Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Fram för ett alliansfritt Sverige - nej till Nato!

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2015-11-06 02:41

Fram för ett alliansfritt Sverige!

Fritt ur antologin ”Bevara alliansfriheten – nej till Nato-medlemskap!”, 16 författare om Sveriges säkerhetspolitik, Celanders förlag 2014


Sveriges historia präglas av en långvarig fred med våra grannländer. Vi ställde inte upp på några krig under 1800-talet efter Napoleonkrigen. På 1900-talet blev vi inte indragna i de båda världskrigen. Neutraliteten och alliansfriheten ansågs vara orsaken till att Sverige kunde behålla freden och friheten.

Ett svenskt medlemskap i militär allians som Nato skulle höja spänningsnivån i vår del av världen och försvåra våra möjligheter att föra en aktiv fredspolitik. Ett medlemskap skulle också innebära att Sverige tvingas in i Natos kärnvapendoktrin.

Den legendariske utrikesämbetsmannen Sverker Åström hävdade som viktigaste princip att Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik inte fick vara riktad mot Ryssland. Det är fråga om gemensam säkerhet, innebärande att varje stats politik ska utformas så att den inte skadar någon annan stats säkerhet. Detta är realism och inte undfallenhet mot någon stormakt.

Sedan 1990-talet har konfliktlösning genom militära interventioner varit den förhärskande doktrinen hos stormakterna i väst. Interventionerna i Afghanistan, Irak och Libyen är inga lysande exempel för eftervärlden. Den svenska traditionella utrikes- och säkerhetspolitiken bygger på en rakt motsatt grund: fredlig lösning på krig och konflikter genom diplomati bestående av samtal, förhandlingar och medling. Ukraina, Syrien och Mellanöstern är samtliga exempel på att Nato inte varit någon lösning. (Ur Förord av Thage G Peterson)


Att hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere var Natos mål, den första generalsekreteraren lord Ismays berömda ord om den militära alliansen, grundad 1949 för att stå emot ett kommunistiskt hot i öst. Men vad är det Europa som Nato grundades för att försvara?

Under fyrtio år avfyrades inte ett enda skott. Men efter Berlinmurens fall avlossades många. I Kosovo (Natos första krig), i Afghanistan och i Libyen. Nato har bekämpat allt från pirater till cyberattacker.

De flesta europeiska länder uppfattade Berlinmurens fall som slutet på det mest direkta militära hotet mot dem och fann en militär nedrustning naturlig, inte expansion.

USA uppfattade situationen annorlunda. Den amerikanske statsvetaren Christopher Layne har beskrivit hur USA sedan 50-talet ägnat stor kraft åt att hindra Europa som helhet från att bli en ”tredje kraft” globalt och militärt. Europeisk makt skild från Washington var inget Washington ville se. Det har för det mesta funnits spänningar mellan Nato och EU samt dess föregångare i den bemärkelsen. Under de senaste åren har amerikanska röster höjts om att USA bör lämna hela Nato för att organisationen är en relik från det kalla kriget.

Efter Berlinmurens fall expanderade Nato österut i Europa vilket byggde på utopin att EU och Nato skulle expandera och täcka hela Europa och kanske även Ryssland i en enda ny institutionell, fredlig världsordning.

Den debatt som finns i det flesta Nato-länder om en organisation i djup identitetskris, en allians som inte vet vad dess uppgift är i en helt ny värld, är nästintill helt frånvarande i Sverige. Ingen seriös bedömare tror i dag på att ett militärt angrepp som bara skulle riktas mot Sverige.

Ska vi gå med i Nato bör vi ha en uppfattning om vad Nato är. Och det vet i dag inte ens militäralliansen själv. Vi måste utgå ifrån vad Nato är i dag, inte vad det var under kalla kriget. Men långt viktigare är diskussionen om svensk säkerhet och svenskt försvar i en ny tid.
(Ur ”En allians i identitetskris” av Katrine Marçal)

I sena timman och i förtvivlan nedtecknat efter att ha tagit del av Beslutet från Centerpartiets partistämma 2015 om att Sverige bör söka medlemskap Nato.

Lisbeth B Åkerman

Tillägg:

Jan Guillou, Aftonbladet 2015-10-18: Att säga nej till Nato är inte att ”krama” varken Putin eller IS. Det innebär dock att Sverige behåller rätten att vägra bidra till framtida katastrofkrig och därmed skapa fler flyktingkatastrofer.
www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article21603855.ab





  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post166

raSistiska organisationer måste förbjuDas

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2015-10-24 21:48
Ända tills nu har jag ansett att alla har rätt till att uttrycka sin åsikt, kämpa för den, verka för den, skrika rätt ut för att göra den hörd.

Jag tyckte ändå det var märkligt att SD kunde få komma in i riksdagen.

Alla pratar om rättigheter men inga skyldigheter. Inte ens de enklaste små förutsättningar, krav eller villkor frambärs som komplement till alla dessa fri- och rättigheter. Som t ex: man får inte skada sig själv eller andra.

Ändå är det förbjudet att åtminstone skada andra, både i ord och handling, eller? Förtal ...? Mobbning ...? Döda ...?

Så tar vi ett steg till: Är det tillåtet att skrämmas, att hota, att bära falskt vittnesbörd? Vittna falskt i domstol är straffbart.

Svårt med enskild mot enskild. På något sätt förväntas vi att ha förmågan att försvara oss själva. Men ett äldre barn mot ett yngre barn, åtminstone om det är stor åldersskillnad. Det mest talande är att föräldrar inte får slå sina barn. Inga vuxna får slå barn. Inte slå vuxna heller bör tilläggas. Men en gråzon, medges.

Men när vi kommer till pudelns kärna, om organisering, så blir det så mycket starkare krafter som det handlar om. Gängbildning och krig mellan gäng ... De måste väl vara kriminella om de ska vara otillåtna ..., nej ..., bara om de agerar kriminellt är det väl. De blir hursomhelst bevakade, då. Av ordningsmakten.

Men att brottslingar värvar andra brottslingar görs inte något åt. Knappast ens om de värvar minderåriga, eller hur är det?

De sammanslutningar som gör (allt) vad de kan för att få människor att rösta på sig som politiska representanter, folkvalda, behöver de ha några särskilda kvalifikationer? Behöver de kunna visa upp sitt CV och referenser på sin duglighet och vandel? Nej. Behöver de svära någon ed e dyl för att garantera sitt goda uppsåt? Man behöver inte vara rik eller ha någon speciell utbildning, det vet jag.

Men borde det inte ändå vara så att vissa grundkriterier skulle uppfyllas, typ straffri, för att vara valbar? Inte vet jag. Det brukar ju komma fram ändå, genom tredje statsmaktens försorg. Räcker det?

Vi, folket, vill veta vad vi får. Vi vill inte bli lurade. Åtminstone inte jag.

Det visar sig förr eller senare, vilken pappenheimare man fått till makten. Men ...

Nu står det i alla fall entydigt och klart att det var ett misstag. Några sådana lurendrejare som de Sinnesslöa Drönarna som nu slagit sig ner på sina riksdagsrumpor borde inte ha släppts in. Det är oansvarigt och innebär en avsevärd säkerhetsrisk. Vi har varit varit alltför godtrogna och i avsaknad av säkerhetsmedvetenhet. Hade behövt en riskbedömning i förväg. Inte vid valet 2010 utan långt långt tidigare.

Vi borde ha stiftat en lag som skyddat Svea rike och dess medborgare från att föras bakom ljuset, vända sig mot varandra och även sig själv i självdestruktivitet. En lag, som inte tillåtit att stor oro skapas i landet utan skyddat de värden som vi värnat om sedan urminnes tider och som vi försökt uttrycka i lag och förordningar samt i vårt försvar.

Som det blir nu, genom ett systematiskt undergrävande av lag och ordning och av den kultur som människor i samverkan format tillsammans. riskerar allt att sättas ur spel.

Som Det parti i Sveriges riksdag nu agerar: utomparlamentariskt som de själva säger, skapar verkligen en vanmakt hos oss alla utom hos de få individer som mottar ett särskilt budskap:

Kom till oss och bliv som vi (Stora, starka och Dumma)! Inga andra än vi, och de som är som vi, ska få finnas. De andra måste vi ta bort.

Medlen äro många.

Dem ska vi utrota från Sveriges yta. Inga andra än vi - och de som fattar att de måste bli som vi - ska trampa denna svenska jord utan måste oskadliggöras.

Medlen äro många.

- Sabotage som spräcker samhällets planer på att hjälpa de hjälplösa som inte har något berättigande. Finns många knep att skapa kaos genom hoS Den lättlurade allmänheten. Elden är vår broder, påtaglig och total.

- Våld och hot i alla mer eller mindre påtagliga former. Därefter återstår aktioner som slår mot hela samhället. Vi får gå hela vägen om det behövs.

- Kostnaderna som samhället drabbas av nu verkar för oss och vårt mål.

Till varje pris:

- vi Ska ta makten från Dem som inte lyder osS De som inte rättar sig efter oss, gör som vi säger!

Konklusion
Frågan om förbud för rasistiska organiseringar måste upp snarast i riksdagen. För ju längre tiden går desto svårare blir det att förhindra det eskalerande förlopp som nu satts rullning.

Både gamla och nya svenskar har rätt till trygghet och säkerhet. Och våra ungdomar ska skyddas mot värvning in i rasismen och annan brottslig verksamhet.












  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post165

Ebba vackert bjäbba

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2015-10-10 01:30
Är väl mer åt det socialpolitiska hållet, tycker att alla har rätt till ett gott liv. Känner mig dock lite otålig över att inget tycks hända. Margot är trovärdig, Morgan också. Och Peter Hultqvist. Och övriga ministrar, absolut. Men statsministern har varit osynlig för länge här hemma. Han är säkert en rekorderlig människa men han behövs mer här hemma. Det är ju oppositionen man hör av mest, är mest synlig. Och SD allra mest, jäkla journalister. De ifrågasätts allra minst och får mest utrymme. Rimmar illa.

Och nu har superhögerbruttan spelat högt, talat med tveeggad tunga och vackert viglat upp sitt gäng. Hennes tolerans inför rikstingets ledamöter är inte riktigt trovärdig. Säkert har borgarna gjort upp scenariot tillsammans. För att kunna hoppa av DÖ med hedern i behåll. Ebba var inte personligen med i D-Överenskommelsen och kan förefalla oskuldsfull men det köper jag inte för ett ögonblick. Den näpna uppenbarelsen kan förleda omgivningen, men inte mig. Hon påminner mig om en skolkamrat som jag tyckte om trots att hon betedde sig falskt. Hon hade goda sidor också. Men för egna fördelar sålde hon ut mig mer än en gång.

Det absolut värsta med Alliansen är vinsterna i välfärden som jag uppfattar som (i det närmaste) kriminellt - de vet vad de gör - valfrihet, pyttsan! Utanförskap, pyttsan. Det är precis tvärtom. Stupstocken i sjukförsäkringen är en kallhamrad och grym konstruktion. Liksom arbetslöshetsförsäkringen. Folk i ett modernt land som säger sig vara demokratiskt ska inte behöva hamna på gatan. Det är ovärdigt och grymt.

Men vinstuttaget ur välfärden bryr de sig inte om trots att det hela tiden funnits ett lagrum som reglerar det, Skattelagstiftningens § 38 som binder vinstuttaget till statslåneräntan. Det är ett rent kriminellt beteende, att med öppna ögon tillåta skyhöga vinstuttag dra i väg till skatteparadisen på bekostnad av den välfärd vi, befolkningen, sparat ihop till, våra pengar, våra försäkringar!

Det är magstarkt. Och de har känt till det ända från början och ändå inte brytt sig om att reglera vinstuttaget. Man kan med fog ställa sig frågan om varför. Följ pengarna, brukar vara rådet. Våra statsråd och riksdagsledamöter begränsar vårt rättmätiga uttag från den allmänna försäkring som vi alla betalar till men tillåter skyhöga vinstuttag på bekostnad av den välfärd vi har rätt till och faktiskt ÄGER. Följ pengarna.

Nej, nu blir jag sur. Jag tycker Stefan Löfvén svassar omkring i storpolitiken ute i världen. Han ska vara här och försvara oss från ulvar och parasiter!

Hej då.



  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post164

Och månen vandrar ...

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2015-10-08 01:52

Håller på att höststäda. Måste rensa ur, både rumsligt och andligt/själsligt. Har inte gjort det ordentligt på flera år. När man som jag bor på 60 kvm i en liten stuga på två rum och kök blir det fort trångt. Så jag längtar efter att få slippa leta efter saker. Det blir så om man inte har det så att var sak kan ha sin plats. Det har de väl, det är bara det att en massa annat också har hamnat där.

Jag har börjat gå igenom pappershögar som jag flyttat på i evigheter. Hur många gånger har jag inte börjat sortera och fått lägga tillbaka högarna för att något annat tillkommer. Jag kanske bara missbedömt tiden jag hade till mitt förfogande, eller att jag blivit hungrig, trött, någon har dykt upp, ringt, kattan har kommit in med en råtta, eller mus snarare - men för mig är allt dylikt råttor - eller jag har gett upp helt enkelt. Nu är jag i alla fall nästan ända i botten och det mesta i pärmar eller slängt. Fördelen med att låta en hög växa till sig och riktigt mogna är att man kan slänga hälften på en gång och behöver inte gå omvägen och rensa ut eländet från pärmarna. Man upptäcker också att det man tänkt göra något mer inte längre är nödvändigt. Det har liksom skött om sig av sig själv.

Här utanför finns en trädgård också. De senaste åren har jag låtit höstjobbet skjutas upp till våren för det är roligare och skönare då att hållas ute i stället för de kulna novemberdagarna/-aftnarna när jag stapplar omkring i pannlampans sken. Problemet är bara att vårarna är så korta numera att det växer ifrån mig. Vår och försommar är väl lika fina ändå, prunkande och bultande av liv, men redan i juli börjar det se slitet ut och att försöka få någon ordning på det då, när det gömts i en enda röra i tovor under buskar och häck, blir aldrig riktigt bra. I år var det ändå bättre än förr om åren.

Ett litet sorgebarn är de fem kubiken ved som fortfaranxde ligger på marken under en presenning. Men det har den gjort förr, ändå in mot juletid och ännu längre, med de sista pinnarna förpassade in i vedskjulet först när våren börjar nalkas. Jag är inte utan, har tillräckligt med torr ved ändå, så det årner säj.

Min yngsta med sitt yngsta kommer till veckan och tar sina sista körlektioner inför uppkörningen som följer direkt på i ett s k intensivkörkort. Då får jag skjutsa henne de tre milen in till tätorten där det hela äger rum och under tiden promenera med den lille i vagnen, alternativt om vädret så anbefaller, stanna i bilen och fara runt hela stadens alla små och stora gator och in i alla små ganska okända kvarter och hoppas lillkillen sover så länge som möjligt. Han ammas, så jag är ganska värdelös på att göra honom nöjd om det börjar närma sig och hungern slår till.

Hann inte få badrummet i ordning som jag hoppats. Men det duger ändå. Ska få till det lite bekvämare med att t ex sätta upp duschdraperi så att jag kan stå upp i karet när jag duschar. Att sitta på huk för att inte stänka vida omkring är mindre behagligt. Har belamrat halva vardagsrummet med diverse inventarier därifrån för att komma åt att fixa i ordning.

Har ett protokoll att skriva också. Är visserligen ordförande i vårt församlingsråd men då vi kommit att sakna sekreterare har jag den sysslan tillika. Eftersom jag gillar att hålls med ord, fraser och meningar är det helt okej. Men det ska göras, tänkas, erinras hur det nu var vad vi sa ... Kommer även att ta fritt från detta tillsammans med allt annat. Endast anhörigas och nära vänners svåra sjukdom eller olycka, eller egen död, får hindra mig att skriva, kära nån.

Duschen nästa!
Och god natt!

Jag drömmer mig bort ...




  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post163

Just nu

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2015-10-03 14:24
Ska strax sätta på kaffet, har inte kommit dit än fastän klockan är 12.45. Hoppade rätt in i några administrativa göromål och fastnade där när jag upptäckte nåt jag bort åtgärda, hamnade i lätt panik (som händer då och då även om det går över på nån minut eller så), hämtade mig och fixade till det. Fick sedan för mig att kolla besöksstatistiken eftersom jag inte skrivit något här sedan i maj (2015) och upptäckte till min förvåning att besöken pågått trots det, 26 redan nu 3 oktober! Detta gav mig en sådan boost att jag genast måste höra av mig med en liten hälsning till alla er, kära nån, jag blir nästan rörd!

Så mycket har hänt sedan sist, jag har fått barnbarn för åttonde gången - har man fyra bröstarvingar är det inte så konstigt - men med stigande ålder blir dessa tilldragelser alltmer, sällsynta förstås, men också gripande och "utsugande" fast även ännu mer liksom overkliga och fantastiskt ljuvligt underbara! Och varje gång känner jag förstås en sorg över att mitt val av liv inte överensstämmer med det liv jag borde leva i närheten av dem, mina familjer i Skattkärr 70, Stockholm 270, Hudiksvall 470 och Karlskrona 450 kilometer härifrån.

I går kväll från verandan

Ja, här bor jag, ensam invid sjön, med mitt skrivande. Jag orkade inte med nåt mer efter att ha gått i väggen utan förmåga att ta in mer än ett intryck åt gången. Några fler har det väl blivit, men om jag inte fick komma hem till min lilla stuga om kvällen och återhämta mig, efter att ha varit i kyrkan, affären, på församlingsrådet, tinget, styrelsen - ja det är väl about all - jo numera också hos Lamis och alla hennes fantastiska grannar på asylboendet - så skulle jag nog gå sönder i små små bitar som aldrig mer gick att foga ihop.

Mina dagar och nätter har också, särskilt mycket sedan valåret 1914 (höll jag på att säga), nej 2014, spenderats med en del facebook men allra mest med att kolla läget i landet och världsläget och kommentera desamma via Twitter mestadels. Det blir liksom beroendeframkallande, att låta sig förskräckas och förundras, och kanske allra mest - förtvivlas. En slags förvänd njutning i självplågeri.

Men nu ska det snart bli annorlunda. Jag ska gå i ide. Från 2 december ( för 1 dec är det församlingsråd där jag är ordförande och, som det blivit, även sekreterare [vilket jag inte har så mycket emot då jag gillar att skriva]) till och med februari månad 2016 ska jag ge mig i kast med mitt livs bok. Den fjärde och förmodligen sista i pågående serie, The Chronicle of Confessions, där volym 3, "Och hanen gol" väckte sån ilska hos några som verkligen inte gillade hur den slutade. Redan innan dessa reaktioner nådde mig hade jag bestämt mig för att skriva "boken" som jag gått och tänkt på väldigt länge.

Den här gången måste jag verkligen ge mig själv de allra bästa förutsättningarna för att värka fram det skeende och de händelser som så länge krävt att få bli berättade. Händelserna förläggs till nutid, av barmhärtighetsskäl. Vi får se hur det går. Alltid bävande i början. Mellan december och februari kommer det i alla fall att vara stängt för yttre verksamhet. Men desto mer öppet för den inre. Sedan återstår en minst lika lång tid för bearbetning av text och struktur men den är mindre känslig för intryck från omvärlden.

Jag kan redan nu känna abstinensen. Mina barn kommer att kontakta mig vid större katastrofer, typ krig och orkaner - och naturligtvis i händelse av de små, typ kriser i familjen, sjukdom etc. Men jag kommer inte att hålla mig underrättad av egen kraft. För jag kommer att försätta mig i en helt annan värld, tid och rum.

Jag leker med tanken att kunna skriva något om mina våndor i någon slags skrivardagbok här, men även det vore ett skifte av fokus ... Kanske blir det nödvändigt med skift för att inte hamna i någon slags psykos, jag vet inte. Det får tiden utvisa. Men fram till dess hör jag väl av mig nån gång.

Hej så länge, kära läsare! Allt gott önskar jag er!





  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post162

första maj detta nådens år 2015

Politik och samhälleSkapad av Lisbeth 2015-05-01 03:28

SIFO-mätningen presenterade sitt nedslående resultat lagom till årets folkfest. Inget upplyftande precis för vår regering. Men väntat. Med de högervindar som blåser i hela Europa och hos oss och våra närmaste grannar i Danmark och Norge, vapenskramlet i Ryssland, terrorn och oroligheterna i det forna Osmanska riket och i Afrika, det låsta läget mellan Israel och Palestina och den härav uppblommande anti-semitismen och likaledes anti-islamismen med attacker mot både synagogor och moskéer. I budhismens och sufismens Nepal verkar den mångtusenåriga mysticismen. Här är det inte den mänskliga terrorn utan naturkrafterna som slagit till i den största av jordbävningar någonsin. Ska man fundera på orsak och verkan uppstår motsvarande ruption inte bara mellan oss var och en utan också inom oss och vi förgås.

Våra små landsbygdsförsamlingar har beslutat påkalla en kollekt som oavkortad går till de nödlidande i Nepal. Jag är mitt i alltihop tacksam över det, för i söndagskollekten lägger jag mitt enda bidrag till de behövande. Välsignade pengar som når fram, tänker jag och har samvetsömt höjt min skärv till det tiodubbla.

Så har vi EU-migranterna från Rumänien och Bulgarien som i sitt eländes misär skaffat det enda jobb som står till buds (som tiderna blivit), tiggeriet. Och de plågade asylsökande som riskerar sina liv i små undermåliga, överfyllda nötskal till farkoster, kämpande sig fram genom Medelhavets höga vågor, en sista utväg att försöka rädda livet in i det hägrande fredliga Europa. Men många är de som aldrig når fram utan hamnar i vattnet när båten kapsejsar - eller kastas överbord när vågorna börjar slå över den alltför tungt lastade båten. I förra veckan gick 900 människor åt i det vivlande vattnet, varav drygt hälften var barn.

Man måste fråga sig varför vi skulle vara mer besparade här uppe i Norden? Men vi är det. Och vi har erbjudits möjlighet att hjälpa våra mindre lyckligt lottade systrar och bröder.

Vad anstår det oss att gnälla över kåkstäderna som växer upp här och där kring våra tätorter! Vilka umbäranden måste de inte utstå för att ta sig hit den långa resan över kontinenten, bo som en hjord djur, sitta i allehanda väderlekar utanför affärer och andra inrättningar där folk passerar, allt för att försöka överleva där på kanten av tillvaron.

Det är inte de som är problemet utan den övre medelklass och andra diverse högdjur som kräver att få slippa ens höra talas om nöden! De som inte vill ge ett enda öre av sin fina, rika värld, från sitt dignande rika bord, under vilka hundarna vänta på smulorna. Lösningen är att förbjuda de eländiga, köra bort dem för att få glömma bort att de existerar. De välbärgade är inte beredda att bidra med ett enda öre, de vill inte ta i situationen med en tång, de överlåter till andra att avlägsna problemet, den sanitära olägenheten, den naggade kanten på de besuttnas utmärkta fina tillvaro.

Fredrik Reinfeldt som pratade om "öppna hjärtan".
Tomas Tobé som var en av de konstruktiva arkitekterna i Decemberöverenskommelsen (DÖ), en berömvärd insats för stabiliteten i Sverige och för att kunna genomföra nödvändiga politiska beslut. Men ALLT som kommer från det moderata hållet är något helt annat än det från början syntes vara. ALLT tjänar ett enda syfte: att tjäna moderaterna själva. För att få med sig oss, dumskallarna (måste de tycka), när de lägger upp sin strategi och använder sig så skickligt av de fina orden att alltsammans nästan obemärkt glider in i våra medvetanden, accepteras och sväljs.

Sedan står vi där med klippande ögonlock och tror inte våra ögon när vi blickar ut över mardrömspanoramat som vi själva varit med och gjort möjligt.

Möjliggörare är vi allihop. Medberoende lakejer.

Vi nickar förtjust instämmande åt "arbetslinjen": det allra viktigaste är jobben! Men motorn för att möjliggöra dem är arbetslösheten och nöden. Vi ska inte bara igenom skärselden, vi ska vänja oss vid den och lära oss att skämmas över vårt bristande driv och våra förlorade förmågor.

Vi grips av tacksamhet för kampen mot "utanförskapet". Att vi sedan försätts där genom att alla vägar stängts förutom de omöjliga som vi beträder för att vi är så misslyckade och värdelösa, efter att ha blivit sjuka och arbetslösa, alltsammans vårt och endast vårt eget fel.

Alla vägar till trygghet stängdes. Avgiften till arbetslöshetsförsäkringen blev så hög att många måste välja bort den. Samtidigt minskade tryggheten på arbetsmarknaden där en förskjutning av lagars och föreskrifters tillämpning ägde rum, vilket medförde att personer kunde sägas upp och lätt som en plätt ersättas från bemanningsföretagen.

Sjukförsäkringen försågs med stupstock. Sjuka människor utförsäkrades ut i elände med socialbidrag som enda överlevnadsmöjlighet: allt för den lovsjungna arbetslinjens skull, att alla ska jobba, inte leva på bidrag. Transfereringarna togs bort. Folk fick lämna hus och hem. Och också livet, en hel del.

Vi måste minska på utanförskapet, försäkrade oss moderaterna. Vad de menade var en minskning av trygghetsförsäkringen tillika med de individer som var beroende av den, barnen sköljdes så att säga ut med badvattnet. Stupstocken blev enda drivkraften, inte en livgivande motivation och livsglädje. De medellösa blev de värdelösa, de icke benämndbara, de obemärkta; och om de gjorde sig påminda blev de genast uppmärksammade på att alltsammans istället var deras eget fel.

Fråga inte efter vad ditt land kan göra för dig utan efter vad DU kan göra för ditt land! (JF Kennedy) Låter fint och fantastiskt men tänk när en fortfarande sjuk, arbetslös och i alla avseenden drabbad och därpå utförsäkrad person får det svaret nedtryckt i sin hals - DU är den skyldige - det är vi andra som är drabbade, av din oduglighet! Ansvaret är helt och hållet, endast och allenast:DITT!

Det här är kärnan i moderaternas politik och människosyn. Var och en som drabbas får skylla sig själv och ska dessutom stå i skuld till andra som besväras pga mig. Så lätt det blir då att svepa människor från denna jordens yta!

De enda som moderaterna bryr sig om och belönar är de som de själva kan ha nytta av. De onyttiga svälts ut och oskadliggörs, får hamna i kåkstaden, i den uttjänta gamla
husvagnen och där framleva sina sista dagar tills de kan köras på sophögen och glömmas bort.

Tyvärr är det så att media är den största möjliggöraren. De vilar på parkettplats under bordet med sina vidgapande käftar efter smulorna, före hundarna, före de svältande, sjuka, gamla och barnen, de som förlorat allt.

- Förr var de rättviseivrare, sa jag till min dotter.
- Det är en ny generation, svarade hon.







  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post161

Trädgårdsdags I

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2015-04-30 00:25

God morgon, trädgårdens ädla riddare, tomtefar med sin tomtenisse! De välkomnar mig när jag öppnar dörren och kliver ut på trappan.

Karlnilssonstugan ligger på Svartberget, nu dekorerat med blå scillor, spädgröna myskmadror snart i blom med sina vita stjärnor och aklejor i rosa, vitt och blålila, under och mellan rododendronbuskar samtidigt blommande ton i ton. Murgrönorna övervintrar här intill Vänerstranden i zon 2, de ringlar sig upp i Häggmispeln, här i bakgrunden med strax vita blommor som sedan blir bär till småfåglarnas förtjusning.
I våren samlas fåglar som annars inte är synliga vid fågelbordet, domherrarna med sina röda bröst och de små grönsiskorna vars fjäderdräkt är kanariegul. Hanarna kommer till trädgården medan honorna ruvar sina små som snart behöver matas av dem båda med feta och nyttiga solrosfrön.

Scillornas himmelsblå blommor matchas snart av gullvivorna som just håller på att slå ut. I fonden anas murgrönornas slingor i Häggmispeln.

Öster om stugan ligger först den inre trädgården som inramas av en stenmur som Karl Nilsson, min älskade andra pappa - min första käraste pappa dog då jag var fjorton - den andra, Kalle, adopterade mig på yngsta dotterns tolvårsdag (då hon fick en morfar i födelsedagspresent!). Han byggde Karlnilssonstugan med sina egna händer och en värkande rygg, den senare som han kurerade genom att lägga sten på sten i den fina muren. När japanska klätterrosorna blommar framför den ska jag fotografera dem och muren. Då blommar även den blodröda Flammentanzen och rosa New Dawn som tillsammans med den gula Tellmankaprifolen klättrar på garageväggen mot öster.
Dessa förevisas då tiden är mogen (för blomning).

Den mot ogräs skyddande markplasten håller jag efter tio års försök att ta kål på kvickroten som frodades i fyllnadsmassorna som täckte igen hålet efter grävningen. Nu tar jag bort delar av den i tro att "kvicken" har gett upp, men ack icke! Så här kämpas!

Under plasten kom en liten paddunge fram, yrvaken och uttorkad. Har inte ännu fått ut sjövattenpumpen så jag fick koppla slang till dricksvattnet och spola i fågelbadet som ligger i en glänta i det lilla skogs- och bergspartiet strax söder om stugan. Ungen måste få blöta sin torra lilla kropp!

Fick åka ett ärende de tre milen in till staden. Jag hann väl med någon timme ytterligare medan det blev allt kyligare i luften då solen gått i säck som jag trodde. Då blir det regn nästa dag, Valborgsmässoafton. Men så lystes panoramat upp, jag vände mig om, och se solen under den "uppdragna rullgardinen som jag brukar kalla fenomenet när kvällssolen så nådefullt får värma oss en liten stund innan den försvinner till andra nejder nedan horisonten.

Slutar aldrig att förundras! Ingen solnedgång är den andra lik. Variationerna synes vara oändliga!



  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post160
« FöregåendeNästa »