Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


(mar-)Dröm och vaka eller Den sista entusiastens bekännelse

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2014-05-31 11:56

Daniel Bäckström frågade om han och hans sällskap kunde komma med hem till mig och jag kunde inte annat än att säga ja trots att det inte alls var fint hemma. De var fyra personer, ingen av de andra tre kände jag och Daniel egentligen inte personligen fast vi är vänner på Facebook och jag har träffat honom på möten i Centern. Vi satt vid köksbordet och jag lyssnade på i och för sig intressanta samtal men de liksom flöt mig förbi. Jag bjöd på något som jag plockade fram, jag tror knäckebröd, och kaffe, vet inte. De hjälpte till och de rörde sig raskt, kvinnorna, Daniel minns jag inte gjorde något men han satt där, åtminstone till en början för sedan gick jag och lade mig, de andra hade fått löfte att stanna över.

På morgonen sov jag länge. De andra satt vid köksbordet när jag kom upp. De förde livliga diskussioner liksom de gjort på kvällen och natten i vilka jag inte förmått komma med något inlägg. Det gick alldeles för fort så jag hann inte. De tittade aldrig åt mitt håll. Jag försökte fråga om de ville ha varsin duschhandduk men ingen svarade. Jag gick för att ta fram för säkerhets skull och plockade bland handdukarna men fick bara fram småhanddukar. Den ena efter den andra tog jag fram, och alla var små. När jag skulle förklara hörde de mig inte. Jag var väldigt trött och såg att vi var i en annan bostad än min.

Där var mycket folk och ingen kände jag igen. Där var en kvinna jag försökte prata med men hon tittade bara till på mig hastigt utan att avbryta sig och svarade aldrig. Jag ville säga att jag behövde gå hem, om hon ville hjälpa mig. Hon var för upptagen men nickade åt ett par killar. Jag frågade dem, jag sa att jag inte visste var jag var och hade inga pengar till taxi utan hade bara kläderna på kroppen, ett linne som gick ner på halva låren och inget mer. Den ena av dem lovade men gjorde ingen ansats att hjälpa mig.

Jag försökte få uppmärksamhet hos en efter en men ingen stannade upp med det de höll på mig eller svarade. Jag letade efter ett tag upp killen som sagt han skulle gå med mig men när jag hittade honom bland alla människor var han okontaktbar. Bara pratade med andra eller var inne i egna tankar. Jag ropade ändå att jag snart var klar, skulle bara gå på toaletten. Det var ett stort rum med olika saker i, ganska fullt och när jag lyfte på locket stod någon anordning där till höger, då ropade en tjej: sätt dig till vänster och då försökte jag med det. Hon kom och satte sig på en bänk intill samtidigt som hon pratade med några andra som också hade kommit in. När jag försökte förklara min situation, gjorde hon tecken att jag skulle vara tyst. Det visade sig att de höll på med någon slags inspelning. Jag lämnade badrummet utan att ha kunnat uträtta det jag skulle, tänkte att det går väl ändå.

En liten pojke kom fram flygande och stannade till framför mig. Som en liten apa kastade han sig mellan rep och log, inte direkt lyckligt utan snarare överseende. Uppgivet på samma gång, fastän leende och skrattande. Han berättade om att ingen brydde sig om honom men att han var glad ändå. Jag kramade honom och kände glädje och värme från vårt hastiga möte där han förutom något ögonblicks uppehåll var i rörelse igen. Han hade gärna fått följa med mig hem och jag kände att jag ville ta hand om honom. Men han kastade sig vidare. Det var ändå mötet med honom som höll mig uppe.

Fortsatte att leta efter någon som kunde hjälpa mig hem. Men då hade Nancy Johansson kommit dit och alla pratade om hennes senaste bok och samtalade ivrigt fast de ändå lyssnade uppmärksamt och beundrande kommenterade hennes berättelse. Jag försökte säga att jag också var författare. Det var svårt att få fram men jag ansträngde mig. Hon bara tittade till på mig som om jag sagt något alldeles opassande och låtsades inte om mig. Jag försökte igen: ”2010 gav jag ut min första bok och nu håller jag på med den fjärde”, lyckades jag få fram. Men hon gav mig bara en hastig blick så där som man kan göra fast man inte vill utan snabbt skyndar sig att titta åt ett annat håll.

Jag kämpade och kämpade, sa att jag behövde hjälp att komma hem, jag hittar inte dit själv, sa jag, vet inte var jag är. Kom med då, sa en kvinna. Och vi gick. Det var inte särskilt kallt. Det hade blivit natt. Hon bad mig vänta utanför en port som hon försvann in igenom. Jag stod där och väntade och väntade, såg upp genom den glasade fasaden genom vilken man såg trapphus och hiss men ingen syntes till. Där stod jag och huttrade tills jag vaknade med världens huvudvärk och med tung kropp. Kände det som om något gått sönder. Samma känsla som när jag för ett antal år sedan gick i väggen. Jag bestämde mig för att avsäga mig alla uppdrag, åtminstone under de närmaste två, tre veckorna.


Epilog

Det har varit omfattande jobb och engagemang med EU-valet, ömsom uppsluppet, ömsom melankoliskt. Från att ha önskat helt ta avstånd insåg jag att det inte gick an att bara avvisa företeelsen. Det var bara att gilla läget och utgå från det. Och när jag då tänker på hur vi har det här på landet, där bönderna går på knäna och det ena huset efter det andra står tomt. Barnfamiljerna flyttar och inga flyttar in igen. Skolan är borta sedan två år trots vår kamp under fem års tid och trots att barnen var många, närmare 90 elever och fler på tillväxt. De metoder kommunen använde sig av går till historien. Jag tänker mig att de inblandade får göra avräkning på den yttersta dagen för det taskspel de tog till. Skolskjutsen som från början skulle ta 40 minuter blev 45 och sedan 60. Det senaste är 80 minuter. 160 minuter, dvs 2 timmar och 40 minuter ska barnen resa varje dag. De får över 10 timmars arbetsdag av vilken de senaste 6 timmarna utan mat. Självklart påverkar det både skolresultat, hälsa och hela barndomen som inte längre består av lek och bekymmersfri tillvaro för dem ens på kvällar och helger då de är för trötta.

Detta är den stora och närliggande sorgen. Den är svår att lägga bakom sig, som vissa politiker uttalar - nu har det väl ändå gått så lång tid, man kan väl inte hålla på att älta hur länge som helst - men de pågår ju, missförhållandena. Som utan undantag sätter sina spår i inte bara deras barndom och uppväxt utan hela deras liv.

De förbaskade politikerna har rätt: det går inte att hålla på att tänka på. Inte ens för dem det direkt drabbar. De kan väl knappt ens gilla läget utan får väl gå med sin uppgivenhet och apati växelvis med ångest och förtvivlan.

Är det underligt att extremismen frodas i hela Europa, likadant. Folken far illa.

Kommunerna bekymrar sig för sitt varumärke, måste framstå som starka och framåtsträvande med arenor, badhus, stora konferenscentra och stajlade stadskärnor. Men små barn och skolelever, särskilt bondungar, nej de får skylla sig själva om de bor på landet.

Det ska komma en dag, jag längtar inte, slår mig inte på bröstet, jo, kanske längtar jag om beslutsfattarna kan fatta vilka beslut de måste fatta, i tid! Oroligheter råder i världsläget med upproriska folk som strider inom sig, mot varandra och sig själva. Varför? Religion och etnicitet? Glöm det! De är bara förevändningar som går att ta på. I själva verket strider de för att resurserna inte räcker till. Och inför oron över att det bara kommer att bli värre.

Vem som helst (utom de politiska beslutsfattarna tydligen) begriper ju, att när allt fler i hela världen dras mot städerna, särskilt markant i de länder vars ekonomier nu växer, alla vill leva bekvämt och tjäna mycket pengar. Det kan man inte på landet. I synnerhet inte nu längre. Förr kunde väl de flesta klara sig någorlunda och en del riktigt bra på sina gårdar. Men nu. Allt fler måste ge upp och lämna. Också för hälsans skull. Det frestar på att ha dubbla jobb, ett som man ska leva på och ett för att gården ska överleva. Och denna rörelse snabbas upp alltmer och går snart inte att stoppa oavsett vilka medel man tar till.

Åkrar växer snabbt igen. Och när generationsväxlingen uteblir är det slut. Då har marken blivit impediment, dvs oanvändbar att bruka. Då har kompetensen gått förlorad, den som ackumulerats i generation efter generation.

Och då ...

Då MÅSTE vi verkligen genmanipulera till tusen, sätta vår lit till laborationernas kemiska trollerikonster över det organiska. E100, E200, E300 osv i alla oändlighet är vad vi får stoppa i oss, vi har inget val annat än att isf göra plågan kort. Jordens befolkning minimeras snabbt. Kvar blir de få som kanske förstått att spara på sin odlingsbara mark och i smyg hållit på sina besättningar och vårdat dem efter konstens alla regler. Vi kommer heller inte att ha en jord att leva på så länge till. Ovädren blir att häftigare och förödande. Stormar som för med sig allt. Slagregn och översvämningar lika så. Resten tar bränderna. Och sen är det slut.

Om inte ...

Man fattar att livsmedel inte kan fördelas via en fri marknad. Att livsmedel inte kan transporteras runt jordklotet och förlora all sin näring på vägen samt sprida ohanterliga mängder föroreningar under sin framfart. Att inte låsa upp sig så i handelsavtal så att man inte sedan råder över sin hälsa och välfärd utan tvingas ge vika för stora multibolag och börja med gasutvinningar som är den definitiva dödsstöten om inte Ryssland och USA och Kina hinner före med att utplåna allt.

Nu ska jag gå ut i trädgården och binda upp klängrosor och staga upp alla vallmo som håller på att slå ut, pionerna likaså, gå igenom rosorna och ta bort alla angripna blad och knoppar för jag besprutar inte. Klippte gräset gjorde jag i går, återstår bara lite puts. Så ska jag skura mattan på bron och själva bron och tvätta av väggarna från flugskit och spindelväv, städa ur skåpet under vasken, göra ren spisfläkten och torka bakom spisen, tvätta fönstren och sedan städa överallt. Barn och barnbarn kommer hit för att tillsammans åka och uppvakta ende brodern på hans stundande högtidsdag.

Jag får spotta upp mig och tro på livet. Det är bara så. Punkt.







  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post101

Vår i luften

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2014-02-02 18:57
Trots att jag var på valupptakt med påföljande thai-middag och avslut i baren i gårkväll kände jag mig utsövd i morse strax innan klockan skulle ringa vid sju. Så jag bävade och trodde jag försovit mig. Jag skulle vara kyrkvärd vid gudstjänsten klockan 11.

Strax upptäckte jag att datorn stod och blinkade, jag hade lämnat den för uppdatering av ett program som den tjatat på mig om en längre tid så jag lät den vara och tänkte att den väl stänger sig själv när den var klar. Men icke sa nicke. Så jag fick sätta mig på ett kall liten pall för katten sov på min skrivbordsstol.

Allting krånglade. Först inloggningen. Ingen av de angivna mejladresserna med resp lösen fungerade. Jag blev mer och mer svettig och panikslagen. Till slut gjorde jag något som jag i efterhand inte kan återge så jag i vart fall kom in på den ena mejladressen så jag kunde stänga av datorn. Men den andra, till den webbmejlen, har jag inte vågat pröva. Inloggningen till bloggen klarade jag av så då känner jag mig inte helt utstängd från one.com.

Jag skulle nog inte hålla på med datorer och sånt. Jag stressar upp mig och har fullt sjå med att härbärgera analkande panikattacker.

Hursomhelst, värdskapet i kyrkan förlöpte väl, kaffet efterpå smakade gott och när jag kom hem lyste solen så ljuvligt att jag var tvungen att knäppa ett par kort innan jag fortsatte in i källaren för att sätta på vattnet (jag stänger när jag ger mig i väg för att inte få in hele sjöa i huse om det skulle råka springa läck någonstans ...).

Små spår i snön där en rådjursfamilj strosat omkring. De äter solrosfröna som småfåglarna spillt ut från de tre matningsställena, ger mig en mjuk blick och vandrar sakta vidare utan att verka rädda.

Tallarnas solvarma stammar

Dessa kvittar det lika om datorn är på eller död.







  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post91

Snurr i bollen och brist på överblick

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2014-01-14 14:39

Mycket snurrar runt! Supervalår! EU-val! Skolan, skolan! Livsmedels- och försvarsfrågorna! Den allvarliga bristvaran: bonden!! Rovdjurspolitiken! Det förhatliga imperiebyggandet av skrytprojekt i kommunen i stället för satsningar på invånarnas välfärd, särskilt verksamhet i förskola, skola och omsorg. Nyöppnat flyktingboende uppe i samhället. Pågående manusskrivande till bok 4, ”Ön” (tillf arb.namn)

Och så till råga på allt har jag vid besök på Länssjukhusets CPAP-mottagning i förrgår fått veta att jag lidit av syrebrist varenda natt under hela 2013. Investerade genast i en ny mask för femtonhundra. Natten som var, var till en början orolig och resulterade att jag steg upp och åt risgrynsgröt samt kaffe med pepparkakor samtidigt som jag återigen studerade monteringsföreskrifterna med påföljande justeringar. Sedan sov jag mig igenom förmiddagen.

Så nu väntar jag på att vakna upp. Inte underligt att jag somnat i tid och otid vid kroppslig inaktivitet. I detta tillstånd har jag redigerat manuset till min i höstas utgivna bok. Inte underligt att jag upplevt kroppen som motsträvig och icke samarbetsvillig och aldrig, aldrig alert, pigg och nyter på ett helt år. Annat än momentant. Varenda morgon trög och trött. Jobbigt för en som annars är extrem morgonmänniska! Som under det mest intensiva skedet inför deadline och utgivning fått jobba löpande under dygnet med avbrott av insprängda svimningar och medvetslöshet.

I två dagar har det snöat till råga på allt. Kallt så in i h-e. Veden på cykelkärran nedför backen mellan vedskjul och stuga travar jag upp så högt jag når på farstubron på plats efter sittbänken som samlar kraft nere i källaren inför nästa säsong.

Vitamininjektion: Sonson, med jobb vid flyget i Stuttgart på besök fre-sö, med söndagsmiddag hos son och sambo i Skattkärr. Underbart! Ovan vid sådan känslostorm, fortfarande matt i dyningarna.

Planeringsmötet med centerkvinnorna ägde rum under söndagen liksom söndagsgudstjänsten och fick försiggå utan mig.





  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post90

Hej på dig, Svenska kyrkan

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2014-01-02 19:05
Musik i sommarkväll i Visnums-Kils kyrka med en gitarrvirtuos som fullkomligt trollband!


Opinion/Debatt i NKP: Svar till ”Hej då Svenska kyrkan”

Du tar upp en väldigt viktig fråga, den om kyrkans (o-) förmåga att stå upp för den kristna tron i mötet med islam. Jag både håller med och inte. Kyrkan har det svårt med att stå upp för tron överhuvudtaget, särskilt i det offentliga rummet, svårt att missionera och föra ut den kristna tron fastän det är det viktigaste uppdraget en kristen kan ha, att låta människor få veta att den finns, informera helt enkelt. Människor av i dag känner inte till kristendomen som förr, när den var en statsreligion, och har inte ens den mest elementära kännedomen om dess grundstenar. Den allmänna attityden är också sådan att man knappt ens kan tillstå att man är troende utan att mötas av nedlåtande ifrågasättanden. Även i media hör man ofta nedgörande och förlöjligande kommentarer. Snart kan man väl hävda även här i Sverige att man förföljs för sin tro.

För ett tjugotal år sedan hörde jag Dalai lama i Storkyrkan i Stockholm. Ett tiotal präster gick först i processionen in i kyrkan och den ena efter den andra drog på om sin kristna tro och hur storsinta de var som tillät en annan tro få komma till uttryck i en svensk kyrka. Dalai lama tilldelades ordet (högst en tiondel av tiden) medan de svenska prästerna prisade sin generositet både före och efter. Det hela gav ett ängsligt och på gränsen till oförskämt intryck. Det var så tydligt vilket värde man tillmätte den andra religionen trots de fina och överslätande orden.

Jag har alltid känt stor respekt för människors olika tro. Även förstås för en uttalad ”icke-tro”. För det är människan det handlar om. Det är människan som tror eller inte tror. Jag har också respekt för kyrkans arbete för oss människor, även om det inte till alla delar är perfekt. Kyrkan utgör ändå en plats för gemenskap och altruistisk kärlek, den som icke söker sitt. Människor gör goda gärningar men helst sådana som de själva tjänar på. Men i kyrkan är det inte så. Där rannsakar man sig själv och likställer alla människors samma lika värde.

Vad jag vill säga är att alla blir saliga på sin tro. Jag menar faktiskt det. En tro lyfter människan ut ur sig själv och sitt ego och ser till medmänniskan, till oss medmänniskor. Så gott man kan. Därför tror jag att man är på en destruktiv väg om man hävdar sin egen framför någon annans tro. Ingen har något mandat för att göra ner och kanske förstöra något som har betydelse för någon annan. Vi vandrar olika vägar, var och en sin unika väg – ingen kan gå samma väg som någon annan även om vi har samma mål. För vår utgångspunkt är olik varje annan människas.

Därför anser jag att vi ska embrejsa (nyord 2013, fr eng, embrace, omfamna, omsluta) varandras tro, liksom icke-tro. För det innebär att vi embrejsar varandra. Och de som kommer till vårt land anländer ofta med stora sår i både kroppen och själen. Att då börja ifrågasätta den tro, som kanske har hållit dem uppe och vid liv, är kontraproduktivt och faktiskt inhumant. Dessutom, vad jag har förstått, så är de olika religionerna i ganska hög grad anpassade till de levnadsförhållanden som utövarna lever under. Det tar några generationer, sedan kommer vi att uppfatta olikheterna mer som personliga yttringar och variationer på samma tema.

Religionskrig är de värsta krig som finns, även om man bara strider i sitt hjärta.
Embrejsa i stället!

Lisbeth

[Lisbeth B Åkerman är kyrkvärd i Visnums-Kils kyrka och ledamot i församlingsrådet samt ersättare i kyrkofullmäktige i Kristinehamns pastorat]

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post89

Döden, Döden

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2013-12-14 18:01

Med anledning av tv-programmet ...



som jag inte såg mer än kikade ett par gånger. Men i dag efter att ha kollat på play och nr 6 av 8, skrev jag nedanstående:

Döden tänker jag mig så ...



  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post86

Döden tänker jag mig så ...

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2013-12-14 15:09


Döden tänker jag mig så …

Innerst inne känner jag den, för jag har varit där.

Först lite om min bakgrund: Min mor och far var anti-religiösa. Det trodde på något innerst inne, men utövade ingen religion som t ex morgon-/kvällsbön eller välsigne och tack för maten. De hade båda erfarenhet av en uppväxt i ett hem där religionen begränsade och bestämde och var föremål för idelig osämja, jag tänker då på min mor, där mormor var pingstvän och morfar Jehovas vittne. Farmor var læstadian så min far som var mycket intelligent och kunskapstörstande riktigt led i den påvra och instängda samt livsförnekande tillvaron ända från barndomen och tills han flyttade hemifrån och gick på folkskola i Luleå, där de skrev ut de bästa betyg de gjort på trettio år.

Några gånger följde jag med min kamrat som bodde högst upp i huset till söndagsskolan i pingstkyrkan. Det var mysigt och kändes ljust och lugnande men fångade mig inte. Jag upplevde det som lite tråkigt, kanske mer tröstande, bekräftande, kom inte med något nytt och fängslande.

När jag konfirmerades grep evangeliet tag i mig och jag började tro och sedan dess har jag alltid haft en Gud med mig fast på varierande sätt under olika faser. Ibland var jag mycket arg på Gud och liksom sket i honom annat än när jag grälade, inte på honom direkt så mycket, men jag minns hur jag i Guds närvaro tillät mig hata en f d pojkvän som svikit mig gruvligt. Det kändes så skönt att stänga sin dörr in till sovrummet och ägna sig åt att hata och förbanna. Jag kände att jag kunde göra det i Guds famn och att både killen och jag var skyddade mot allt ont som jag vräkte ur mig. Och Gud liksom bara log och höll mig kvar.

Jag var gift med en präst som var far till mina tre barn och adoptivfar till mitt fjärde – vi var skilda i sex år då jag var gift med en annan man som jag bröt med och gifte om mig med min första. Det var underbart att få komma hem och ha familjen samlad. Vi hade t o m ett fosterbarn under de två åren som det tog innan han ville skilja sig igen och gifta om sig med mostern till fosterbarnet. Då slutade jag att gå i kyrkan, mycket för att församlingsborna vände mig ryggen och slutade hälsa och demonstrerande slöt upp bakom honom.

Under några år var det nära att jag gick ur kyrkan. Jag var besluten att göra det och det var bara brist på initiativtagande som gjorde att det aldrig blev av. Under den tiden mediterade jag mycket och pratade inte med Gud men upplevde ändå omisskännligt en andlig närvaro, mycket stark. Det var under den tiden som jag kom i verklig kontakt med döden. Under meditation upplevde jag döden många gånger och kom in i, som det kändes, tidigare liv där jag mötte mina nära, även nu levande, fast i andra relationer, t ex min yngsta dotter var min mor, min verkliga mor var min man som jag dog ifrån osv. Ibland var jag man, ibland barn, och ibland åter kvinna. Och jag var med om de hemskaste och våldsamma saker, dödades och dog på grymma sätt.

Genom dessa meditationer och som jag upplevde som ”minnen”, som var nästan ännu mer verkliga än verkligheten i nuet, mötte jag döden många gånger. Det som är gemensamt för samtliga dessa tillfällen, som ofta inledde min ingång i, som jag upplevde ett nästa liv, var att själva döden inte hade någon smärta i sig, den bara skedde med påföljd att jag plötsligt kunde undra vad det var som låg där – det var ju jag! – men känslan av att ha lämnat det som låg där var så stark att jag alltid kände en förvåning över att det varit jag, för det kändes som om det var en gammal uttjänt kappa som låg där, som jag inte alls hyste några känslor för, dvs ingen identifikation alls, eller någon slags sentimentalitet, samtidigt som min jagkänsla var alldeles klar: jag är, jag existerar, förundrad gick jag in i det liv jag var på väg att besöka.

Vad man än kan tycka, så är min uppfattning så lugn och trygg, jag kan verkligen vila i den. Om den är sann eller falsk bekymrar mig inte, jag inser förstås att den inte vare sig är total eller komplett. Men jag har fått kika in i min existens som finns utanför nuet, eller har under några ögonblick fått uppleva ett större och dynamiskt nu som vi annars inte har tillgång till. Vi ska leva det liv vi lever och skaffa oss erfarenhet och kunskap genom allra mest våra misstag, som vi upplever dem, våra viktigaste lär tillfällen. Framgångarna är luriga, för de ökar på vårt rusiga ego och får oss att tro att vi klarar oss själva, vilket vi inte gör. Vi har alltid ledsagare, vart vi än går, vad vi än är med om. Jag har slutat att blygas över mina tillkortakommanden. Mina ledsagare är inte småttiga, fördömande eller tittar snett på mig, förvånas eller förfäras, de känner livet och förutsättningarna, villkoren och förstår min vånda.

Jag pratar delvis i metaforer. Förresten, kan det bli annat än i metaforer, om man pratar om något som ligger utanför människans tillgång till förståelse? Att beskriva en ”aning” kan inte bli annat än svävande. Men min känsla är fast och trygg.

Numera, sedan jag flyttade dit där jag bor nu, på landsbygden, har jag sökt mig tillbaka till kyrkan och har kommit att känna mig hemma där. Jag deltar sedan, kanske fem år eller mer, i ett veckovist bibelstudium med ca tolv deltagare och vår församlingspräst, vilket har stärkt min känsla av tillhörighet till den kyrkliga verksamheten. Jag är ledamot i kyrkorådet, från årsskiftet församlingsrådet efter vissa organisatoriska förändringar inom Svenska kyrkan, jag är ersättare i pastoratets kyrkofullmäktige och är kyrkvärd i vår lilla vackra byakyrka som jag besöker även de söndagar då jag inte är kyrkvärd. Jag har inte längre några problem med svåra texter som jag ändå finner tala till mig; jag förmår transponera dem till min verklighet, till vardagens företeelser, mycket tack vare bibelstudiet där diskussionens vågor går höga och de hjärtliga skratten är många.

De här senaste tio åren med kyrka och bygd, som präglas av verkligt snälla människor, har stärkt mig. Jag var trasig då jag kom, för jag hade gått i väggen efter många, oerhört krävande och högmotiverande förvärvsår med förlorad kontrollkänsla och koncentrationsförmåga, tidsuppfattning m m, så min väg tillbaka till hälsa var gynnsam.

Innan jag avslutar det här lilla eposet vill jag berätta att jag så länge jag minns tänkt på döden som något fint och som jag sett framemot. Även i barndomen. Den har på något vis alltid varit närvarande. Det har varit perioder då jag anklagat Gud för att ha förskjutit mig och kastat ut mig i helvetet här på jorden. Men allteftersom har jag förstått att jag valt det själv, det liv och de svårigheter jag skulle gå igenom. Så jag känner absolut ingen bitterhet längre utan bara tacksamhet för att ha fått leva det med vetskapen om att jag inte är ensam någonsin och om att livet är så mycket mer än det dagliga, som vi upplever det här.

Därför är jag intill visshet övertygad om att döden är en återkomst till vår hemvist, som vi kan kalla himlen om vi vill. Det spelar ingen roll vad vi kallar den. Där möter vi de människor vi inte längre har hos oss i nuet, äldre släktingar och vänner som dött. Alla, oavsett vilka konflikter vi haft oss emellan, vilka svek och hämnder och vad det vara må – allt är borta! Låt oss uttrycka det så, att over there är vi ”allvetande” med vilket jag menar, att vi ser både handlingar, motiven för dem, bevekelsegrunder, förtvivlan, ilska, orättvisor, you name it – allt – så det finns inga behov att förklara sig, försvara sig och sitt handlande. Det handlar bara om att ta emot all den kärlek som möter en, och att i sin tur låta den kärlek flöda som väcks hos en i och med döden som befriar människan så hon återigen får vara den hon är.

Jag slutar där fast det naturligtvis finns massor mer att säga om saken. Döden. Jag ville bara dela med mig så att du, som läser det här, kanske också kan börja våga tro på ett liv efter detta, ett meningsfullt liv, där vi äntligen får se och förstå all meningslöshet som vi hitintills mötts av, missförstånd, orättvisor och sorg.

Hej så länge! Du är välkommen att höra av dig om lusten skulle falla på!







  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post85

Jesus, Guds son

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2013-11-18 22:11
Läser på nätet om kyrkomötet och om f ärkebiskopen KG Hammars uttalanden om beskrivningen av Jesus, Guds son som en tankekonstruktion.

Många upprörda röster höjes: vi måste prata mer i våra kyrkor om Jesus som just Guds son! Tankekonstruktioner duger inte.

Jag vet inte, jag. Det finns nog lika många trosuppfattningar som det finns människor. Eftersom tro innebär relation med Gud - eller för den delen: med en kraft som är större än min eller någon annan människas. Som är störst, skulle jag nog vilja säga. Eller: Gud är störst.

Min uppväxt har jag i starkt minne. Det var inga godnatts- eller måltidsböner, varken hemma eller på daghemmet där jag framlevde mina dagar medan mina norrländska nedflyttade föräldrar heltidsarbetade i Boforsverken i Karlskoga. Jag gick någon gång med en grannflicka till pingstkyrkans söndagsskola vilken var ljus och mysig men grep ändå inte riktigt tag. Däremot gjorde konfirmationsläsningen stora avtryck hos mig.

Jag sjöng i kyrkokör under de första åren i mitt tidigt ingångna äktenskap då vi bodde på landet och brukade en gård. Sedan efter skilsmässan bar det av ut i den sekulariserade världen. Jag hade ändå alltid med mig den store Guden som var störst. Jag mindes såklart Jesus från min konfirmation, mycket väl till och med, men han hade ju färdats upp till Fadern och var ännu inte igenkommen.

Senare har bilden av honom klarnat för mig såsom en inkarnerad aspekt av Fadern för att inhämta erfarenhet från det mänskliga samtidigt som Jesus skulle förmedla kärleken från Gud, den som sänt honom och återupprätta relationen mellan människa och Gud. Den helige Ande finns ju här ändå, som Jesus ställföreträdare tills han kommer åter. Den helige Ande är den enklaste att förstå och ta till sig, för jag har inget som helst problem med det andliga som jag stött på så många, många gånger.

Jag VET att det andliga existerar. Jag känner den kontakten även fysiskt. Och möter den i olika gestalter och fenomen.

Jag tror på en Gud som är helig och varm ..., jag gör det, och jag är mycket lycklig över det, det är en stor ynnest. Men så har jag också vandrat i både mörka skogar och ödsliga öknar, och jag har fallit utför stup - och där har jag väl upplevt det som Kierkegaard beskriver som att "kasta sig utför fyrtio famnars djup och intill visshet vara övertygad om att någon tar emot en."

Så jag har i princip inte några svårigheter numera att ta till mig söndagsgudstjänsternas utlägg om Jesus och Vår Herre, tillåter mig att ta det för sant även om med ett uns av tanke om att de aldrig kan bli annat än metaforer för oss i detta jordelivet. Vi kan inte omfatta och förstå, det är inte meningen heller, utan det är genom tron och den successiva - och även nyckfulla - tilliten som vi alltmer får en relation som håller även rätt igenom tvivlen, som tillåter tvivlen, som gör så att tvivlen inte är hotfulla och måste stötas bort, nej, kan vrida och vända på dem, ta tillfället i akt att rasa och fara ut i förtvivlan och raseri, när det är så. Liksom passa på.

Många som idag verkar i kyrkan har väl en barnatro med sig. Jag hade ingen barnatro men fick en senare i livet. Men barnen idag har vanligtvis ingen tro alls, känner inte till något alls om Bibelns gestalter, har aldrig bett någon bön, har kanske aldrig hört Guds namn mer än som svordom. Om man närmar sig dessa människor med självklara kristna begrepp kan man inte annat än stöta bort dem. Man kanske kan skapa en stund av innerlighet och en liten glipa in till hjärtat men den slutes strax till igen om den inte får öppnas i sin egen takt. Annars är det som att betvingas till att tro på en lögn, ljuga för sig själv och säga att den är sann! Förstår inte kyrkans tjänare det?

Det är så otroligt viktigt att nöja sig med "tankekonstruktioner" och hålla salvesfulla högtidliga benämningar något kort så de ovana människorna i sin egen takt för pröva sig fram och bekanta sig. Då öppnar hjärtat sig och behöver inte skydda sig mot att bli förfört och våldtaget. För så kan det kännas.

Så jag tycker att KG Hammar är mycket klok som förhåller sig så mild och ofarlig. Det skulle fler göra som ska tjäna andra. Församlingsprästen tjänar församlingsborna - och också Gud förstås - relationen dem emellan, stöder den så att den får växa sig stark och tålig. Det är en mognadsprocess som tar hela livet i anspråk, varav kanske de allra sista ögonblicken blir de som slutligen öppnar himmelens portar.

Kära kyrkotjänare, skräm inte bort människorna, barnen! Använd uttryck som inte kräver orimlig kvalifikation att omfatta och ta till sig. Var varsam och ödmjuk, saktmodig och utan eget triumferande över egen förvärvad behörighet till himmelriket!

PS Sedan är min uppfattning den att en ann är så god som en ann. INGEN kan med fog påstå att en är rätt och en annan fel. Ingen är den andra lik utan unik var och en, unik vars och ens relation med Gud. Det finns lika många variationer som det finns individer. Är det inte just det oändliga och gränslösa som är Guds kännetecken? Det, för vilket vi inte har några ord. I begynnelsen var Ordet. Ordet var Gud.

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post84
« FöregåendeNästa »