Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Test av funktion

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2011-12-14 10:37

Hej svejs i juletid!

Jag har inte kunnat skriva på några dagar pga formateringsfel. Provar nu explorer i stället för firefox enligt råd från webbhotellet.

Nej, något är fel som det verkar. Blir det i en enda slinga fortfarande?

Hurra, det funkade visst?!

Då syns vi snart igen.

Vediamo cari!

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post33

Ute viner vintervind ...

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2011-12-09 20:35
Ute viner vintervind / Känner tåren på min kind / Lillan ligger i sin säng / Vila, vila, inget fläng / Ändå är hon glader / Fast er chef får spader. / Diagnos: Körtelfeber / Ordination: Stillhet, lugn och vila / Duration: 6 mån - 12 mån Läkaren: Skriver intyg till arbetsgivarna / Over / Roger. But ... but, what to do? (Det är nåt vaj med formatet - blir bara en lång rad av ord - går ej att stycka av - måste kolla med supporten - återkommer.) Jag måste bara berätta först att det är min lilla flicka som är sjuk av ett virus och måste vara hemma i lugn och ro. Huvudsaken att hon blir bra. Men vad händer med hennes mammas och pappas nya (karriär-) jobb? Oro, oro. Dåligt samvete åt alla håll. Mormor behöver rycka in mer varaktigt. Vi måste hitta en hållbar lösning.
  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post31

Och månen vandrar sin tysta ban ...

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2011-12-08 03:01
Råkade få syn på Månen över Stora vattnet. Måste knäppa!


Ett ...

två ...

och tre!



Kastade en blick ut genom fönstret och såg silvergatan, rusade efter kameran och ut! Det första riktade jag rätt mot månen. På de två andra ville jag försöka få med båten som jag fick syn på vid horisonten. Pricken däremellan är en stjärna.

Foto numero tre facebookade jag till min näst, näst, näst yngsta dotterdotter som fyller år i dag, det vill säga den äldsta. Före henne är det tre killar och efter den yngsta dotterdottern en liten plutt på tre månader, nej visst ja, till honom är hon faster! Räkna ut hur många det är fråga om inalles! Med mina fyra barn, gissa vilken grobarhet det blev efter mig (hittills) i antal människor! Jag känner mig mäkta stolt med tanke på att jag själv är enda barnet!

På sätt och vis.

För när jag var elva bad min far mig, han som dog när jag var fjorton menar jag, att jag skulle sätta mig ner mitt emot honom vid köksbordet. Då berättade han att jag hade en femton år äldre halvbror som redan hade fru och barn och bodde tjugo mil från oss. Han hade aldrig bott i samma stad utan kom där uppifrån som min far gjorde, Nuortikon, mellan Nattavaara och Gällivare utefter stambanan. Tre kilometer från närmaste station fick de gå utefter rälsen. Det hände att man fick slänga sig åt sidan för tåget. Mest kritiskt var det på vintrarna när de åkte skidor och det var höga snövallar på sidorna om spåret där de åkte varje dag till skolan. Vilka skräckhistorier han kunde berätta, pappa!

Annars var han rätt sträng. Finnhumöre, förklarade mamma när han inte hörde. Det behövdes ingenting förrän man fick en hurring över örat. Ändå var jag den beskedligaste unge som jag har träffat i hela mitt liv. Kanske just därför. Det har jag aldrig tänkt på förut. Trodde jag var född snäll.

Godnatt!

See you tomorrow.
Maybe.

  • Kommentarer(2)//www.lisbethakerman.com/#post30

En salig och osalig blandning

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2011-12-01 16:53
Inlägget i lördags efter julmarknaden 2011-11-26, bara försvann innan jag hunnit skicka det. De ovanligt friska vindarna fällde ett stort träd över ledningen och blockerade vägen strax öster om min tomt. Jag måste ha varit väldigt tömd i huvudet, säkert med en och annan ledning ur funktion där också. Jag blev bara irriterad över att tv:n lade av mitt i Midsommer murder och att det strax därpå följde ett kort strömavbrott. Och när jag en stund därefter skulle avsluta mitt skrivande var det puts väck.

Tjaha, tänkte jag, så kan det gå när man tar sig en paus mitt i alltihop. Det föll mig inte in att orsaken till att telefonen först lät konstigt och sedan heldog kunde drabba även andra kommunikationsvägar.

Men först var det morgon den dagen ...


... och här julmarknadsförmiddag ute på Vänern. Åtminstone kuling. Styv.

Jag kämpade för att rädda sistan av veden som fortfarande låg direkt på jorden. När jag gav mig i väg till marken som var i gamla skolan i Kärr hade jag knappt hälften kvar ute på pallar under presenning ...


... och inne i skjulet hade det börjat fyllas.

Sen bar det av med bokkartonger, krusade polisonger och långkalsonger samt ylleponcho. För jag hölls i hörnan strax innanför dörrn som mestadels stod på glänt utom när den var vidöppen.


Solen värmde ändå en smula när det klevs in och ut. Det var kul att träffas och prata med folk. En del affärer gjordes men b-h-llningen var den mustiga folkfesten och alla godsakerna. Och ett par benvärmare.


För det kan bli för mycket också ...

Vid hemkomsten hade mörkret fallit för längesen. Och resten den kvällen, se ovan.

När min snälla granne Britta dök upp nästa morgon redan tio i sju när vi skulle åka vid sju var det en Guds skickelse för vi fick springa i hällregn med packning upp längs vägen och klättra över en yvig björk och ett nystan med lösa ledningar (då förstod jag) för att komma till bilen som sen till all olycka inte ville vara med längre efter att stått och lyst oss i mörkret så vi fick springa 900 meter till för att ta grannarnas andra bil som till all lycka startade och hann till Stockholmsbussens avgång fem över åtta.

Där vi bor, på landet tre mil söder om stan, får man förlita sig på goda grannar om man ska kunna ta sig vidare med allmänna färdmedel eftersom den enda möjligheten annars för oss är att under terminerna förutom vid loven åka med skolbussen morgon och kväll. Under hela den långa heta sommaren går ingenting alls. Oftast tvingas man därför köra med egen bil, till min familj de för mig 25-50 milen beroende på vilken gren av den jag ämnar besöka.

Nu var jag barnvakt åt min lilla sjuka tvååriga dotterdotter vars föräldrarna skulle delta i en introduktion på sina respektive nya jobb. Och de hade dessförinnan vabbat i två veckor. Hård bransch, småbarnskarriärerna. Nästan lika hård är mormorskarriärena, i synnerhet om det inte finns någon morfar att täcka upp med vid toalettbesök och andra barnpassningsförsvårande tilltag.

Besöket började med en akutfärd till Sachsska barnsjukhuset då barnet befanns ha endast 35 i feber och kallsvettades. Jag fick hjälpa dem i väg men stanna hemma i våndan och bön tills de återvände vid 5-tiden på morgonen bleka om nosen och blå under ögonen. Det hade det goda med sig att lill-tösen fick en tid till akutröntgen och konstaterat en kraftigt förstorad mjälte, vilken ansågs hänga ihop med den körtelfeber som hon diagnostiserats med. Även om hon är feberfri är det ytterst olämpligt att hon vistas på dagis då alltför livliga lekar kan orsaka att det uppsvällda organet spricker, sa jourhavande läkare. En specialist ska syna alla prov och lämna ett ytterligare besked i början på nästa vecka. Mormor får kallas tillbaka vid behov men för närvarande turas föräldrarna om. Som tur är mår barnet bra, äter och dricker bättre än som kan förväntas samt är allmänt förnöjt och gladlynt, tack Gud.

Lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, och i dag är det torsdag.

Lämnar mor som ror (i land) och vabbar sjukt litet barn och en far som är rar och far till sitt jobb. Själv tar jag tåg utan värst lust och håg ... men jag bör, annars dör mina katter utan matte (-r).

Ungefär vid Hallsberg hade jag ringt klart till de tre bokhandlarna, den förste (Ljungby) röt och snäste "Nej, vi ska inte ha nån!". Den andre (Karlskrona) sa ungefär samma sak men vänligt "Ingen mening, för det ger ändå inte nåt" och föreslog Bibliotekets vänner, den tredje (Karlskoga, min hemstad) hade inte tid för de hade just bytt ägare "Hör av dig nån gång efter jul i så fall (fast du fattar väl vinken ... ?)."

Jag ska erkänna att jag efter Ljungby blev så chockad att jag inte kom mig för att fråga varför utan sms:ade min dotter som genast ringde upp och frågade varpå Ljungby svarade att de hade slutat med presentationer och signeringar för folk var ändå inte intresserade, nån kom och bara satt där i tre timmar utan att en kotte brydde sig. Därför. Bilderböcker med lite text är vad folk möjligen vill ha. Folk i gemen.

Men föredrag på biblioteken, framhöll Karlskrona som var glad och hjälpsam, där fanns den utdöende skara av romanläsare tydligen. Han sms:ade adressen till ordförande i föreningen och jag fick en anledning att tacka honom för det. För när jag tänkt efter och börjat fatta galoppen kände jag att det här stämde mycket bättre för mig, att träffa människor som söker sitt läsande.

Så när jag klev av tåget och Sven, Brittas pappa vinkade emot mig på perrongen kände jag mig så glad och befriad. Vi gick och åt lunch på Broängskaféet, uträttade några småärenden och så bar det äntligen hemåt. Särskilt roligt var det att Telia meddelat att felet på telefonen var avhjälpt. Jag hade fått träden - det hade tillkommit en gran som mistat sitt stöd i livet (av björken), det brukar gå så, faller en så faller alla, eller åtminstone flera - forslade av vägen av en annan hjälpsam granne som sa, när jag i vild förtvivlan ringde i går kväll då jag fått veta att vägen fortfarande inte var farbar, att han skulle gå dit med motorsågen så fort det ljusnade.

Hemkomst i storm och utkyld stuga och en sjö som ryter och gormar.


Ut och klyva ved, två korgar fulla, in och elda och elda och elda, fälla upp vädringsstängerna, två stycken att hänga iskalla täcken på värmning på, framför kaminen.

Ut igen och in till stan för att gå igenom strukturutredningens remissvar tillsammans med övriga församlingars representanter och pastoratsledning. Centralisering och utpytsande av ansvar i sann demokratisk anda, gas och broms samtidigt som det mesta annat i det här schitziga livet. Innehållet då?

Det blir nog bra med det.

Mina kompisar är bra. Det är bara jag som får så konstiga associationer jämt. Tar upp sånt som inte hör hit.

Det märks att du är författare ..., sa nån.

Som han sa Emil i Lönneberga (fritt tolkat) när han var med sin pappa på Vimmerby marken och fick bassning för att han drack sockerdricka:
Först så får ja inte dricke för ja inte har nöra pengar! Å när ja har tjenet ihop te at då får ja inte dricke för då slöser ja bört pennigera - när i håen ska en då få dricke sockerdricka?

Vilken association jag gjorde nu?

Har ingen aning.

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post27

Vart ska det här ta vägen?

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2011-11-22 10:52
Sitter här och klunkar i mig pressad grapefrukt, inne i köket står teet på dragning. Försöker kurera mig så jag klarar av vedhistorien samt ett möte i kyrkonämnden inne i stan i kväll. Vill försöka vara med för vi ska bland annat prata om Svenska kyrkans s k strukturutredning som är ute på remiss och handlar om förändringar i kyrkans organisation. Formellt medför förslaget en viss centralisering men syftet är inte det. Man menar att föra samman en del specialfunktioner och kompetenser inom stiften för att göra verksamheten mer kostnadseffektiv. Det kan nog även innebära en förhöjd kvalitet då dessa funktioner får använda sin kompetens bättre och inte syssla med uppgifter som andra kan klara bara för att få ihop till en tjänst.

Kyrkoråden lyfts av sina administrativa uppgifter och blir i stället församlingsråd som skall bidra med sin lokala kännedom och förankring till det enda gemensamma kyrkoråd som i fortsättningen finns för samtliga församlingar i pastoratet. Där varje församlingsråd ska vara representerat med minst två ledamöter. För att värna om och vidareutveckla en levande kyrka i bygderna måste en satsning göras på en fungerande dialog mellan de olika delarna i organisationen. Det är denna dialog och samverkan rörande kyrkans inre arbete i hela pastoratet som blir den stora utmaningen framöver.

Jag har fått i uppdrag att representera vårt kyrkoråd i det samråd som ska äga rum inom pastoratet inför remissvaret. Det blir ett möte enkom för det nästa torsdag, 1 december. Det krockar med Centerns medlemsmöte som får stryka på foten den här gången. Det är nattbevakning senare den kvällen och natten. Det blir det inget sussande den kvällen då som jag brukar göra innan jag ska ut för att bli lite mer alert och uppmärksam när man tuffar omkring i sin lilla kareta eller står och vaktar någonstans på ett strategiskt ställe.

Nog om det nu. Ska ringa om en stund till pastorsexpeditionen för att höra om jag kan komma fastän jag rosslar och gruffar. Lovar att rusa ut om jag får en hostattack eller behöver snyta mig. Ja, hjälp.

Annars börjar jag hämta upp mig ur letargin och deppet. Ska prata med förlaget om signering av böcker i mina tidigare hemorter vars miljöer skildras i böckerna, Ljungby i södra Småland och Karlskrona i sydöstra Blekinge. Vore bra om de kunde förläggas till en fredagskväll och lördagens förmiddag nästa dag så jag slapp resa två gånger. Om de är intresserade förstås.

I Ljungbytidningen Smålänningen hade de ett stort reportage i samband med Bokmässan i Göteborg men från Karlskrona har ingen hörts av trots att jag bjöd in dem. Vi får väl se om de har något hål i sin kalender hos Sydöstran eller Blekinge läns tidning BLT. Jag skriver en del om dem i min senaste bok, Uppgörelsen, där drevet går.

Om bokhandlarna är intresserade. Det är ju en förutsättning. Det här är en del jag inte gillar med skrivandet. Att försöka få folk att köpa böckerna. Vill inte det. Vill bara att de ska läsa dem. Hur det nu ska gå till. Bibblan?

Nu skrattar jag vid en tanke som dök upp. Lund då? Där biskopen bor. Hon har fått min bok eftersom jag skriver om en kvinnlig biskop i Lund utan att benämna henne annat än som "biskopen", inte vid namn alltså. Det vore att gå för långt eftersom hon inte blivit konsulterad i förväg. Man får göra så, använda verkliga orter, företag och institutioner i en fiktiv berättelse. Själv kan jag tycka att det är på gränsen ibland, om man tar upp något som kan skada den befintliga funktionen. Men jag tycker att jag har gjort tvärtom. Det behöver dock inte vara en gemensam uppfattning ...

Jag undrar om jag kan använda biskopen i min marknadsföring. Knappast. Det var inte heller meningen. Jag behövde henne helt enkelt. Eller rättare sagt, Peter i min bok behövde henne.

Vi får se vart det tar vägen. Återkommer.

Kling! Klong!

Nu har jag kontaktat bokhandlarna i Ljungby och Karlskrona. De lät lite ... mjaa så där. Jag skyndade mig att säga att jag skickar ett mejl och berättar lite om böckerna och om mig. Sen ringer jag om ett par dar. Jaa, sa de lättade.

Svårt det här.

Ska fråga Sten i morgon (förläggaren) om jag kan lämna honom som referent. Det är inte så himla lätt för dem att kontraktera en vilt främmande människa och släpa in henne i hjärtekammaren som jag antar deras bokhandel är.

Stig in i mitt gemak sa spindeln till flugan...

Och jag for in till kyrkonämnden. Förpassade mig snabbt till en egen kupé, ett bord en bit bort mot fönstret där jag hade bra många meter mellan mig och de andra. Jag behövde bara gå ut och hosta rent rören en gång. Lämnade mötet efter punkten om strukturutredningen.

Tänk vad det kändes skönt att sitta där i fred och slippa vara social, tillåta sig att vara annorlunda, inte vare sig gå, stå eller sitta på led.

Vad en liten gumma kan tro-o - och finna ut bara genom en relativt bagatellartad förkylning!

När jag senare kollade mejlen hade jag fått svar från Lyckeby Bibliotek i Karlskrona. De som hade en bokcirkel där de läste och diskuterade. Nu senast Gösta Berlings saga. Som jag på måfå efter en impuls hittade med det första på nätet när jag googlat på "bokblogg". Och som jag efter att ha pratat med bibliotekarien som höll i cirkeln skickat böckerna med ett följebrev från OK på min ilande väg till "kvällen före" Värmlandsmässan och ett möte med Värmländska Författarsällskapet. Allt gick så fort att jag inte hann vara eftertänksam. Lika bra.

Bibliotekarien skrev att de nu efter påsyn av böckerna ville köpa dem, fast jag inte angett något pris, men att jag skulle skicka fakturan till Kulturförvaltningen (in blanko!). Jösses. Får väl höra med henne så vi inte missförstått varandra. Jag kanske inte var ett under av klarhet. Visst får de köpa böckerna. Fast jag hade gått här och tänkt för mig själv att om de bara ville läsa böckerna i sin cirkel så kunde de få dem gratis. Men det ska jag väl inte säga högt. Om inte jag värderar dem själv, vem ska då göra det?

Men jag vill ju så gärna bli läst! Jag skulle gladeligen gå på gatan för att få ihop till tryckerikostnaderna! Bara någon vill läsa dem! Jag bryr mig inte om att ta betalt. För böckerna. Oj, oj, oj ... Hoppas ingen ser det här ...

Efter överreaktionen ovan kan jag ändå konstatera att jag fått ett positivt svar från Karlskronas biblioteksverksamhet. Kan det vara en varslande föraning om att få ett positivt svar tillika från Bokhörnan, som bokhandeln heter där?

Och i Ljungby heter den Ljungby Bok & Kontorshandel.

Bäst att skynda sig att säga godnatt.




... natti natti.



  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post25

En liten flicka är sjuk

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2011-11-14 12:10
En liten underbar flicka är sjuk. Hon är mitt yngsta barnbarn och enda barnet i den familj som just flyttade till Sverige från Isle of Man, dotter till min yngsta dotter och hennes man.

Så mycket har de varit med om förutom det att lämna den svunna värld där alla känner alla, alla ställer upp för varandra och där det inte finns någon brottslighet. Som det var här förr. Som vi minns det.

De hamnade i hets och hetluft i huvudstaden, på 20 minuters avstånd med T-banan från city där de båda har fina jobb inom sina respektive yrken.

Allt väl och ve kan man tycka.

Men morfar, min ex, dog hastigt och oförutsett strax efter det att de kommit till Sverige. Panikresor till dödsbädd, begravning två veckor senare. En anledning till flytten förlorad. Dock, flera andra uppstådda! Påtagligt starka och förenande möten med nio syskon, två fastrar och deras familjer värmer i höstkylan.

Under inskolningen på dagis bodde de några kilometer ytterligare bort från dagis med knölig promenad över stock och sten till buss som på krokig väg förde dem dit. Då hade de ett par veckor på sig tills de nya jobben skulle tillträdas.

Sex veckor väntade de på att deras lägenhet äntligen skulle bli möjlig att flytta in i och fortfarande, efter två veckor, är den en byggarbetsplats pga fuktskador. De väntar också på att få ihop pengar nog för att köpa t ex säng. Lill-tösen sover i sin medhavda men mor och far sussar så länge på sin uppblåsta gästsäng.

Bord och stolar finns. Byråer. Och Tv. Men där upplevs en daglig besvikelse: Telias installation av telefon, bredband och tv. Beställningen som gjordes en månad i förväg och där löfte gavs om leverans vid inflyttning 1 november sjabblades bort. Trots leverantörens miss fanns ingen möjlighet att rätta till det utan en ny leveranstid måste löpa fram till the bitter end.

Vi äro alla offer för de fasta och opåverkbara systemen.

I en redan ansträngd situation kan en sådan icke alldeles försumbart enkel detalj tynga ytterligare.

Lill-tjejen är van vid att ta sig en titt på älsklingsfilmerna när andan faller på. Och nu är hon sjuk. Som tur är har hon en liten mini-cd-spelare som hon fick då hon fyllde två i maj. Hon är duktig på att prata, än så länge på engelska. Fast svenskan smyger sig på med hjälp av alla kompisar på dagis där hon stormtrivs. Det är lycka!

Men i lördags morse ringde mamma, upprörd och orolig efter att ha upptäckt pingpong-stora svullnade på dotterns hals nedanför öronen. Det med en hög feber renderade i en inläggning på SÖS. Långt innan dess var mormor dvs jag hals över huvud på väg dit. Pappan var nämligen på resa till London och sin 80-åriga mammas födelsedag.

Nu visade det sig att han inte hunnit flyga sin kos utan fortfarande befann sig på Arlanda. Han bokade om sin resa flera gånger tills han återvände hem eftersom någon orsak till dotterns insjuknande ännu inte meddelats.

Vid åtta på kvällen kom läkaren in i det rum de fått för att stanna över natten för observation och om särskild behandling skulle behövas. Andningen påverkades särskilt när hon låg ner. Någon riktig diagnos gick inte att ställa mer än att det inte tycktes vara en bakteriell utan mer en virusbetingad infektion.

Framhållas bör att all sjukvårdspersonal var ytterst omhändertagande och vänliga och fantastiskt änglalikt skickliga på att ta prover. Så kunniga och gulliga!

Dagen därpå, igår således, åkte jag tillbaka hem för att förbereda en eventuell längre vistelse hos barnbarnet. Båda föräldrarna var hos henne och natten hade varit lugn. Febern var fortfarande hög vilket den är även idag, måndag, 38,9 nu på morgonen. Pappa är hemma hos sin dotter och låter glad på sms.

Min dotter ringde nyss på sin lunch och lät upprymd som en frigiven fånge (förf:s anmärkning). Rolig uppgift på jobbet och hemma äter och dricker lilla ungen bra, får vad hon vill ha, glass t ex. Och pappan har pratat med sitt jobb och fått förståelse för "vabben", dvs vård av sjukt barn.

Livet är roligt även om det är oroligt. Det finns mycket att vara glad över men alltid (nästan) finns ett litet ångestfyllt gnag där inuti av allt det där man inte har koll på, såsom liv och död och i viss mån även mående.





  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post17

I mörkret syns stjärnorna

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2011-11-09 21:25
Jag tycker om den mörka årstiden när det är svart utanför fönstren. Bara när det är månsken ser man något. Annars ingenting. Ändå vet jag att det riktigt dallrar av liv där i det svarta. De svarta hålen i universum är inte tomma utan proppfulla med en densitet som överträffar allt. Vad jag menar är att det man kan se (i mörkret) är mer än det man ser (i ljuset). Min fantasi flödar i mörka vintertid. Där finns mer att hämta.

Och vilken lycka när mörkret lyses upp! Som i dag när solen visar sig för första gången på länge. Eller är det bara inuti mig det har varit mulet och grått?

Så jag går ut, låtsas inte om min övergivna trädgård (pga lunginflammationen; tennis-/musarmen skyller jag på, begravningen som jag aldrig gick på, depp, depp; jag gillar Johnny Depp) och ser bara det friska och sköna.


Det första jag får syn på är en upp- och nedvänd regnbåge. En bit längre bort mot udden svävar en liten tapp till ...


Jag blir alldeles till mig! Annars var himmelen så här blå! Det blåaste jag sett!


En blå frihet.


Och bort mot piren vid Karins ser det ut så här!


Hårda klippor blir alldeles som mjuka och sköna ... (även de inuti ... mig).


Lilla stugan är salig av lycka. Viskar hon i mitt öra.


Vi också ...


Och vi som hann med att blomma i år, prasslar höstastrarna så förnöjt.


Ja åg ä nöjder, tänk bare på siklöja, "lögera" som di kalles, sa sjöa o log.


Bort mot båtarna ner mot hamn lägger sig solen och myser
Är ni glada här i min famn att jag nu äntligt lyser
Nu är natten och nu är ro, vila stilla ni kära
Rädes icke, ni söta små, ty full av sken helt nära
Vandrar månen på himlen blå och tittar in genom rutan
Ser till att ni inte på något vis får frossa, frys och ryser
Så sov så gott, lilla söta knott och någon yrvaken mygga
Ni kan alltid, jag lovar er, känna er lugna och trygga.

Sol och måne, vatten och vind och blommor och träd och jorden och eld
Och de små fåglarna, fiskarna och alla fyrfota djuren.

Älskar er.

Som en enda stor familj.

Är vi.


  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post15
« FöregåendeNästa »