen, de till höger om höger. För där är vad Alliansen står tillsammans med merparten av journalistkåren. Vilken hemsk värld vi lever i.

Det kommer inte att gå länge till. Folket, låt mig kalla dem det, alla de som delar sitt beroende av ett samhälle och det skyddsnät som detta samhälle förväntas tillhandahålla vid skeden i livet då vi inte fullt ut själva kan klara vårt leverne.

− Som när vi föds och behöver tas omhand av föräldrar och barnomsorg

− lär oss det vi behöver i (för-)skolan för att sedan kunna försörja oss och ta del av/bidra till samhället

− får barn och som föräldrar tar hand om det under det första levnadsåret

− behöver en fullgod barntillsyn medan vi förvärvsarbetar och bidrar till samhällets gemensamma

− stiftar, efterlever, tillämpar de lagar som är nödvändiga inom arbetslivet och i civilsamhället i övrigt

− blir arbetslösa, sjuka, gamla och i behov av en trygghetslagstiftning som fungerar

− behöver sjukvårdande insatser i öppen/sluten sjukvård

− är i behov av begravningsverksamheten

Följderna av högerpolitiken drabbar alla, de som har jobb för att det har slimmats för mycket till en arbetsorganisation utan något slack för eftertanke, någon mini-återhämtning för reflektion. De som riskerar att bli utan jobb eller kanske aldrig lyckats komma in på arbetsmarknaden lever varje dag i oro för nästa, någon framtid finns inte att se framemot eller längta till. Även de som har en anställning som de klarar av och i och för sig skulle kunna trivas med, även de oroar sig för att bli av med den, bli uppsagd och knuffas ned i det kalla vattnet. Därför sker ingen utveckling längre på arbetsplatsen; ingen vågar andas ett ord om någon potentiell förbättring i rädsla för att arbetsgivaren uppfattar en idé eller ett förslag som ett missnöje med rådande förhållanden.

Så därför håller alla god min och andas inte ett ord om någon brist i tillvaron eller heller någon möjlighet till förbättring som riskerar upptas som klagomål. Arbetsgivaren är inte längre intresserad av att det finns trivsel på arbetsplatsen. Folk ska jobba och leverera, det är det enda som gäller. Deras mående hör inte dit. Alla är utbytbara. Även mellanchefer och högre. När som helst kan de kallas in och få gå. De har endast sitt värde i den ökade produktionen och de minskade kostnaderna. Ingen, ingen orkar längre bry sig om något som heter trivsel och livskvalitet. Den har helt enkelt inget värde längre, inte för någon. Högsta ledningen sitter lika löst, den. Alla har skapat sig ett helvete på jorden, alls icke det paradis som de från början tänkte, de förmögna, när de trodde sig kunna bygga sin egen himmel. För utanför den väntade vargarna, tjuvarna, mördarna och de stora krigen.

Ingenting, absolut ingenting som är avgränsat och begränsat har något värde. Åtminstone inte något bestående gott eftersom det gränsar mot något som stängts ute och som därför kommit att utgöra ett hot. Därför behöver även de mest privilegierade supa skallen av sig för att någon enda liten stund kunna fly bort från det helvete de skapat åt sig själva. De har gett sig på att bygga sig en himmel mitt i det brinnande helvetet och befinner sig därför själva i helvetets förgård, hur de än bär sig åt.

Så när ett samhälle börjar glida i sär, som de numera kallas, de tillvarons sprickor som uppstår då allas lika rätt urholkas och man börjar göra skillnad på folk och folk, då försvinner tryggheten – för alla! Folk blir vanmäktiga, går i väggen och tappar sina förmågor och sin position. De som aldrig släppts in i samhället, lyckats få en anställning eller ens ett svartjobb, svänger mellan hat och apati, mellan uppror och uppgivenhet. Destruktiviteten ökar och man går in i ett självskadebeteende, tar dåligt hand om sig, slutar sköta sin hälsa och (mental-) hygien, börjar använda alkohol och droger, överdoserar mediciner, blir omöjlig att vara nära i familjen och på jobbet, vännerna viker undan och snart går livet bara i en riktning – utför. Familjer splittras, vuxna kan inte hantera sin situation och barn far illa. Ingen orkar bry sig om någon, ens sig själv. Myndigheter och förvaltningar fasar ut sitt ansvar till att bara existera för sin egen skull.

Självmorden ökar bland barn och unga.

"Ex officio", dvs ett handlande å tjänstens vägnar, har redan nu för längesen försvunnit, som exempelvis från skola och sociala myndigheter, där man tog initiativ och agerade när något inte verkade vara som det skulle. Nu bryr man sig inte trots aldrig så hårda påtryckningar utifrån, från den enskilde, andra myndigheter, media. De sistnämnda har väl ännu någon liten påverkansmöjlighet, men även denna tredje statsmakt har förlorat det mesta av sin trovärdighet och respekt. Samhället faller i sär, petrifieras, så som samhällen i alla tider gjort och kommer att göra när de förlorat förmågan till kommunikation, till förändring och anpassning till de förhållanden som utgör den ständigt föränderliga verkligheten. När samhällen förlorat förmågan till förnyelse, till den successiva förnyelse och utveckling som livet självt kräver, då går de ohjälpligt under.

Är det där vi är nu? Mycket tyder på det. När var och en kämpar för att klara sig själv på andras bekostnad, när den andre helt enkelt slutar att existera för mig annat än som ett hot mot min existens, är det dit vi kommit? Mycket tyder på det.

När individerna i ett samhälle slutar upp med att inbegripa andra och varandra i sin omsorg – låt oss kalla det kärlek – när kärleken tar slut tar också samhället slut.

Är det där vi är? Mycket tyder på det.

Egentligen finns det ingenting som tyder på motsatsen. Kärleken. Livslusten. Inspirationen.

Allt synes dött och förbi.

Efter de åtta åren. Det var allt som behövdes. Åtta målmedvetna år. Då samhället började tjäna pengar på sina medborgare, i synnerhet på de behövande, de maktlösa, och gjorde dem till i och för sig viktiga, men ändå i sig själv totalt värdelösa slavar.

Åtta års jävelskap.

Går det att bryta, eller går vi ohjälpligt under?

Upphör inte polariseringen i samhället och vi börjar samarbeta kommer alltsammans att ta slut. Väcks inte människokärleken till liv hjälper ingenting.

Låt mig avsluta med kapitel 13, rad 1 och 2 ur Paulus'första brev till Korintierna:
"Om jag talar både människors och änglars språk, man saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting."

Efter dessa klassiska visdomsord, en brysk övergång till den tragiska flygolyckan i södra Frankrikes oländiga alplandskap. Den omgärdas alltmer av en mystik med här tänkbara synergieffekter. För i eftermiddag påstår franske riksåklagaren att mycket tyder på att flygplanet störtats medvetet av andrepiloten som låste ute förstepiloten och flygplanets kapten och vägrade släppa in honom då han kom tillbaka från sitt toalett besök. Det sista man hörde på uppspelningen från svarta lådan var att kaptenen, innan han reste sig och lämnade cockpit, sa åt andrepiloten att börja förbereda informationen inför den kommande landningen och bara fick ett ohörbart mummel till svar. Varpå denne började en oförklarlig sänkning av planet från 38 000 till 6000 fot på 8 minuter, därefter till 96 fot och kraschen var ett faktum. Under hela sänkningen hördes hans andning men han pratade inte eller svarade kaptenen som till slut försökte slå in dörren utan att lyckas.

Finns någon annan förklaring än att självmord/massmord? Så hör jag att andrepiloten varit sjukskriven ett halvår för utbrändhet och depression. Aha, tänker jag och minns mitt egna superutmattningssyndrom då jag under några dagar helt tappade minnet och inte heller kunde lagra någon information ens under några minuter. Senare, under de första tre åren efter vilka jag fick sluta i förtid med avtalspension, hade jag problem med koncentrationen och tidsuppfattningen och blev väldigt stressad när jag skulle passa en tid. Det tog nästan tio år innan jag började känna mig någotsånär trygg och kunde lita på mig själv igen.

Jag fick veta av företagsläkaren att vätskan i hjärnan torkar in och då kan inte signalsubstanserna, såsom dopamin, serotonin m fl fungera eftersom de med hjälp av vätskan transporterar intryck utifrån och till rätt centra i hjärnan där reaktion och åtgärd utlöses. Dessa försenade eller uteblivna förlopp kan orsaka djupa depressioner och rena fysiologiska störningar. Så det här med att rycka upp sig är en ogiltig uppmaning till en utmattad och utbränd person. En särskild enhet erbjuder psykologbehandling för att lära om till rimliga och realistiska förväntningar på sig själv och sina funktioner.

Två av mina fyra barn har också råkat ut för utmattningssyndrom och utbrändhet. Liksom flera av mina vänner. Jag har följt deras oro och känslor av otillräcklighet och deras ångest för att bli av med jobbet. Det är ofta ambitiösa och högpresterande personer som råkar ut för att gå i väggen som det populärt brukar kallas.

En god och klok vän till mig är busschaufför och älskar sitt jobb och alla människor som hon får hjälpa tillrätta och skjutsa. Hon tänkte en gång bli präst men började så länge vikariera som busschaufför. Strax hade hon lagt av med prästplanerna. Min buss är min kyrka, sa hon.

Men allteftersom konkurrensen ökat och upphandlingarna pressat ner kostnaderna hade förhållandena för personalen försämrats. Det fanns ju inget annat att spara in på! Alla andra kostnader var givna. Schemana blev mer och mer omänskliga med uppehåll mitt på dagen som man inte kunde använda till någonting vettigt och med början av arbetsdagen vid 06 på morgonen och avslut först vid 24. Det blev dåligt med vila och sammanhängande sömn med utmattning som följd. Återgång till jobbet efter en tid med återfall i sjukskrivning då hon inte tog sig ur sängen på flera månader.

Barn och familj får lida. När man låg där utan att kunna röra sig steg och sjönk ångesten över det svek man åsamkat barnen, partnern som gett upp och försvunnit, hur ens skuld och skamkänslor övermannade och dränkte en där man låg och våndades.

Och inte verkar det bli bättre. Missförhållandena accentueras i stället och hela livet går över styr. Kanske vore det då bättre med endast 30 minuters dödsskräck för att sedan slippa all plåga och utdragna pina från vilken ändå ingen befrielse kan skönjas?

Vår Gud, vår Gud, varför har du övergivit oss?
Senare: Herre förlåt dem för de vet inte vad de gör!
Till slut: Det är fullbordat.













  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post156

Svedjegården

Omvärlden och jagSkapad av Lisbeth 2015-03-22 11:55
Sedan hösten 2014 har Hotell Svedjegården tagit emot flyktingar och asylsökande. Hotellet har byggts om för att bättre passa familjer och barn både vad gäller boende, fritid och restaurang. Här Svenska kyrkans öppna barnverksamhet i full aktivitet.

Minstingen, den förstfödde på Svedjegården.

Mycket intressant att titta på ...

för både stora och små ...


Någon drömmer sig bort medan andra är fullt syssselsatta med att förverkliga sina idéer ...

Stora och små ... och små ...
och de "små" blir fler och fler ...

Då får Lamis Sadek, min vän från Aleppo i Syrien, en idé. Hon vill öppna en barnstuga först och främst för dem som är för små för att åka till förskolan i Bäckhammar men som ändå behöver få träffas under mer ordnade former, både för att tillsammans lära sig små nyttiga saker samtidigt som de får läka både yttre och inre sår i en gemensam rolig och harmonisk samvaro.

Tillsammans med Röda korset och Rädda barnen blir detta möjligt! Här håller Naeimy Blücher Johansson invigningstalet i öppningen till Svedjegårdens barnstuga. Lamis och två medhjälpare är de som ska leka och lära barnen små praktiska saker som underlättar tillvaron i det gemensamma boendet för dryga hundratalet personer varav fyrtio är barn som bortåt året ska leva och bo tillsammans här.

Förväntningarna är stora ... i vårdagjämningstid!

Media vill förmedla, publicera och sprida detta goda exempel!



En video har sammanställts som visar ett flyktingboende i Libanon och därefter flyktingboendet här på Svedjegården. Alla kan inte hålla tårarna tillbaka. En sak är då i alla fall klar: Man prisar sin stora tur att ha fått komma till familjeboendet här i Nybble i södra Värmland, inte långt från innanhavet med det söta, rena vattnet, Vänern. När sommaren kommer ska vi alla göra utflykter till bad och rekreation, och det finns att välja på, Bengtsgård, Baggerud, Hults sommarhem och bad, samt Revsand!

Kvällssolen över Vänern





  • Kommentarer(1)//www.lisbethakerman.com/#post155

Vilka system odlar fram nazister och terrorister? Och var finns rättsväsendet?

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2015-02-06 16:46

Låt mig säga något om oroligheterna i vårt land och i vårt närområde vad beträffar extremism och terrorhot. Jag menar således inte Putins invadering av östra Ukraina eller Frankrikes säkerhetsläge inför hotet om ytterligare terrordåd. Inte heller betraktar jag direkt Mellanösternkrisen utan mer de indirekta efterverkningarna hos oss och våra nordiska grannländer och i viss mån även Tyskland. Det rör således inte militära utan civila oroligheter som utövas av radikala politiska grupperingar och intressesammanslutningar.

Det tjänar dock påpekas att den ingenjörsklåfingrighet som främst maktivriga Frankrike och England tillämpade när de efter andra världskriget linjerade fram de konstgjorda gränserna i det forna Ottomanska riket har medverkat till konsekvenser som Europa aldrig kan gottgöra. Där levde etniska och religiösa grupperingar sida vid sida i områden som organiskt växt fram under årtusenden. Dessa tilltvingade indelningar tog ingen hänsyn till befolkningen utan skapade split och spänningar som vi ser återverka på situationen i dag.

Det jag vill prata om rör främst förhållandena som blottlagts sedan årsskiftet 2015 genom tv, press och sociala media. Stämningarna närmade sig ett kollektivt sammanbrott som det ännu knappt avslutade valarbetet hjälpt till att piska fram. Vi har vaknat upp, fortfarande nymornade i ett nytt politiskt landskap. Förutom den fortgående inhemska kampen om makten har vi nyligen börjat fatta att en loop fört oss tillbaka till 30-talets muller och stöveltramp. Då talade man om det nya tredje riket, nu handlar det om det nya världsomfattande kalifat som på alla ledder löper fram likt en stäppeld ur Isis förgörande terrorattacker.

Ut ur infernot flyr människor i vild förtvivlan, några får hjälp på andra sidan gränsen i genast överfyllda flyktingläger och obeskrivlig misär, andra söker sig till fredens Europa där Sverige står som symbolen för fred och frihet. Men otaligt många dör på havet mellan våra kontinenter innan de ens hunnit nå fram till Europeiska kusten. Det vackra blå Medelhavet har förvandlats till ett dödens hav.

Sverige var snabbt med beslutet om permanenta uppehållstillstånd. Det retade upp Sverigedemokraterna (SD) till bristningsgränsen vilka passade på att skrämma upp ett stort antal väljare inför valet och blev det tredje största partiet i landet. Vår dåvarande statsminister höll sitt sommartal till våra hjärtan som måtte öppnas för dessa nödlidande skaror som sökte vår hjälp. Men när han lämnade sitt uppdrag efter valnederlaget, började Alliansens partier, ett efter ett att moderera sin inriktning, några med krav på att tidsbegränsa uppehållstillstånden. Kontraproduktivt ansåg andra men fortfarande hänger frågan i luften.

Att betänka är alla de apatiska barnen som vi alstrade förra gången vi var i liknande situation. För att inte tala om de apatiska vuxna, som inte orkar med sina liv och som utan framtidstro definitivt inte klarar av att etablera sig. Vi skulle ju satsa på integrationen, dvs att underlätta etableringen i vårt land, inte för migrationen och minska invandringen. De behöver oss och vi behöver definitivt dem! Sett i ett framtidsperspektiv utgör de en investering utan vilken vi inte kan klara oss, våra pensioner och vår välfärd, och inte heller vår tillväxt som befolkning, som samhälle i balans och som kan ta hand om sina barn och sina gamla.

Förutom de högerpopulistiska partierna som vill minska och rent av upphöra med invandringen har en otäck brunaktig gråzon börjat växa fram i de sociala medierna där nyanserna löper utefter hela skalan. Där stigmatiseras invandrare, de görs till syndabockar och utlöpor från Isis, ansvariga för den inhemska brottsligheten och för att värva krigare. De hemskaste bilder och beskrivningar förevisas och får bli ingångar till de anklagelser som riktas mot de hjälplösa människor som sökt sitt skydd hos oss. Man plockar fram otäckheter med hänvisningar till Koranen. Att jag bemöter med Bibelns gamla testamente, som inte heller går av för hackor på sina ställen, avväpnar inte utan snarare tvärtom och slutar inte sällan i en blockering av den ivrige outtröttlige värvaren för sin sak: hat.

Något måste göras och det är snart! Både förebyggande och bestraffande. Det förebyggande är ett långsiktigt arbete som inbegriper flera, för att inte säga hela samhället. Att lagföra brott i högre utsträckning borde gå snabbare även om vi får skärpa några lagar. Det är oerhört nödvändigt att Sverige inte står handfallet utan med emfas uttrycker sin hållning: brott ska beivras och leda till påföljd och straff.

I det förebyggande arbetet måste samhället utforska och komma tillrätta med de grundläggande orsakerna utifrån ett systemtänkande och verkligen akta sig för att individualisera problemet. För ur ett samhällsperspektiv är individerna endast att betrakta som symptom och inte som orsak till företeelsen. Därför kan man inte avkräva individen större ansvar än hen själv kan förfoga över och påverka.

För lika idiotiskt och hopplöst som det är att försöka bota en sjukdom genom att stirra sig blind på symptomen, lika fåfängt är det att tro sig kunna bota extremism och terrorism genom att ägna sig åt var och en i riskzonen eller åt dem som redan värvats in i de radikala grupperingarna. När de väl är där är de inte kontaktbara/mottagliga annat än om de möjligen blir avhoppare. Och värvningen pågår med oförminskad styrka, fyller på och kommer så att fortgå tills de system som ger näring åt extremism-/terrorism-utvecklingen upphör att verka.









  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post154

Superparadoxen, eller hur man än vänder sig har man ändan bak ...

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2015-01-27 22:21

Yttrandefrihet och extremister, terrorister och islamister, islamofober och antisemiter och till råga på allt liberala eller sekulära muslimer. Jag blir så förvirrad. Men det är inte oskuldsfullt och acceptabelt att bara rycka på axlarna och le lite vänt och ursäktande. Jag måste försöka reda ut begreppen och försöka snitsla någon slags kryssbar bana mellan de grundskär där himlen riskerar ramla ner.

Nationalencyklopedins definitioner:

Nationalencyklopedin, yttrandefrihet, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/yttrandefrihet, hämtad 2015-01-27

Nationalencyklopedin, extremist, http://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/extremist, hämtad 2015-01-27

Nationalencyklopedin, terrorist, http://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/terrorist, hämtad 2015-01-27

Nationalencyklopedin, islamist, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/islamist, hämtad 2015-01-27

Nationalencyklopedin, islamofobi, http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/islamofobi, hämtad 2015-01-27

Nationalencyklopedin, antisemitisk, http://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/antisemitisk, hämtad 2015-01-27

Regeringsformen tillförsäkrar var och en yttrandefrihet. Samma bestämmelse i grundlagen ger rätt till informations-, mötes-, demonstrations-, förenings- och religionsfrihet vilka utgör förutsättningarna för yttrandefriheten.

Yttrandefriheten får begränsas av i lag uttryckliga förutsättningar. Först gäller de allmänna reglerna för att tillgodose det nödvändiga ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle men aldrig får sträcka sig så långt att den hotar den fria åsiktsbildningen och aldrig enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan åskådning.

Vissa speciella regler finns gällande yttrande- och informationsfriheterna som endast får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjning, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet eller beivrandet av brott.

I övrigt får begränsningar endast ske om synnerligen angelägna skäl föreligger, och då beaktas betydelsen av största möjliga yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

I praktiken utgör brottsbalkens regler om förtal och förolämpning de viktigaste begränsningarna i medborgarnas yttrandefrihet, därnäst de om hets mot folkgrupp och uppvigling.

Landets grundlagar är statens starkaste lagar då de konstitutionerar själva landet liksom medborgarnas rätt- och skyldigheter i förhållande till staten och varandra. Vi har rätt till vilka åsikter vi än vill ha, vi har rätt att uttrycka, trycka och publicera dem. Vi lever i ett fritt land. Men vi får också stå vårt kast. Det är vårt ansvar och vår skyldighet. Vi har ingen immunitet mot sanktion och straff om vi förtalar, förolämpar, hetsar mot folkgrupp eller ägnar oss åt uppvigling.

Nu i den sena timman tänker jag som så, att hela ordningsapparaten måste skärpa till sig och sin tillämpning av yttrandefriheten och som hökar bevaka dess begränsningar, som om de inte följs obönhörligen ska leda till sanktion. Den som förtalar, förolämpar, hetsar mot folkgrupp och uppviglar, dvs eggar upp till motstånd eller uppror/upplopp, ska lagföras, dömas och straffas om personen befinnes skyldig till brott.

Jag är fruktansvärt trött på alla hemska invektiv med smädelser, klander och hot. Det får vara slut med det nu.

Polis, var är du?? Och var finns åklagare som vågar väcka åtal även om man inte är hundra på att det leder till en fällande dom?

Det måste bli en annan ordning annars går det åt skogen med alltihop! Folk ska inte behöva vara rädda för att gå ut och röra sig på gator och torg. Rädslan ger plats för dem som vill åsidosätta och attackera vår demokrati och skrämma till tystnad. Man må vara troende eller sekulär. Det är vars och ens ensak, vare sig man är muslim eller kristen, jude eller ateist, rik eller fattig, oavsett kön, ålder och etnisk bakgrund. Ingen ska behöva dölja sin särart utan våga vara den man är och vara stolt över det.

En sak till bara: Paradoxen. Självmotsägelsen. Det omöjliga uppdraget. Här gäller att hitta den rakbladstunna gyllene medelvägen mellan ytterligheterna! Att inte backa. Inte ge upp! Den är värd att finna för då löses knuten och allt faller på plats. Man har funnit en högre sanning.



  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post153
« FöregåendeNästa »