Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Och månen vandrar ...

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2015-10-08 01:52

Håller på att höststäda. Måste rensa ur, både rumsligt och andligt/själsligt. Har inte gjort det ordentligt på flera år. När man som jag bor på 60 kvm i en liten stuga på två rum och kök blir det fort trångt. Så jag längtar efter att få slippa leta efter saker. Det blir så om man inte har det så att var sak kan ha sin plats. Det har de väl, det är bara det att en massa annat också har hamnat där.

Jag har börjat gå igenom pappershögar som jag flyttat på i evigheter. Hur många gånger har jag inte börjat sortera och fått lägga tillbaka högarna för att något annat tillkommer. Jag kanske bara missbedömt tiden jag hade till mitt förfogande, eller att jag blivit hungrig, trött, någon har dykt upp, ringt, kattan har kommit in med en råtta, eller mus snarare - men för mig är allt dylikt råttor - eller jag har gett upp helt enkelt. Nu är jag i alla fall nästan ända i botten och det mesta i pärmar eller slängt. Fördelen med att låta en hög växa till sig och riktigt mogna är att man kan slänga hälften på en gång och behöver inte gå omvägen och rensa ut eländet från pärmarna. Man upptäcker också att det man tänkt göra något mer inte längre är nödvändigt. Det har liksom skött om sig av sig själv.

Här utanför finns en trädgård också. De senaste åren har jag låtit höstjobbet skjutas upp till våren för det är roligare och skönare då att hållas ute i stället för de kulna novemberdagarna/-aftnarna när jag stapplar omkring i pannlampans sken. Problemet är bara att vårarna är så korta numera att det växer ifrån mig. Vår och försommar är väl lika fina ändå, prunkande och bultande av liv, men redan i juli börjar det se slitet ut och att försöka få någon ordning på det då, när det gömts i en enda röra i tovor under buskar och häck, blir aldrig riktigt bra. I år var det ändå bättre än förr om åren.

Ett litet sorgebarn är de fem kubiken ved som fortfaranxde ligger på marken under en presenning. Men det har den gjort förr, ändå in mot juletid och ännu längre, med de sista pinnarna förpassade in i vedskjulet först när våren börjar nalkas. Jag är inte utan, har tillräckligt med torr ved ändå, så det årner säj.

Min yngsta med sitt yngsta kommer till veckan och tar sina sista körlektioner inför uppkörningen som följer direkt på i ett s k intensivkörkort. Då får jag skjutsa henne de tre milen in till tätorten där det hela äger rum och under tiden promenera med den lille i vagnen, alternativt om vädret så anbefaller, stanna i bilen och fara runt hela stadens alla små och stora gator och in i alla små ganska okända kvarter och hoppas lillkillen sover så länge som möjligt. Han ammas, så jag är ganska värdelös på att göra honom nöjd om det börjar närma sig och hungern slår till.

Hann inte få badrummet i ordning som jag hoppats. Men det duger ändå. Ska få till det lite bekvämare med att t ex sätta upp duschdraperi så att jag kan stå upp i karet när jag duschar. Att sitta på huk för att inte stänka vida omkring är mindre behagligt. Har belamrat halva vardagsrummet med diverse inventarier därifrån för att komma åt att fixa i ordning.

Har ett protokoll att skriva också. Är visserligen ordförande i vårt församlingsråd men då vi kommit att sakna sekreterare har jag den sysslan tillika. Eftersom jag gillar att hålls med ord, fraser och meningar är det helt okej. Men det ska göras, tänkas, erinras hur det nu var vad vi sa ... Kommer även att ta fritt från detta tillsammans med allt annat. Endast anhörigas och nära vänners svåra sjukdom eller olycka, eller egen död, får hindra mig att skriva, kära nån.

Duschen nästa!
Och god natt!

Jag drömmer mig bort ...




  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post163

Just nu

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2015-10-03 14:24
Ska strax sätta på kaffet, har inte kommit dit än fastän klockan är 12.45. Hoppade rätt in i några administrativa göromål och fastnade där när jag upptäckte nåt jag bort åtgärda, hamnade i lätt panik (som händer då och då även om det går över på nån minut eller så), hämtade mig och fixade till det. Fick sedan för mig att kolla besöksstatistiken eftersom jag inte skrivit något här sedan i maj (2015) och upptäckte till min förvåning att besöken pågått trots det, 26 redan nu 3 oktober! Detta gav mig en sådan boost att jag genast måste höra av mig med en liten hälsning till alla er, kära nån, jag blir nästan rörd!

Så mycket har hänt sedan sist, jag har fått barnbarn för åttonde gången - har man fyra bröstarvingar är det inte så konstigt - men med stigande ålder blir dessa tilldragelser alltmer, sällsynta förstås, men också gripande och "utsugande" fast även ännu mer liksom overkliga och fantastiskt ljuvligt underbara! Och varje gång känner jag förstås en sorg över att mitt val av liv inte överensstämmer med det liv jag borde leva i närheten av dem, mina familjer i Skattkärr 70, Stockholm 270, Hudiksvall 470 och Karlskrona 450 kilometer härifrån.

I går kväll från verandan

Ja, här bor jag, ensam invid sjön, med mitt skrivande. Jag orkade inte med nåt mer efter att ha gått i väggen utan förmåga att ta in mer än ett intryck åt gången. Några fler har det väl blivit, men om jag inte fick komma hem till min lilla stuga om kvällen och återhämta mig, efter att ha varit i kyrkan, affären, på församlingsrådet, tinget, styrelsen - ja det är väl about all - jo numera också hos Lamis och alla hennes fantastiska grannar på asylboendet - så skulle jag nog gå sönder i små små bitar som aldrig mer gick att foga ihop.

Mina dagar och nätter har också, särskilt mycket sedan valåret 1914 (höll jag på att säga), nej 2014, spenderats med en del facebook men allra mest med att kolla läget i landet och världsläget och kommentera desamma via Twitter mestadels. Det blir liksom beroendeframkallande, att låta sig förskräckas och förundras, och kanske allra mest - förtvivlas. En slags förvänd njutning i självplågeri.

Men nu ska det snart bli annorlunda. Jag ska gå i ide. Från 2 december ( för 1 dec är det församlingsråd där jag är ordförande och, som det blivit, även sekreterare [vilket jag inte har så mycket emot då jag gillar att skriva]) till och med februari månad 2016 ska jag ge mig i kast med mitt livs bok. Den fjärde och förmodligen sista i pågående serie, The Chronicle of Confessions, där volym 3, "Och hanen gol" väckte sån ilska hos några som verkligen inte gillade hur den slutade. Redan innan dessa reaktioner nådde mig hade jag bestämt mig för att skriva "boken" som jag gått och tänkt på väldigt länge.

Den här gången måste jag verkligen ge mig själv de allra bästa förutsättningarna för att värka fram det skeende och de händelser som så länge krävt att få bli berättade. Händelserna förläggs till nutid, av barmhärtighetsskäl. Vi får se hur det går. Alltid bävande i början. Mellan december och februari kommer det i alla fall att vara stängt för yttre verksamhet. Men desto mer öppet för den inre. Sedan återstår en minst lika lång tid för bearbetning av text och struktur men den är mindre känslig för intryck från omvärlden.

Jag kan redan nu känna abstinensen. Mina barn kommer att kontakta mig vid större katastrofer, typ krig och orkaner - och naturligtvis i händelse av de små, typ kriser i familjen, sjukdom etc. Men jag kommer inte att hålla mig underrättad av egen kraft. För jag kommer att försätta mig i en helt annan värld, tid och rum.

Jag leker med tanken att kunna skriva något om mina våndor i någon slags skrivardagbok här, men även det vore ett skifte av fokus ... Kanske blir det nödvändigt med skift för att inte hamna i någon slags psykos, jag vet inte. Det får tiden utvisa. Men fram till dess hör jag väl av mig nån gång.

Hej så länge, kära läsare! Allt gott önskar jag er!





  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post162

Trädgårdsdags I

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2015-04-30 00:25

God morgon, trädgårdens ädla riddare, tomtefar med sin tomtenisse! De välkomnar mig när jag öppnar dörren och kliver ut på trappan.

Karlnilssonstugan ligger på Svartberget, nu dekorerat med blå scillor, spädgröna myskmadror snart i blom med sina vita stjärnor och aklejor i rosa, vitt och blålila, under och mellan rododendronbuskar samtidigt blommande ton i ton. Murgrönorna övervintrar här intill Vänerstranden i zon 2, de ringlar sig upp i Häggmispeln, här i bakgrunden med strax vita blommor som sedan blir bär till småfåglarnas förtjusning.
I våren samlas fåglar som annars inte är synliga vid fågelbordet, domherrarna med sina röda bröst och de små grönsiskorna vars fjäderdräkt är kanariegul. Hanarna kommer till trädgården medan honorna ruvar sina små som snart behöver matas av dem båda med feta och nyttiga solrosfrön.

Scillornas himmelsblå blommor matchas snart av gullvivorna som just håller på att slå ut. I fonden anas murgrönornas slingor i Häggmispeln.

Öster om stugan ligger först den inre trädgården som inramas av en stenmur som Karl Nilsson, min älskade andra pappa - min första käraste pappa dog då jag var fjorton - den andra, Kalle, adopterade mig på yngsta dotterns tolvårsdag (då hon fick en morfar i födelsedagspresent!). Han byggde Karlnilssonstugan med sina egna händer och en värkande rygg, den senare som han kurerade genom att lägga sten på sten i den fina muren. När japanska klätterrosorna blommar framför den ska jag fotografera dem och muren. Då blommar även den blodröda Flammentanzen och rosa New Dawn som tillsammans med den gula Tellmankaprifolen klättrar på garageväggen mot öster.
Dessa förevisas då tiden är mogen (för blomning).

Den mot ogräs skyddande markplasten håller jag efter tio års försök att ta kål på kvickroten som frodades i fyllnadsmassorna som täckte igen hålet efter grävningen. Nu tar jag bort delar av den i tro att "kvicken" har gett upp, men ack icke! Så här kämpas!

Under plasten kom en liten paddunge fram, yrvaken och uttorkad. Har inte ännu fått ut sjövattenpumpen så jag fick koppla slang till dricksvattnet och spola i fågelbadet som ligger i en glänta i det lilla skogs- och bergspartiet strax söder om stugan. Ungen måste få blöta sin torra lilla kropp!

Fick åka ett ärende de tre milen in till staden. Jag hann väl med någon timme ytterligare medan det blev allt kyligare i luften då solen gått i säck som jag trodde. Då blir det regn nästa dag, Valborgsmässoafton. Men så lystes panoramat upp, jag vände mig om, och se solen under den "uppdragna rullgardinen som jag brukar kalla fenomenet när kvällssolen så nådefullt får värma oss en liten stund innan den försvinner till andra nejder nedan horisonten.

Slutar aldrig att förundras! Ingen solnedgång är den andra lik. Variationerna synes vara oändliga!



  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post160

Tacksägelsedagen i Visnums-Kil

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2014-10-12 18:43

Bordet med gåvorna som stod längst fram i koret så vi inte glömde vår tacksamhet på hela gudstjänsten. Prästen Sven Jebsen predikade ur Lukasevangeliet, kap 19 där lärjungarna i sin glädje ljudligt prisade och tackade Gud, Några fariseer klagade till Jesus och bad honom säga åt sina lärjungar att sluta. Han svarade: "Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa."

Något att tänka på, sa Sven. Barnen i kyrkan ska inte hyschas på utan de ska få uttrycka sin glädje hur högt de vill. Det är deras lovsång. Och förmås de tiga kommer alla stenar i kyrkans väggar att ropa!

Utdelning av gåvorna till kyrkobesökarna skedde vid kaffet längst ner i kyrkan där vi äntligen fått ett utrymme iordningställt så vi alla fick plats att sitta. Vi dröjde oss kvar längre än annars och de pengar vi fick in, minns inte riktigt exakta summan, men ungefär 1 500 kr fick vi ihop i vår frivilliga pengagåva för de frukter och grönsaker vi fick med oss hem. Pengarna går till en kassa för våra asylsökande i traktens flyktingboende.

Det är så roligt att komma till söndagsgudstjänsten, inte minst i glädjen vi känner över att träffa vänner och grannar och få sjunga de härliga psalmerna och lyssna till dagens texter och predikan. Alltid känner man sig upplyft och rik när man vänder hemåt igen. Det finns så mycket att vara tacksam över! Fastän vi lever i en sargad omvärld med krig och farsoter och här i landet i svängningarna efter det omvälvande valet som inte kommer att landa än på ett bra tag. Många motsättningar far omkring och rätt igenom en i dessa dagar. Om man ändå kunde hjälpas åt och göra det bästa av situationen i stället för att anklaga och håna och göra allt för att besegra varandra.

Dessa förbannade maktstrider! Makt skulle ju vara ansvar och inget annat. Inte att söka egna privilegier, som det förefaller vara i än högre grad.


Det hade regnat ända sedan morgonen men nu började himlen ljusna och en sol att kämpa sig fram genom molnen. Den har flyttat sig långt mot söder och går ner strax efter 18.30. Det är ljusare här där hela Vänern ligger fri rakt ut i väster och ingenting skuggar därifrån.


En stund senare har solen brutit fram på sin väg ner mot horisonten. Finns det något vackrare än solens sista strålar spelande i vattnet. Vänern är sällan blank och stilla men då den är det blir allt som förtrollat. Då speglar sig himlen så att vartenda litet moln och fantastiska formationer med blåa flikar syns lika exakt i vattnet som i himlen. Det är magiskt och berusande och man blir alldeles tagen.





  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post117

Underbarast med att resa är att komma - hem!

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2014-10-09 15:00

Dottern fyllde år och reste tillsammans med maken till Rom där de använde dagarna till att uppleva några av klenoderna såsom Vatikanen, Colosseum m fl och vandrade runt i flera mil enligt dem själva, lärde sig massor och njöt av den goda italienska maten. Hennes italienska pappa tog en av dagarna tåget från Grosseto 19 mil för att gratulera sin dotter. Han och jag skildes redan då hon var nyfödd och de hade ingen kontakt förrän hon var 18 och myndig. Sedan dess har de träffats då och då, men hon har aldrig varit hem hos honom och hans italienska fru och vuxne son. Han är läkare och ganska välbeställd så fina presenter har hon fått under åren som förlupit. Men som sin pappa i vardagen och i nöd och lust var hennes adoptivfar, min första och tredje man och far till mina tre äldre barn.

Nåväl, jag hade haft ännu roligare hemma hos lilla dotterdottern på fem. Så när jag satte mig i bilen från Nackatrakten (Orminge) och körde in mot stan kände jag mig nöjd och glad och ganska trygg. Jag hade kollat upp i förväg att Hötorgsgaraget låg kvar och hade som förr ingång från både Sveavägen och Slöjdgatan. Jag valde Sveavägen för att slippa köra runt så mycket inne i city. Jag har varit med bilen inne i stan hur mycket som helst, men det är några år sedan, och i Stockholm ändrar man körriktning på tvärgatorna rätt vad det är. Och så är det ju trängselskatten som drabbar även tillfälliga besökare. En avi kommer på posten så det är enkelt i och för sig. Konstigt, man kan ödsla pengar på mycket, men när det gäller parkeringen av ens fordon räknar man krona för krona ... För att inte tala om böter när man glömt tiden eller rent av varit så koncentrerad på sitt ärende att man rusat förbi betalningsstationen utan att ens lägga märke till den (har hänt mig ibland).

Allt gick väl fastän jag kom ur tunneln så sent att jag inte hann hitta nerfarten till garagen utan fick ta rundan förbi PUB och ner om Vasagatan, in på Mäster Samuelsgatan och liksom på någon slags mental inställning från förr in på Slöjdgatan och ner i garaget. Inte för att jag kände igen ett smack men jag körde på IN tills jag såg några jobbare och strax därefter en markerad ruta längs sidan av en gång, där jag beslöt mig att stanna. Kändes tryggt med killarna och höll på att ropa ”fint, då kan ni se till min bil en stund”, men behärskade mig och teg. Typiskt lanttant-tänk ...

När jag kom till Nordea på Kungsgatan 52 var kontoret stängt och skylten nedtagen. Jag kollade adressen på brevet jag fått om att hämta ut innehållet i bankfacket som jag inte besökt på 15 år och som bara innehöll originalbetygen från diverse kunskapsinhämtning jämte påföljande anställningar. När jag ringde upp numret som angavs i brevet såg jag att batteriet nästan var slut. Först nästa dag hade de öppet och det hjälpte inte att jag hade rest ända från Värmland och nu fick återvända med oförrättat ärende. Med fullmakt ordnar det sig, finns en blankett med i brevet, jodå, där låg den. Åh ...! Fullt rus till dotterns jobb, som för övrigt håller till i samma lokaler som jag jobbade i en farlig massa år, rätt kul faktiskt, med Adolf Fredriks underbara krokusar på kyrkogården om vårarna – de möter en var dag – och syns när man tittar ut genom fönstret. Ibland gick vi och lyssnade på orgelkonserter på tisdagslunchen. I hastigheten råkade jag trycka på den andra dotterns nummer så hon fick ringa åt mig och hälsa att jag väntade i receptionen, för batteriet skulle lägga av närsomhelst. Funkade. Jag bkev bjuden på en coca-cola så jag skulle få lite energi, svettig som jag var av upphetsningen.

När jag genade mellan stånden på Hötorget lockade en försäljare med lingon men jag kunde inte splittra mig på det. Lingon är annars det bästa jag vet. På gröten men framför allt på tunna pannkakor som var det första min mamma lärde mig att laga. Kan man steka pannkakor och köttbullar klarar man sig långt för det tycker karlar om, sa min mamma ..., eller var det min mamma? Låter inte som hon ... Men i alla fall lärde hon mig att vända pannkakor som en ”hel karl” (nej, vad säger jag?), som en kock, menar jag såklart.

Jag kunde inte finna samma nedgång som jag kommit upp ifrån. Gick fel och kom snabbt upp igen, som stungen av ett bi. I rena desperationen tvärade jag gatan och gick in i godisaffären där och plockade mig en påse full med diverse karameller av vilka hälften var oätliga upptäckte jag sedan, men i mitt ansträngda tillstånd menade jag att få upp blodsockret åtminstone.

Samma ingång som man kör ner genom fick jag till slut ta. Trängde mig mot väggen för att inte komma i vägen för någon stressad dåre. Men var i hela friden hade jag ställt bilen? Jag kollade var jag kom upp och visste då exakt hur jag skulle komma till bilen. Men nu hade jag ju kommit in ”fel”. Inga fanns att fråga. Visste inte hur jag skulle beskriva det heller, var jag hade ställt bilen. Jobbarna. Bara det. Till slut träffade jag på en kille utanför ett trapphus och när jag beskrev gången med jobbarna visste han och rådde mig ta trappan längst ner, till sektion C för där jobbarna höll till.

Efter att först stannat på näst nedersta planet och virrat lite gick jag tillbaka till trappan och där visades mycket riktigt skylt med sektion C nedåt. Väl nere var det ganska lätt att ta sig till rätt plats. När jag såg bilen kände jag mig verkligen lättad, skyndade sista biten, låste upp och klev och stängde kvick och tryckte på knappen som låser alla dörrar. Och då kände jag mig så överväldigande lycklig och trygg. Först då märkte jag hur utsatt jag känt mig, vilse i det där enorma garaget, ensam och ett värnlöst offer om jag stött på någon illasinnad. Först då släppte jag fram fasan, i min lycka för att ha ”hittat hem” och låst om mig.

Tänkte att nu skulle jag i alla fall ta rätt utfart mot Sveavägen men insåg för sent att jag alls inte skulle komma så enkelt mot Roslagstull och sedan Norrtull och sedan raka spåret ut mot Oslovägen, först E4 och vidare på E18. Så jag fick köra i motsatt riktning (såklart, hur dum får man bli – förlåt, Lisbeth, du ÄR inte dum, men ...) förbi PUB och ner mot Vasagatan, såg så en skylt som jag följde, runt halva stan syntes det mig och äntligen var jag på Norrtull och passerade det gamla tingshuset på höger sida, där Bjurfors som sålde min lägenhet höll till. På den tiden. Härligt att äntligen få dra på. Jag satte mobilen på laddning och öppnade karamellpåsen. Råkade få syn på bensinmätaren. Va fan. Hur mycket hade jag gjort av med egentligen? Skulle nog inte klara mig till Arboga där jag tänkt tanka och ta mig en fika.

Vid Jakobsberg visade en OK-skylt avfart, tvekade, men jag svängde av och fick köra en j-a lång väg hit och dit innan jag kom fram till en liten skitmack. Jag fick min bensin men när jag skulle tillbaka så skyltades det bara mot Stockholm och Enköpingsskylten var överkryssad. Jag tänkte ”hur korkad får man bli, här är ju mer provinsiellt än i lilla Kristinehamn – det är mycket bättre i Kristinehamn än det här j-a förfallet ...!” Fick åka mot Stockholm, svängde av mot Barkarby men hittade en motorvägsskylt mot Enköping rätt snart, tack Gud – och äntligen! Uppe på E18 igen var det karamellpåsen för hela slanten, rena hetsätandet tills jag nådde den äckliga delen, vilken var merparten. I Arboga skulle jag köpa en Chicken-bacon-crepe. Vilket jag gjorde och körde sedan de resterande 14 milen hem till mitt underbara paradis, den lilla stugan mitt i skogen om man inte räknar in sjön som i och för sig skär in i landskapet så nära att man skulle kunna snubbla och plumsa rätt ner i den.

När jag sedan packat upp och satt med en rykande mugg kaffe med en knäckemacka med extra saltat smör, engelsk marmelad och prästost kom jag att tänka på att jag inte en enda gång känt mig trött under resan som jag annars ofta gör och får leta efter en plats där man kan köra åt sidan, veva ner rutan och sluta ögonen en stund, inhämta kraft (vilket går förvånande snabbt) och sedan på det igen. Nej, jag hade inte känt mig trött en enda gång! Egentligen hade det varit en ganska angenäm resa.

Fast nog har den något att lära mig. Alla hinder ville säga mig något. Men vad? Får reflektera under promenaden, bara storregnet lugnar ner sig. Lite blått går att skymta uppe i den molniga himlen, sjön här utanför ligger småkrusig och grå.

Mot nordväst

Mot sydväst

Oh, hem ljuva hem! Det bästa med att resa i väg ett tag och få lite omväxling och träffa dem man älskar – hur underbart är det ändå inte att få komma hem igen!


Först kom lilla Malva, mor till Lilleman, med v öga efter skada lyckofullt opererat

Nu på morgon låg vildkatten Ajjo och sov i fåtöljen ...

... och Lilleman satt i fönstret dit han flyr från de andra, först och främst Ajjo, som dessutom kanske är på väg att ta över dominansen i klanen

Som hundvän hade jag ingen aning om hur speciell relationen med en katt kan vara. Man är så nära och kära i varandra och ändå fullständigt fria. Passar katterna och mig.











  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post114

Kärlek och hat

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2014-09-05 11:07


Ur första korintierbrevet, första kapitlet, trettionde versen (1 kor. 1:30) Min tolkning av en text (se här nedan) som kan ge ett strängt och nedgörande intryck. Jag tycker att det är så tråkigt att människor kan stötas bort för att man nästan automatiskt går i försvar mot uttrycken och en terminologi som nog har en helt annan innebörd än då de skrevs en gång. Det är orättvist, snobbigt och uteslutande. Tycker jag.

Jag börjar med min tolkning för att det överhuvudtaget ska bli läst:

"Gud vill upprätta en ny kontakt och relation med människorna som i Gamla testamentet lärt känna honom som sträng och grym. Han vill inte vara den straffande och stränge utan den kärleksfulle fadern som genom sin son Jesus Kristus förklarar att kärleken är störst av allt.

Gud låter en dimension av sig inkarnera i människogestalt och föds av en kvinna, Maria, samtidigt som han är kvar består som vår och Jesu fader. Jesus är därför någon helt annan och oändligt mycket mer än profeterna genom att han är Gud i människogestalt och kan därför uppleva människornas villkor, sin skapelse som han gett den fria viljan, samtidigt som han upplever Gud, är Gud. Fadern och jag är ett, säger han till lärjungarna, liksom ni och jag är ett. Och eftersom jag lever i fadern och fadern i mig, lever också ni i fadern och fadern i er.

Den allomfattande nåden, dvs att Gud förlåter oss allt, bygger på att han själv (i Jesu gestalt) fått uppleva de inre konflikterna och tillkortakommandena, fått vara med om kränkningar och orättvisor och hat och till slut den yttersta orätten och bristen på kärlek och förståelse, korsfästelse och död. Även detta, den yttersta orättfärdigheten, det största brottet, att beröva en medmänniska livet, ryms i Guds nåd till människorna, som får förlåtelsen därför att de inte vet vad de gör: 'Fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör!' ropar Jesus på korset. Lika viktigt som detta segerrop för mänskligheten är den ångest som Jesus dessförinnan ger uttryck för då han ber hela natten, ber att få slippa men samtidigt är beredd att gå igenom det svåraste av det svåra, att utan motstånd låta sig dödas som människornas offerlamm, för det eviga, som han genom korsfästelsen, döden och uppståndelsen visade oss, gav oss - oss, arma syndiga människor.

Vi arma syndiga människor betyder alls inte att vi är dåliga – glöm inte att vi är Guds skapelse – utan det betyder ”vi stackars okunniga, vilsna människor som ständigt, för att vi inte förstår, gör olyckliga val där vi skadar oss själva och andra. Oavsiktligt! Oavsiktligt, just därför att vi inte kan greppa och förstå vilken skada vi åstadkommer när vi handlar i panik eller i stundens hetta. Vi förstår det först efter att själva fått vara med om otaliga kränkningar och fått uppleva dessa hemska känslor av att vara lämnad åt ånger och åt andras hämnd, avsky och icke-kärlek, precis som Gud själv i Jesu gestalt fick uppleva. Därmed skapades nåden, den totala förlåtelsen av människan som inte förstår vad hon gör. Inte till fullo. Som är som ett barn.

Därför får vi förlåtelse gång på gång på gång av en aldrig upphörande älskande, förlåtande och hjälpande Gud som vet att vi människor är stadda i ständig utveckling, där varje kränkning och misstag för oss framåt till ökad förståelse och kärlek för våra medmänniskor och oss själva. Och ju längre vi vandrar på denna lärdomens och kärlekens väg, desto mer lär vi känna Gud och vet att han vandrar med oss. När vi känner oss som sämst och skäms som mest över vår ynklighet och våra brister, älskar han oss som mest. Allteftersom och alltmer inser vi det, att hans kärlek aldrig någonsin sviker."



#Här är den text som jag äntligen lyckats föra över från Twitter dit jag fick den från Carl Ingemar Dagman, vi följer varann. Försökte förstora den men klarade inte det.



Vid horisonten tar himlen vid, skymtar himmelriket


  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post108

Kartellen och jag - eller är inte livet för jävligt!

jag och mina livSkapad av Lisbeth 2014-06-13 12:33

Det var någon slags kurs som jag var på. En av kvinnorna mådde dåligt, hade varit med om något traumatiskt. Kursledaren, en så ljushyllt kvinna att hon nästan var genomskinlig, försökte prata med henne men kom liksom ingen vart. Hon bara mest höll huvudet på sned och ojade sig lamt och kraftlöst. Jag trängde mig fram men än var det någon i vägen, än hade de gått in i något annat rum. Till sist hittade jag dem och röt i ganska barsk till den stackars lärarinnan som jag tyckte hon var då: Jag kan hjälpa henne! Kan du? sa lärarinnan och tittade försagd upp på mig. Jag har utbildning för det”, sa jag och tänkte ´flytta på dig, din mes´! Har du, hur lång då? undrade hon prövande. Två år, sa jag, en alternativ indisk yoga-utbildning. Trodde hon skulle fnysa men hon bara böjde gracilt på sin nacke och sa: Oh! Har du?

Nästa scen är när alla ska åka till Tallinn på en tur fram och tillbaka ett par timmar och shoppa. Jag har min dotter Lou med mig, hon är väl en 6, 7 år. Jag hade hela tiden svårt att hålla uppsikt över henne samtidigt som över mitt bagage. Den lilla handväskan som jag brukar ha över axeln hade jag ihop med de andra väskorna och tittade efter den hela tiden, jo, där var den. Och så Lou, jo där var hon …!

Jag blev mer och mer stressad och längtade hem så att jag nästan hallucinerade. Men när vi kom fram fann Lou en liten pojke som var pigg på att leka. Vi var i ett stort hotell som säkert hade 100 år på nacken, i en lobbyliknande lokal. Jag behövde gå på toa, det fanns ett i var ände på den stora lokalen som var avdelad på några ställen så att man inte såg rätt genom den utan måste gå fram och titta efter. Det var än Lou, än mitt bagage som jag oroade mig för. De andra skulle gå i väg på någonting men lovade komma tillbaka. Jag hade ingen koll på återresan utan var själv som ett kolli fast jag ändå skulle klara av barnet mitt. Liksom kraftlös på gränsen till sammanbrott.

Jag frågade min dotter om hon ville duscha tillsammans med mig, för vi hade rest hela natten. Nej, det ville hon inte. En kille som var med i sällskapet hade också stannat kvar och lovade se till henne medan jag duschade. Jag kände mig så kladdig och ofräsch och i behov av att få använda toaletten.

Från att båda badrummen stått tomma var det plötsligt kö utanför dem båda men till slut blev det min tur och jag trängde mig in med allt bagage och låste, orolig för flickan och ville skynda mig. Men då kom än den ena, än den andra, två ynglingar minns jag, och såg att det fanns ingångar från andra håll in dit. De var både vänliga och spefulla. För så fort jag släppte garden och trodde jag kunde lita på dem blev de förargliga och retsamma, skrattade med hot i bakgrunden.

Så måste jag försäkra mig om min dotter, att hon var okej, och att mannen i sällskapet passade henne som han lovat. Jo, de var där bakom en skärmvägg tillsammans med en massa andra människor, så jag tog hennes hand och sa att hon måste komma med.

Och så mindes jag mitt bagage! När jag med min något motvilliga tös kom in i badrummet var det ännu mer folk där. Jag frågade efter min väska och en magerlagd, allvarlig man höll fram den ena prylen efter den andra, nej, inte den, sa jag och visste inom mig att jag hade förlorat den, min väska som jag hade allt i, alla kredit- och bankkort, pengar, telefon och en massa viktiga handlingar som skulle hjälpa oss att hitta hem igen. När jag kände att jag var på väg att ge upp vaknade jag så utmattad att jag inte ens förmådde glädja mig över den verklighet jag befann mig i. Den gav mig ingen tröst. Så är livet, tänkte jag om och om igen. Så är livet.


Men kanske finns det något hopp där borta någonstans?

Epilog

De här dagarna är både underbara och skrämmande samt famlande. Jag har sagt ifrån mig alla uppdrag för att jag fått diagnosen utmattningssyndrom. Det känns skönt och hemskt på samma gång. Jag ägnar mig åt att sova (drömma), kolla igenom vad som hänt sen sist (på nätet) klappa mina båda katter och ropa lockande från bron åt den hemlöse som jämrar sig bakom rodrodendonbuskarna och hoppas infamt att han måtte gå in i buren snart någon gång så jag får ta honom till veterinären för diverse åtgärder, eventuell märkning och hälsan i stort. Kanske kommer han att få sitt hem här så småningom.

Om det inte går att få fatt i någon husse eller matte. Jag adopterar honom gärna och jag tror att mina båda katter har vant sig vid honom så att det skulle gå bra. Det är bara jag som är frågetecknet, sett ur hans perspektiv, eftersom jag har kört iväg honom den gången han och min hankatt rök ihop. Jag ångrar förfärligt att jag hötte mot honom när han strax ville komma tillbaka. Han är ju så mycket större. Jag sörjer över att vi kom ifrån varandra, Det var ju inte så farligt när allt kom omkring.

Att vara ute i trädgården är som balsam för själen. Allt där är vänligt, till och med brännässlorna som följer med så fint när jag drar upp dem och bränner mig knappt alls. Fåglarna som hälsar mig så fort jag öppnar dörren, alla möjliga småfåglar, mesar och finkar och sångare, lille Hacke inte att förglömma. Hacke hackspett, han skriker så fort han kommer hit och när jag ropar tillbaka hejpådigdulillehacke gör han en lop över mitt huvud. Ekorrungen har jag inte sett på några dagar.

Hursomhelst, visst är det hemskt att Kartellen har fått återbud till att spela vid en festival i Dalarna, Peace and Love. Det var sponsorn som först hotade med att dra sig ur. Då stoppade arrangören dem och ställde in giget.

Och det värsta av allt - vågar knappt säga det - men Svenska kyrkan drog sig också tillbaka.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article18970133.ab

Det resulterade i:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=5888475

Ett hopp i eländet!

Sedan ringde en vän till mig och berättade att kommunen har upphandlat Värmlandstrafik för skolskjutsarna. Härifrån, 3 mil söder om stan, får småttisarna från 6 års ålder åka i 2 timmar och tjugo minuter om dagen, ha en arbetsdag på åtta timmar utan fikarast; de åker hemifrån vid 7 får inget att äta förrän vid 11-12 och sedan inget på hela eftermiddagen och hemma vid 17 och över på det. Föräldrarna har börjat köra barnen till skolan i stället. Snacka om att, ja vadå? Kan inte prata om det just nu. Känner bara avsky. Är det underligt att man går i väggen om man engagerar sig i eländet?

Nu ska jag ta mig morgonens första kopp kaffe och sedan bär det av ut i solen. Som tur friskar vinden i idag så man orkar vara igång därute.

Sedan ska jag bara tänka på blommorna och Gud, katterna och de andra här omkring.

Punkt.










  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post103
Nästa »