Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Islossning II

Vinter 2012Skapad av Lisbeth 2012-02-26 08:52
Jubel, jubel över våren!

Var bara tvungen att ta några bilder till!

Solnedgången har börjat dra sig mot väster från där bort i söder, bakom udden!


Ännu en bild hinner jag med innan solen går ner.


Men se nu på morgonen har isen lagt sig mer än någonsin tidigare i år! Större is, längre ut!

Visserligen har det blåst rejält och is från vikarna på andra sidan har förts hit, men är det möjligt för vårsolen att smälta allt det här utan att isen vinner och lägger sig? Sjön är ju så tömd på värme nu.

Det är så här att bo nära en sjö. De år det inte blir is har jag minst 1-2 grader varmare (eller mindre kallt) här nere jämfört bara med uppe på landsvägen. När isen ligger är det tvärtom.

Här är i princip snöfritt. Min lilla väg upp till landsvägen och brevlådan var till halva sträckan härligt grusig och fri men upp mot vägen låg både snö och is kvar.

Men man får väl inte begära för mycket? Det går ändå åt ett enda håll.

Våren!

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post46

Islossning

Vinter 2012Skapad av Lisbeth 2012-02-25 13:37
Nordan drar på men det gör inget för solen lyser skarpt och bländande. Då behöver jag bara en morgonbrasa i spisen för sen värms hela huset upp i vårsolens glans! Ändå har jag precis varit och klyvt mig två rejäla korgar så jag kan mysa framåt kvällen. Reste hem från Stockholm i går där jag varit och stärkt upp en smula med lämning och hämtning på dagis - tänk en sån liten insats kan ha så stor betydelse för två föräldrar i karriären med nya jobb på provtjänstgöring och ängslan över att inte veta riktigt vad som förväntas av en.

Jag minns tortyren. Att inte få någon feedback och inte kunna läsa av några signaler ändå försöka tolka en blick, ett tonfall hos den som har ens liv i sin hand.

Så att kunna ägna sig åt sig själv på morgonen utan att behöva kvittra med det lilla barnet, att slippa deadline på dagis, oj, oj, jag minns, ensamstående som jag var för det mesta, därför ger jag åtminstone den lilla befrielsen.

Men trots kärleken bland de sina - hur ljuvligt kändes det inte att vara på väg mot hemmet! Och när jag öppnade bildörren efter att ha tagit sats och backat ner den smala vägen kant i kant med lilla dammen ..., då välkomnades jag av Malva. De har så olika röster, hon och pojken. Pojken, pojken. Eller gubben, gubben. Som det faller sig blir det.

Mina små vänner. Som inte är så farliga på fåglar trots allt. Lyssnade på P1:s Naturmorgon om just katters inverkan på fågellivet. Rådde delade meningar. Men jag kommer på mig med att längta efter den tiden, då fåglarna kan flyga runt omkring mig och landa i mitt hår. Fast inte vet jag om jag heller lever då.

Det går fort nu tills de kommer, flyttfåglarna. Vilket liv det blir då! Här har varit tystare än vanligt eftersom jag inte vågade börja mata med risk för att jag skulle vara i Stockholm så mycket att de frös och svalt ihjäl. De orkar inte flyga till Siv och Sten eller till Blombergs som matar för fullt för det är för långt utan då sutte de sig nog och väntade tills det var för sent. Så när jag började mata för någon månad sedan hade de redan ställt in sig på grannarna nere i hamnen. Jag borde ge dem min nyinköpta, oöppnade säck med solrosfrön. Det som fanns kvar sen förra våren räckte precis till att fylla den stora automaten jag har vid garageväggen så jag ser dem från köksfönstret.

Jag vet inte hur det har varit i år. Tiden har bara försvunnit. Politiken har tagit stor del av den. Och omsorgen om de kära nyinflyttade. Till skrivandet har knappt blivit något. Inte kunnat freda det där rummet jag behöver för att riktigt ge mig hän och gå in i den världen. För det är verkligen en annan värld! Mina fingrar arbetar men för resten är det mest att göra som min inre röst eller vad? säger mig. Jag blir ett redskap.

Och så dessemellan gråter jag och tror att jag är tokig. Jag ber till Gud att stoppa mig om jag bara skriver en massa goja som förleder folk. Jag försöker lägga ansvaret på "någon annan" för det är det enda sättet att få ur sig orden. Sen innebär inte det förstås att jag är utan ansvar. Nej, jag tar totalansvar så klart. Det är bara det att det inte räcker! Jag skriver om sånt som jag själv inte till fullo förstår. Och förresten, hur ofta inträffar det att vi till fullo förstår något?
Tröstar jag mig med. Och ber.

Hämtade med mig kameran när jag var inne med veden. Vilket under det är då! Det är som om jag smälter in i den tillvaro jag fotograferar. Jag sveper runt och vill fånga allt och allt glider liksom in i mig så jag blir alldeles salig! Galen. Jag medger det. Det underlättar.

Här är jag faktiskt med även om bara med skuggan.


Mot nordväst syns inga öar i dag. För klart och för blåsigt. För hägringarna.


Det känns hur lyckliga de är, stenarna, isen och vattnet, riktigt sprudlar!


"Lapporten" i Medhamn, genom vilken vågen bryter fram.


Söderöver mot grannarnas tämjda vatten i skydd av Medhamnsudden


Badviken hos Karin


Rododendrons blad på upptining


- Jag känner ändå våren i kroppen, säger sankta Härberga (= här på berget).


Instämmer, säger lille gubben uppifrån balkongräcket innan han skuttar vidare.


Så snart smyger jag mig ner till den här härliga söderhörnan och solar!

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post45

... men den lilla fågeln?

Vinter 2012Skapad av Lisbeth 2012-01-06 18:16
Vaknade sent. Hade krånglat större delen av natten för att hitta en möjlig ställning att sova i. Kände mig håglös. Men solen strålade ute och termometern visade på ett par grader minus. Perfekt!

Var ändå tveksam, men tände i spisen. Kunde ju hållas strax här utanför och ändå passa elden. Slet till mig kameran.

Min lilla trofasta vän förtjänade ett förevigande!

Han ska bära mig på sina axlar genom livet. Jag gör allt för att han ska orka. För jag kommer aldrig att ha råd att köpa en ny. ("alltid" och "aldrig" - man ska inte vara så kategorisk -okej då ...)

Kunde inte låta bli att knäppa lilla gubben, om än i en komprometterande situation - han är så svår att få stilla annars.


Tack vare honom fick jag syn på den sista rosen ovan i mitten till vänster i bild!


Så här vacker var den trots stormar och minus!

I bakgrunden ståtar det besjungna vedskjulet med båten vid sin sida. De har gått och blivit riktigt fästa vid varandra! Solen gjorde ivriga försök att tränga sig emellan träden.

Kunde jag hitta solens strålar lite mer någonstans?


Upp mot öster, det som en gång var en urskog men nu är utglesad, tack och lov, för ovanför är det ett kalhygge som blivit tät sly i stället. Vad det än är kallar jag det för skog. Nja ... solen?

Nu var det hög tid att gå in och bättra på brasan. Strax utanför bron befann sig båda katterna och jag upptäckte en liten flämtande fågel mellan dem. Hon hade levererat färsk föda åt sonen.

När jag skulle ta upp den flög den först iväg men orkade bara några meter. Konstigt nog försökte inte katterna utan jag kunde ta upp den i famnen. Den fann sig tillrätta i min varma näve med yllevante mod. fiskarkäring, dvs halva fingrar. Den satt där och ömsom såg på mig, ömsom tycktes sova lite. När den började röra på sig visste jag inte riktigt om jag skulle släppa in den i garaget, där det finns jutesäckar för den att sitta på och mat kunde jag ge den, solrosfrön. Men så kändes inte det som någon bra idé utan jag gick bort till Karins och satte lill-fågeln i hennes ymniga bergtall.


Katterna motade jag bort. Malva gick sin väg. Hon hade ju levererat. Men han som ännu inte fått åtnjuta utdelningen satte sig envist en bit bort.


Jag bad en bön till Vår Herre och kände att jag inte kunde göra mer.

Innan jag gick in ville jag ändå försöka få några kort på solen.


Det första mot nordvästra stranden ...


och det andra rakt ut i väst på det lilla smultronberget.

Efter en stund fick jag ändå gå ut, fast jag tänkt avstå, för att se om den lilla fågeln satt kvar där inne i tallen.

Den syntes inte till.

Jag gick in och letade i mina fågelböcker efter någon bild på den. En mes, absolut. Den fina näbben och pepparkornsögonen. Den bruna hättan. Svarta haklappen. Brunbeige kropp och de typiska teckningarna på vingarna. Jag letade i alla tre och det jag kom fram till var att en liten lappmes förirrat sig ända hit ner i södra Värmland. De kan vara synliga lite längre söderut men inte längre än till norra Dalarna.

Det gör ont i hjärtat. Det känns ändå så märkligt att jag skulle få rädda den en gång ändå. Få värma den en liten smula. Och sedan få sätta den på en gren inne i Guds hägn.



  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post39

Jag lever!

Vinter 2012Skapad av Lisbeth 2012-01-04 13:18
Mobilen ringde sin ilskna "gamla-telefon-signal". Innan jag hade hunnit trassla mig ur andningsmasken, den stora som jag bytte till vid fyratiden i natt för att kunna andas både genom mun och näsa, hade mobilen tystnat.

Då den strax därpå ringde igen var jag beredd. Det var min dotter, hon som flyttat hem till Sverige och bor i Stockholm. Hon som säger att vi är tvillingsjälar och att jag aldrig får dö och som jag har lovat att leva länge som bara den. Nu storgrät hon.

Hon hade ringt och ringt och trott att jag var död. - Det är som att leva med en missbrukare i familjen! Du sköter inte ditt ätande utan är totalt hänsynslös mot din kropp! Och du sover inte som du ska! Du motionerar inte eller bryr om dig själv alls!

Jag berättade att jag just hållit på att tänka på den saken de här senaste dagarna. Att jag ska ge mig själv mycket mer utrymme att syssla med mig själv, för mitt välmående. Ta mig tid att laga bra mat, ta promenader, göra gympa, torrborsta kroppen, duscha och smörja in sig - vara rädd om mig helt enkelt - framför allt sluta stressa. Ta bort ordet "måste" ur min vokabulär!

Det är ju löjligt! Stressa fastän man lever ensam! Det är inte klokt! Totalt skallskadat!

Jag lovar, sa jag. Och hon lugnade sig lite.

Så kom vi på att vi kunde prata på Face-time på våra mobiler med det trådlösa bredbandet via våra datorer. Då kunde vi se varandra och vad vi höll på med, hon grejade i köket och jag eldade i spisen samtidigt som vi kunde prata med varandra. Jag kunde visa på den oroliga styva kulingen på sjön och på katterna som låg hoprullade. Hon hoppade ner på en gång från sin plats medan han sträckte på sig och lät sig smekas och beundras.

Vi blev på så gott humör att jag kände mig mycket friskare. Kom överens om att ringa varann i eftermiddag. Lillstumpan har också feber. Little one eller my sweet sweet pie, som fortfarande pratar engelska som en liten livlig lady! Hon var förstås också med.

Skulle ut och hämta mer ved men fiskade först till mig kameran för att knäppa den upprörda sjön från altanen. Höll på att blåsa bort.



Så gick jag ut med mina vedkorgar. Måste ta en bild åt norr ...


Och en mot sydväst ...



Jag klöv och högg och körde ner veden med hjälp av cykelkärran till stugan. Min far Karl Nilsson, han som adopterade mig när jag var 42 år och som sedan gifte sig med min mor på hennes 75-årsdag som vi firade hos min kusin och hennes man som var präst nere i Skåne och ordnade så att handlingar från hemkommunen faxades dit och vigde dem så högtidligt. Vi åt en av Brasiliens nationalrätter på bröllopsmiddagen, minns ej namnet men den är gjord på starka, rökta korvar, biffkött och svarta bönor - otroligt god. Till efterrätt hade vi den där goda tårtan som ibland kallas Britta-tårta och som görs på långpannan med nötter och maräng över och delar den i två med massor av vispgrädde emellan. Mums! De bodde vid Rio de Janeiro ett antal år där han var sjömanspräst.

Karl och Ruth hade levt ihop i 27 år som förlovade. När min biologiske far dog var jag 14 år och minns att han bad mamma att aldrig gifta om sig så hon förlorade den SPP-pension hon skulle få efter honom. - Bo ihop, sa han. Men gift dig inte så du går miste om den trygghet som jag har ordnat åt dig.

Till all lycka ändrade SPP sina regler så att man skulle få behålla pensionen om man var över 60 år och hade bott ihop i 5 år och hade barn ihop. Eftersom han hade adopterat hennes dotter, mig således, vilket han och jag kommit överens om tidigare alldeles på egen hand för att jag ville ha en pappa och han inte hade varit gift tidigare eller hade några barn, så var det nu möjligt för dem att gifta sig.

Nu kan man väl tänka att det inte skulle behöva spela så stor roll när man levt ihop så länge och var så pass till åren - men se det gjorde det! En mycket större innerlighet uppstod mellan dem. En samhörighet som inte riktigt haft den karaktären tidigare. Så från att ha varit de bästa vänner blev de nu ett kärlekspar livet ut. Hon, min lilla mamma, dog i augusti 2001 och han i december. Hon efter en stroke, han bara för att hon hämtade hem honom.

Innan dess hann de aldrig bli gamla. Jag hade unga föräldrar tills de dog, 87 och 81 år gamla.

Idag 4 januari har hon namnsdag lilla Ruth!

Och jag bor i den stuga som hennes make byggde på 50-talet och som sedan hon förhöjde och förbättrade när hon kom in i bilden, Karlnilssonstugan.




Då jag var med på ett hörn i lanseringen av det nya allmänna pensionssystemet många år senare, fick jag på ett möte mellan olika aktörer inom pensionsområdet tillfälle att berätta om mina föräldrars lycka i det äktenskap de fick möjlighet att ingå sent omsider. På kaffepausen hamnade jag nämligen bredvid den man som mot alla odds drev igenom SPPs förändrade regel. Han blev så glad! Det var nästan det bästa som hänt honom i hans yrkesliv och han skulle snart själv gå i pension. Han hade varit nästan ensam om att strida för förändringen den gången men till slut fått igenom den.

Så bröt solen fram och jag var tvungen att ta med mig kameran ut igen!




Det är aldrig för sent!


  • Kommentarer(2)//www.lisbethakerman.com/#post38

... men lever jag?

Vinter 2012Skapad av Lisbeth 2012-01-03 20:49
Pulserar i öronen, i det ena ekar och förvrängs alla ljud i någon slags egen entonig flöjtkonsert, svårt att andas, måste upp flera gånger varje natt och rensa rören från inre beläggningar, tar snedsteg och trampar luft, feber ... 1177 gissade på körtelfeber och uppmanade mig att ringa vårdcentralen. Vilket jag gjorde i morse. Och fick tid vid 10 på labb och 11 hos doktorn.

Körtelfebern avfärdades med ytterligare ett specialprov. Diagnosen solklar: bihåleinflammation. Hemskickad med dubbel dos pencillin i 5 och enkel i ytterligare 5 dagar. Somnade med kaffemuggen i hand. I spisvärmen. Sittandes i öronlappen. Det är skönt för sjuka att få sova.

På eftermiddagen gick jag för första gången på länge in på mejlen. "Cats" hade kommit från min svärson. Han tog så underbara kort från sitt sovrumsfönster. Jag piggar upp mig och dig och er med dem här nedan.

Först avledande manövrar och kringgående rörelser ...







I skymningen tillspetsas dramat ...




Lyckas inte riktigt ...


Får återhämta sig lite inför nästa ...


Men då tillskyndar räddningen ...


En hel dags förberedelser ...


förgäves ...


man ...


får ...


inte alltid ...


som man vill ...


Det här var en storstadskatt. Mina katter tar sällan fåglar. De släpper genast sitt byte om de möter mig och jag sätter antingen den dödsförskräckta fågeln på något oåtkomligt ställe, klättrar till och med upp på en stege fast jag är så dålig på höjder. Då får jag ryta åt katterna förstås. Dödade fåglar letar de genast rätt på hur jag än bär mig åt men det låtsas jag inte om. Det är deras natur gubevars.

Något helt annat: Såg ett reportage om Grekland och om hur folk har det där i krisen. En tanke kom för mig: Om statsmakterna och bankerna fick hållas med sitt och vi, folket, med vårt skulle vi klara oss mycket bättre. Om vi fick jobba för oss själva. Men nu ska folket släpa och slita för att överheten och finansmakten ska frodas. Vi ska slava för deras skull, inte för vår.

En barnslig tanke, visst.

Men ändå.

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post37

På nytt född?

Vinter 2012Skapad av Lisbeth 2012-01-01 14:58
När jag idag, den första dagen på det nya året 2012, slår upp ögonen är klockan kvart över ett. Så länge har jag inte sovit sedan jag var i tonåren. Jag gick förvisso och lade mig vid halv sex "igår", var tvungen att stanna uppe och elda tills jag fick varmt i stugan - hade inte lyckats med det riktigt sedan jag kom hem 32 timmar tidigare. Det tar sin lilla tid att få det beboeligt efter att ha låtit det bli utkylt. Jag ställer alltid in termostaten på +16 för katternas skull men ändå kryper kylan liksom in i väggarna. Nu på "morgonen" var det 20. Huset håller värmen bra när det väl blivit boning igen. Inbäddat i snö och alldeles vindstilla gör nog sitt till. Det blir som i ett vakum. Vakumförpackat. Hela jag är vakumförpackad med öroninflammation, snuva och igensvullen hals. Lägg därtill till sömnapné så får man vara tacksam om man över huvud taget vaknar ...


Men när jag i alla fall drog isär gardinerna i mitt skriv-(sov-) rum såg det ut så här. Jag blev glad! Ändå hade jag prisat vår hittills milda gröna vinter.


Så här såg det ut hos kissemíssarna ...


från att se ut så här dagen innan då solen sken utanför och ingen snö ...


då solen gick ner så här bakom udden ...


där det nu såg ut så här!


Mellan köksfönstrets glashylla och speglingen från rumsfönstret ut mot verandan och sjön stoltserar rododendron och häggmispelns snögarnerade grenar och bortanför dem det snöhöljda garagetaget med granskogen som fond.

Där uppe var jag igår morse för att hämta ved och passade på att plåta mitt vackra skjul - orkade inte lyfta bort snöskyddet, och det var ju bra.


Därinne finns mina älsklingar som värmer och håller oss levande hela den långa vintern, då jag ska skriva, skriva och åter skriva. Det är nu det!

Snett bakom ligger min vän i nöden då det blir strömavbrott och toan inte funkar. Det lilla Dasset med stort D.

Vid sidan härom båten som ligger där och tronar i väntan på bättre tider, då jag antingen får hit en karl som gillar sjön (mindre, för att inte säga helt o-troligt) eller mina barn med respektive (något mer troligt, fast det har inte hänt än ...). Jag klarar inte av att lägga i och ta upp den vid säsongens början och slut eller att ha koll på den vid bryggan nere i fiskehamnen.


Solen var på väg upp bakom skogen då en råbock plötsligt började skälla. Skallet övergick alltmer i skrik och klaganden medan den stackaren sprang fram och åter där uppe, strax utom synhåll. Jag höll igen impulsen att rusa till dess räddning för vad kunde jag göra. Hade räven tagit hans lilla get? Oh ... naturen är grym i all sin storslagenhet. Jag vet inte hur det hela avlöpte annat än att hans klagan upphörde.

Jag återvände in och fortsatte att elda och elda medan jag satt i min sköna öronlappsfåtölj, stundom tittande in i elden, stundom slumrande. Dagen förlöpte ungefär så tills det var dags att gå ut och skrapa rutorna och sätta sig i bilen och åka de par milen till den goda vän jag blivit bjuden till att fira nyår.

Det var en underbar kväll med mycket musik, än lyssnande på bland annat olika gospelinspelningar och på Förklädd Gud av Hjalmar Gullberg och Lars-Erik Larsson, än vårt eget sjungande med egenhändigt (vännens) pianoackompanjemang. Till min förvåning har jag inga problem med de höga tonerna, det är som om min ansträngda såriga hals stöder dem bara de håller sig uppe i huvudet och undviker bröstet. Märkligt.

Fastän jag var spiknykter fick jag skärpa mig för att vara kvar på vägen. Jag har lagt märke till att jag har problem med balansen under den här förkylningen. Inte så att jag var nära att köra i diket men jag fick koncentrera mig ordentligt. Och när jag skulle backa de sista femtio metrarna från soptunnorna och in på min tomt förbi vedskjulet, mellan rosenbuskarna och kära dammen fram till garaget krånglade det (jag). Fick stanna flera gånger, köra fram och ta ny sats igen. Grannarna som tydligen övernattade i den lilla stugan intill min - de gör så ibland ganska flyktigt för på morgonen är de borta igen - tänkte de väl att jag hade firat ordentligt och var på kanelen. Men så var det inte utan en slags utmattning.

Sedan satt jag som sagt i fåtöljen till halv sex på morgonen tills jag fått upp värmen. En gång famlade jag mig ut till vedskjulet för att hämta mer som jag tack och lov redan klyvt dagen före så jag slapp ta till yxan och ställa till det ännu värre för mina stackars grannar.

Och nu är det mörkt utanför fönstret igen. Det är inte klokt så korta dagarna är under vintertid! Jag är lycklig över att vi passerat vintersolståndet och går mot ljusare tider. Ändå älskar jag vintern.

Den är så mjuk och beskyddande. Den ger mig ro. Skrivarro. Om nu det ska vara någon ro, att skriva.

Nej, den ger mig ro att skriva.

Själva skrivandet är allt annat än rofyllt. Det är ångest och rop på hjälp, heta böner och febrigt knackande på tangenter, hela tiden (förgäves ...) fångande det flyktiga i flykten.

Gott Nytt År!


  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post36