Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Datorhorrorgrafi

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2013-10-25 00:45

Fortfarande darrar nån del som en aladåb i min solar plexus från den sista tiden. Så utan, så innan. Och så ovan, så nedan ...

Vid klockan 5 i måndagsmorse (det är torsdag nu), den 21 oktober då jag famlat ut i mörkret för motorvärmarn, fått fyr i kaminen här inne, duschat och halvt städslat mig vid kaffet och morgontidningen före avfärd och 7,5 mils resa till tinget för en kollega med förhinder, hade jag tagit fel på månad. Först den 21 november skulle jag gå in för henne.

Hon tog i stället min dag 31 oktober då jag behöver förbereda inför Värmlandsmässan 1-2 november! Som en gåva från ovan, då jag behövde den dagen för ditforslingen av mina böcker. Men kunde det verkligen vara möjligt? Jag kollade en gång till, jodå. Det var först den 21 november! En hel fri dag till mitt eget förfogande! Vilken gåva! Vilken njutning! Vilken lättnad att slippa ge sig ut i mörkret!

Men motor- och kupévärmaren stod på till fram på eftermiddagen för jag fick annat att tänka på.

Med ryggen skönt mot brasan, nöjd och lättad med min lilla laptop, spratt det till i mig just när jag greppade tag om koppen ..., nej! Jag jonglerade ett tag men hann inte utan kaffet skvalpade ner i tangenterna! Jag for upp, skakade och skrek – min nya fina lilla dator! Dyrgripen ...

Pajad ...?

Den fick stå i upp-och ned i v-ställning på en handduk för att rinna ur och torka ... Hjälp mig Gud!

Jag gick in i sov- och skrivrummet och satte på den stationära datorn, tröskverket medan katterna sömnigt tittade upp från sängen dit de har tillträde sedan kylan kom. Den tog tid på sig, var mer flegmatisk, långsammare än den lilla pigga, men jag kunde ändå läsa tidningen på webben, Nya Kristinehamns-Posten, numera även Nya Wermlands-Tidningen, SvD och DN. Senare på dagen brukar det bli även Aftonbladet och Expressen. Svt.se med senaste nyheterna tar jag också med, samt Sverigesradio play om det är nåt särskilt, kollar mailen om jag hinner samt kvittrar in ett tag på Twitter där man får sig en hel del till livs med alla länkar kopplade till meddelandena.

En varning blixtrade upp på skärmen om intrång och för hög användning så snart maskinen tuggat sig varm. Sedan flashade en bild fram om överhettad mejlanvändning risk för krasch. Nu skälvde sjutton aladåber på diverse ställen i kroppen och jag började febrilt söka efter hjälp på nätet. Norton – de hade hjälpt mig förr! Men innan jag kom fram var klockan 9. Hjälp ...!

Supporten Mario chattade på engelska, skapligt, men när nerverna kommit i gungning är det som om ord fattas (speciellt på engelska) och tankar trampar vatten som i gyttja. Efter ett antal knapptryckningar och omtag kunde han äntligen koppla in sig på fjärrstyrningen.

Operationerna pågick fram till klockan 13. Långsamt kan tyckas, då de supportar flera samtidigt. Men då gav jag upp, säker på att han gått på lunch och glömt bort mig. Men efter nån halvtimme ringde han upp på hustelefonen som är den enda som fungerar här i ödemarken. Det var han. Why did you hang up? Han körde ett par saker till. The system´s processor uses too much CDU, konstaterade han så. Obegripligt, som ett politiskt parti. Men jag skrev ner hans rekommendation om att kontakta Microsoft för resten, för nu kom han inte längre.

Utan mat, svimfärdig och med aladåber som nu genomgått celldelning ut i hela kroppen kämpade jag mig ut på nätet, Micro ... Microsoft ... .com, som i ett perpetuum mobile hamnade jag om och om igen, som en vilsegången i storskogen, i cirklar med samma frågor och formulär, fyllde i användaruppgifter inkl ålder, vikt och längd samt mantalsskrivnings- och födelseort. Typ. Till slut, när de frågade om årsmodell, konstaterade jag att jag befann mig inne på GM motors sida, knackade ner ett ilsket meddelande på en plats för annat, gav upp och stängde datorn, gick in i köket och fixade lite käk, satt fem minuter framför teven utan att förstå vad jag tittade på och återvände sedan ut på nätet. På mejlen fanns fem svar från Microsoft – jag har ännu, tre dagar senare inte öppnat dem.

Nu sitter Andreas, en datakille från Södra Råda som räddat mig tidigare när jag kört fast och gjort slut på egna initiativ och alternativ. Alla dokument och program är lagda på en back up-disk. Bortåt timman har jag fått leta efter skrivprogrammet och återställningsskivan till säkerhetsprogrammet medan han kollat på den olycksdrabbade laptopen som inte verkar ha fått bestående skador utan tycks funka. Annars kommer han att byta tangentbord på den för det har sällan gått vidare ner i elektroniken utan hamnat där som i en liten skål, berättar han. Fast jag vände upp och ned på den ...

Ett hopp tänds i mitt bröst och trycket där lättar något.

Men varför hände det, och just nu? Min enda lediga dag på länge? Igår, onsdag, då jag hade min ordinarie tingstjänstgöring, skulle jag lämna in laptopen där i Karlstad, på Siba som inte finns här i stan. Jag fick ta den med tillbaka då jag glömt inköpskvittot och försäkringshandlingen hemma. Men på vägen hem ringde Andreas som först då sett mitt sms och erbjöd sig titta lite på den. Tidigare har han berättat att han byggt en egen dator, så han hade kunskapen om det inte var nåt större fel.

Då kände jag, liksom nu, att det håller på att fixa sig. Han är så lugn och vänlig, liksom trygg.

Kanske handlar det om att jag inte bara ska köra på, oreflekterat och mekaniskt utan stanna upp och att tänka och känna efter? Lämna utrymme för undret att ske. Guds gärning.

Laptopen verkar inte ha tagit nån större skada! Jag skriver på den nu. Det enda är att den går tillbaka till 2012-01-04 med vidhängande klockslag. Antagligen från något dokument jag hade öppet då det hände. Jag får ändra inställningen då jag startar upp, baggis.

Medan Andreas fortfarande satt vid den stationära och startade upp program ringde hustelefonen. En man med jag tror indisk brytning berättade att han var från Microsoft och att jag måste ta bort ett mycket skadligt virus i den gamla datorn. Malishes Junkfire, hette det och var väldigt farligt och måste genast tas bort! Satt jag vid datorn? Då jag sa nej skulle han ringa om fem minuter. Jag tackade så väldigt mycket och rusade in till Andreas. Han tittade lugnt upp på mig och sa att samma sak hänt hans pappa och även honom själv. De gör så, sa han. De bara säger att de är från Microsoft.

Fort ringde jag upp banken, jo 120 + 40 kronor var reserverade, så de hade varit inne på mitt kortkonto. Jag spärrade och beställde nytt kort, kollade med kundtjänst och en godmodig norrlänning där att ytterligare fara var avvärjd. Måttliga lärpengar till ett annat år som bönderna sa i Småland på den tiden.

Tack gode Gud att Andreas var här!

Jag glömde papperen hemma, annars hade jag lämnat datorn på Siba och inte fått veta att den var okej. I vart fall inte utan att den först skickats i väg till Samsungs operatörer. Och Andreas var här när bedrägeriet skulle ta vid.

Jag fick lära mig att inte rusa åstad och vidta oöverlagda handlingar som leder till bedrägeri.

Jag har också nu, strax före sänggåendet inne i badrummet där man tänker fritt och utan skyddsnät, kommit fram till att jag inte mer ska tvinga eller forcera fram något. Jag har slutat strida. Åtminstone utåt. Så utan, så innan. Det ska få bli lugnt i min själ. Jag är kyrkvärd och kanske ska jag börja predika. Någon tyckte det men jag kan inte för mitt liv minnas vem. Det var bara häromdagen.

Först efter jul tar jag upp skrivandet igen. Till dess får det dväljas där inuti.


Blog Image

PS (2013-12-15): Min sedan 12 år avlidna mor, Ruth, har namnsdag på det datum som fastnade i laptoppen som fick en kopp morgonkaffe i sig, nämligen 2012-01-04, 00:01; en minut sedan det blivit min mors födelsedag hamnade det datum på som jag sedan dess för ställa om var gång jag slår på datorn och först i dag som sagt insåg var en hälsning från min mor. Hon tycker jag hålls för mycket med den. Hon har nog rätt. Hon som gick långa dagliga promenader ända tills hon dog 87 år gammal. Hon tycker att jag ska skriva lite mindre och röra på mig mycket mer!

Att också ...!




  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post83

Minimalistiskt

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2013-10-18 15:51

Tala är silver ...

Om jag tror på det gamla ordspråket ... ja, ibland. Ingenting är rätt eller fel i alla lägen utan i hög grad situationsberoende: det beror på. Svårt i ett informationssamhälle, om det nu är vad vi lever i.

Vad det handlade om - ja, det frågar jag mig ännu.

Det ger sig väl så småningom.

Det är sent och det blir en tidig morgon i morgon bitti. Sammanlyst till Missionskyrkan i Vike, där de börjar gudstjänsten redan klockan 10. Men det är värt lite möda och tröghet i starten.

Tänk, att det blir mildare igen! Då behöver jag i vart fall inte ge mig ut och värma upp bilen. Jag är så rädd om den för jag kommer förmodligen inte att kunna skaffa mig någon ny. Jag tog upp det med den i dag när vi var till stan, min lilla bil och jag, för att införskaffa medicin åt mig och solrosfrö åt fåglarna.

Talgoxarna har svirrat utanför mina fönster - de letar alltid upp var jag än befinner mig i huset - och stirrat uppfordrande på mig. Så jag kan inte vänta med vintermatningen längre. Hela sommaren har de fått jordnötter i sin foderautomat. En underbar liten temperamentsfull hackspett har flyttat till mig efter det att grannfrun som tidigare var hans matmor avled. Och han säger minsann till om det fattas! Fågelfröna tog slut i affärerna på försommaren så det fick bli nötter.

Hursomhelst, jag sa till min lilla bil: Det är du och jag, sa jag. Och jag hoppas vi får leva livet ut tillsammans, sa jag och klappade den på ratten. Jag brukar be till Gud när jag ska i väg om att inte krocka med någon och åstadkomma skada på fordon, djur eller människa. Jag brukar också be om - måste jag erkänna - att med Guds hjälp få flyga som en hind över alla hinder så att jag ska hinna i tid. Fastän jag är min egen numera har jag alltid tider att passa. Den dag då jag inte behöver organisera mig efter klockan och får göra vad som faller mig in är guld värd! Så är det väl för alla.

De senaste dagarna har jag med stort intresse följt ärkebiskopsvalet. Och förstås hållit på Antje Jackelén, biskopen i Lund. Jag blev mycket glad när det blev hon. För jag tycker mig känna henne väldigt väl. Min föreställning om henne bildar den biskop jag skriver om i min bok, Uppgörelsen. Jag fullkomligt älskar det sätt hon bemöter Peter på när han på sina bara knän får krypa hela vägen till Jerusalem, nej, vad säger jag ...? Men när han måste åka till biskopen för att förklara sig efter att ha ställt till det så erbarmligt i sin lilla landsbygdsförsamling Fagdala, utanför Karlskrona.

Det var så underbart att höra hennes svar när Niklas Svensson intervjuade henne i Barpol! Precis så skulle även "min" biskop ha sagt och varit så där fin och värdig och enkel.

Jag tror hon är min förebild.

Så jag ska undvika att vika ut mig och reflektera högt och högljutt över saker som satt mitt inre i gungning. Jag tar det i stället med mig till meditationen i kyrkbänken där gallan och grämelsen kan få transformeras om till något nyttigt och gott.

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post82

Värmlands bokmässa

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2012-11-18 07:09
Ingen ny bok att presentera. Den befinner sig för närvarande under lektörens granskande öga. Jag ska bara vara, titta, njuta, säkert samtala med några förlag och författare, deltaga på föredrag och presentation. Försöka att inte gå i spinn av att själv dväljas i mitt vakuum och drabbas av prestationsångest.

Luta dig tillbaka, gamla flicka! Coola ner!


Fortsättning följer ...

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post61

Och i morgon ringer doktorn

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2012-11-14 12:40
Det är egentligen otroligt att man kan bli stressad när man inte jobbar!

Okej, jobbar gör jag väl, men jag är min egen, bestämmer min takt och ton, när och hur - och till och med var!

Kunde man tycka ...!

Men, men ...

Jag gick ju i väggen och fick sluta jobba i förtid. Tappade minnet, Visste bara mitt eget förnamn. Inte mina barns. Det varade inte mer än ett dygn, den totala blackouten, men det var skrämmande. Är skrämmande att tänka på. Vad som kan hända med en fullt frisk människa. Bara för att man far runt som en tok.

Det var ju så himla kul! Man kände att man levde. Gjorde nåt. Var viktig.
Jo, pyttsan. Det sa inte ens pang! Inte så jag hörde det i alla fall. Kanske bara inte kommer ihåg det.

Nu har det hänt igen. Att jag glömt saker jag verkligen inte bort. Inga viktiga med katastrofala följder. I det yttre vill säga ... Men det var händelser jag tyckte om. Som jag inte alls ville blockera ut eller nåt.

Så i morgon ringer min söta doktor Magdalena. Hon är underbar. Men jäktad. Såklart. Så vi får se. Jag vill ju bara ha lite piller.

Soloft fick jag då, förut, när jag var ett vrak som inte kunde beräkna och passa tider, inte koncentrera mig eller få saker gjorda.

De sistnämnda är aktuella nu igen. Det är främst dem. Att det hopar sig runt mig. För att jag jagar i väg och inte hinner ta reda på dem utan lägger dem i en liten hög för sig.

I dag har jag tagit itu med några av dem. Ska lägga dem i en låda som jag märker och ställer ut i förrådet. Bra- och ha-saker, info som är nyttig från när och fjärran, som jag, även om jag inte behöver dem i stunden, vill spara för utifall att.

Sedan, om trettio år, får jag väl ta lådan under armen och gå till sopstationen med den.

Så får det bli.

Jo, det här med stress. Det är inte att leka med har jag förstått. Då, när det sig begav, fick jag förstå att hjärnan tar stryk. Den där vätskan, där signalsubstanserna simmar omkring och förmedlar intrycken utifrån till resp centra som gör impulser av dem, den torkar in. Så det händer inget. Inte mer än en frustration och skräck över att det är något som inte är som det ska. Och så blir man deppig och får panikångest.

Det handlar inte om måendet, sa doktorn då. Det handlar om din fysiologiska kropp, närmare bestämt hjärnan. Och eftersom den har ett (avgörande ...) inflytande på övriga organ och funktioner, så ... Därför: en pilla om dan tills du coolat ner. (Annars kolar du ...)

I två år knaprade jag, sedan längtade jag efter toppar och dalar igen och tvärslutade. Doktorn sa, ta det lugnt, trappa ner. Nej, fanken heller, nu vill jag bli en kännande människa igen, gråta, skratta och bli skitskraj, förundras över allt vackert och inte bara lalla runt i en utslätad tillvaro. Jag är ju en känslomänniska, för i hundrade gubbar!

Och så fick det bli.

Men nu har det blitt så här. Pillerdags?

Få se vad hon säger i morgon. Man måste ju vara rädd om sina små simmande substanser, eller hur!
Fast å andra sidan, ens nyanser, är inte de lika viktiga ... också ...?



Några dagar senare .....


Doktorn ringde på morgonen. Klockan hade inte väckt mig tidigare trots att jag ställt den utan jag vaknade av telefonen. Det gick bra. Hon skulle förskriva medicinen och gav mig instruktioner. Jag tackade och vi lade på.

Det kändes lite bedövande och förunderligt att "bli tagen på säng". Noll koll, men vadå? Det gick ju bra.

Jag satte i gång att städa och fastän jag bara hade tre timmar på mig hann jag. Klockan två kom mäklaren och gillade mitt lilla ställe. Jodå, nog hade jag ett låneutrymme som buffert för nödår och katastrofer. Dåså.

Så plötsligt den dagen rann min oro ner i avloppet och försvann. Nästan.



  • Kommentarer(2)//www.lisbethakerman.com/#post60

Om att förlåta

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2012-11-11 16:18
Två personer (så vitt jag känner till) har jag svårt att förlåta. Det är en anhörig och en barndomsvän. Båda älskar jag gränslöst mycket. Ändå har det blivit så här. Just i dag, på söndagen med temat Förlåtelse utan gräns känns det särskilt tungt och förtvivlat. Det har känts mörkt i flera dagar, vädret har uttryckt det i det yttre.
Så i kväll, precis när jag tänkte dra för gardinerna och tända lampan, lyftes molnen från horisonten och den vackraste solnedgång visade sig!

Mot udden i söder där solen går ner den här tiden på året

Jag vet inte hur jag ska klara av den, tyngden i mitt bröst. Den suger ur mig all kraft och hopp. Jag ber för min anhörig och min vän, ber Gud välsigna dem, ber Gud förlåta mig. Men jag orkar inte be om att vi ska bli vänner igen. Jag har i mitt hjärta förlåtit dem men förmår inte manifestera det i det yttre. Jag är rädd.

I sydväst är det ljusare? Hur förklara det? Är det kontrasterna där ljuset blir ljust och det mörka mörkt?

I det ena fallet är det en rädsla för hårda nävar. I det andra en rädsla för hårda ord. Jag klarar inte av att bemästra den. Den säger något om min svaghet, och min dränerande skam.

I väster lyser molnen ...

En reflektion av solen kan lysa upp mer än solen självt. Vad kan det säga mig? Är det en sanning eller illusion? Har jag svårt att tro mina ögon? Se sanningen?


och i nordväst blått vemod

Det är bara att låta tiden verka ... Vad är tid?
Sammanhang? Samband? Ordningsföljd?
Tålamod?
Hopp?

Och var kommer kärleken in? Den första och största ...

Måste det vara så här svårt?

PS Nu vid 17 har det friskat i till styv kuling (17 m/s). Är det då underligt att det känns tumultartat inuti? Så utan, så innan. Men vad är hönan och vad är ägget?

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post59

En riktig dramaqueen är jag!

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2012-10-29 17:21
Så här såg det ut utanför huset när jag kom hem!

Enligt www.yr.no: liten kuling 13 m/s SSV

Det ser milt ut - ÄR förmodligen milt - men det känns omilt, dvs mycket.
Är trött på den eviga blåsten hela sensommaren-hösten. Man blir trött på att ständigt lyssna på den, trött på att hålla på att flytta bilen så den står minst utsatt. Här är det utsatt överallt, med stora trän överallt. Utom mot sjön. Och vinden. För det mesta därifrån. Träden har byggt upp sitt rotsystem utifrån västan. Men från söder - då kan t o m björkar falla som furor! By the way - furor faller inte! De har de bästa djupa rötterna, lindade runt stenar och klippor. Men granarna! De har bara ett snurr i ytan, dessa stora träd med sina tunga grenar som vinden så lätt griper tag i. 110 stycken låg det vindfällda mellan mig och närmsta grannen efter en vinterstorm. Det var som att gå i ett nytt landskap, som i en labyrint. Man såg inte åt något håll för de höga grenarna som stod rätt upp i vädret. Då hade jag varit instängd utan el i fem dygn. Och utan telefon. Men med elden sprakande i kaminen, så allt var inte hemskt. Men nästan.

Tänk på USA och orkanen Sandy då! skriker jag till mig själv och skäms ihjäl. Och massakern i Nanking! Illdåden i Syrien!

Jag som fick panik under helgen då jag upptäckte att det snart var månadsskifte och jag skulle få körförbud dubbelt upp för att ha glömt min bilprovningstid liksom att boka tid för vinterdäcksbyte. Jag lyckades få sista enda tiden på Karlskoga bilprovning som i dag, måndag. Men däcken då? Och jag som måste sitta ting på tisdag och ta mig över slätten ända till Karlstad! Och Kristinehamnsvägen där det brukar bli stopp när långtradarna blir stående i backarna. Den äckliga Bodalsbacken!

Så fort de öppnade i stort sett var jag på Värmlands Bil och beklagade min situation (som jag bort sett komma, eller hur?). Det var förstås fullt av dylika glömska personer och de som skjutit upp till i sista minuten, inte en janne att komma till för ett däckbyte! Jag visste det! Men hur det var så lyckades Sven-Erik (som jag aldrig skall glömma!) klämma in mig på onsdag kl 15! Fylld av tacksamhet tog jag mig över backar, stock och sten för att prova bilen. Och visst gick det bra! Både med väglaget och provresultatet. Två tvåor, v styrled och de inre bromsbeläggen. Baggis! Och provtagaren var så snäll mot mig som vore jag ett skört barn! Tyckte att min bil var fin och allting!

På vägen hem kollade jag att mina sms hade gått fram till dels mäklaren som skulle komma och värdera huset, dels ansvarig för kyrkans möte om RIA:s julfirande - jag hade fått skjuta upp resp meddelat att jag stannar hemma och firar jul på RIA (ser faktistkt fram emot det har jag kommit på!)

Det finns definitivt de som har det värre än jag! Inte bara i katastrofområden utan till exempel de två unga kvinnor i karriären som just gått i väggen. Jag vill gråta å deras vägnar! Jag var i alla fall äldre när jag drabbades och slogs ut och ned för gott. Lite grand har jag väl rest mig på armbågen och yrvaket börjat konstatera faktum, men alla unga människor som "trillar dit"! Med små barn och allt! Vad är det för värld vi lever i?!

Inte ska då jag klaga på vare sig väder eller vind. Eller på att jag inte orkar måla om huset. Eller på att jag inte längre får reseersättning när jag måste till sjukhuset. Eller för att min jävla grusväg förstör mina styrleder och bromsar heller, för den delen! Vi har det ju så bra i det här landet, särskilt på landet, där vi slipper mobilmottagning och fungerande bredband! För att inte tala om nedläggningen av skolan så alla små barn från sex års ålder får resa i en och en halv timme per dag plus vänta på den gemensamma bussen ungefär lika länge - tio timmars skol-/arbetsdag ... Hipp hipp hurra ...!


  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post57

Ett lopp i blåst och glopp

DagboksanteckningarSkapad av Lisbeth 2011-12-18 23:27

Funkar inte formatet nu går jag över från Firefox till Explorer. Provar nu.

Kommer texten fortfarande i en enda slinga så...Men det funkar!

Har varit hos min lilla älskling, tvååriga dotterdottern med körtelfeber i Stockholm, som till all lycka blivit så bra att hon kunde vara på dagis några timmar i början och i nästa vecka, som i dag, hela dagen.



Här sitter min lilla "sweet sugar pie" eller "little one" som jag också kallar henne. Hon hade till och med ork att jobba med modellera "på fritiden"!

Jag måste hem en sväng (mellan fjärde advent och jul) för att kela med katterna och kupa rosorna. Åkte södra vägen om Mälaren från Stockholm för att det verkade mindre risk för snö där enligt yr.no som jag anlitar mest för att de verkar ha bättre koll på Värmland än SMHI. Men nu var de väl inte lika haja på resten av färdvägen för snön började yra redan innan Södertälje. Vid Arboga var det rent besvärligt. Men sedan avtog det mycket riktigt så yr.no hade rätt i den delen.

När jag klev ur bilen här hemmavid efter att först ha backat upp den alldeles intill garaget där den står mest skyddad för nedfallande träd blåste det rejält från sjön. Det var den där otäcka sydvästen som träden faller mest för (de har inte utvecklat sina rötter för den då den är så relativt ovanlig här där det mest är väst eller, Gud förbjude nordväst).

Försökte ta mig ner och ta en bild men tog ett kliv rätt ut i mörkret när det var två trappsteg kvar och klarade mig utan vurpa fast vågade mig inte ut på stenarna utan tog därifrån jag stog (-d-) och det blev inte så lyckat. Kanske kan den ändå förmedla en aning av vind och kyla. Och av den glädje jag också kände över att äntligen ha nått hem ljuva hem.



Båda katterna var inne! Så underbart! Och när jag ringt dottern för att tala om att jag nått hemmets trygga vrå gjorde jag mig en vintoddy, varm och honungsdoftande.

I morse njöt jag även om det var lite svalt. Gick upp och körde min lilla värmedyna stoppad med ris på fem röda i mikron, lade den bakom ryggen och knoppade in igen. Väcktes av dotterns kvitter i mobilen på väg till jobbet, glad och lättad över little ones hälsa och välmående. När jag likaledes kvittrande steg upp från min sköna japanska futonbädd och kom in i badrummet mötte mig denna syn för gudarna!



De trivs där när på vintern för golvvärmen ger alltid en behaglig temperatur även om jag glömmer lägga på ved i brasan eller är borta så det hinner brinna ut. De föredrar även att ha en omgång mat och vatten därinne liksom en låda med sand för utifall att nöden skulle tränga på och de inte har någon lust att gå ut. Före upprustningen av min lilla stuga låg köket här. Som min pappa sa när han muttrade över tilltaget: Ska man behöva skita i köket nu också?!

Så ser jag ut genom glipan i den halvt fördragna gardinen med foder av filt för värmens och även ljusets skull i mitt kombinerade skriv-/sovrum hur dagern liksom förändras. Solens sista strålar bryter igenom allt grått!

Och jag slänger på mig rocken och drar ner mössan över öronen och rusar ut på balkongen för att plåta.

Först åt norr ...



sedan västeråt ...



sydväst ...



och i söder där solen går ner så här års!


Hur underbart jag än har det hos dem jag älskar ...

Det finns alltid en saknad och en sorg över att vara borta från den trakt jag blivit ett med. Jag är hos mina kära och nära, överlycklig över dem och vår kärleksfulla relation, ändå finns det stora vattnets sång inom mig, solens spel över himlen och lek i vågorna, trädens rop, de små katternas blickar när vi möts - allt det där bär jag inom mig samtidigt, eller nästan samtidigt. Det blixtrar till inom mig av glädje, sorg och längtan - mitt i all underbar samvaro med mina kära i den stora staden, i den trivsamma bostaden de äntligen verkligen flyttat in i kommer stråk och flashar av längtan, ibland liksom hugg av saknad.

Det har hänt mer än en gång att jag blivit sjuk hos mina barn. Jätteförkyld, svår magåkomma så jag inte kan behålla någon mat, lunginflammation, så jag inte tror mig om att kunna ta mig hem för egen maskin, men när jag satt mig i bilen tycks jag på något förunderligt sätt piggna till och klara av de 30-50 milen beroende på vilken familj jag bevistat.

Tänk de människor som får ha sina kära nära och omkring sig, boende från varandra på kilometers avstånd, inte ens en mil. De behöver inte vara offer för sin längtan. Längtan till åtminstone, aldrig bort är det för mig. Jag längtar till alla mina barn. Och jag längtar till min lilla stuga i den stora skogen, invid det stora vattnet. Var jag än är, längtar jag.

Det är en stor konst för nutidsmänniskan att vara närvarande. Ändå är det, det enda som existerar. Nuet. Det som är. Här. Nej, även där. Och där är också här. Inom en. Så det gäller kanske att få till det där med utom och inom, få dem att hålla varandra i handen genom livet.

Djur kan det.


Liksom att lyssna på radion då och då för sällskaps skull.

  • Kommentarer(2)//www.lisbethakerman.com/#post34
Nästa »