Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


I full karriär mot stallet

Tankar och reflektionerSkapad av Lisbeth 2011-12-30 20:22
Oh ... äntligen. På väg hem.

Lika underbart som det är att träffas - lika förtrollande härligt är det att komma hem.
Hem ... vad är det? Asch, det ska vi inte fördjupa oss i just nu för då kommer vi ingenstans.

Till exempel hem.

Little one, min lilla tvååriga dotterdotter var sjuk så jag fick slänga mig i bilen en dag tidigare för hon kunde inte vara på dagis.


Så vi hade en härlig dag med bara mys innan kaoset bröt loss. Det bestod i att både jag och min dotter blev rejält förkylda med feber den 23 dec då hon var ledig och vi skulle handla, städa och - you name it!

På eftermiddagen skulle min andra dotter med familj komma från Hudik för att fira jul med oss i Stockholm. Värdinnan grät och jag tröstade och stapplade iväg till affären tillsammans med hennes man som gudskelov är en handlingskraftig människa och dessutom utrustad med ett gott humör samt en för situationen fullkomligt obetalbart värdefull humor. Så vi tog oss igenom en packad Coop, en lika packad systembutik och dito apotek.

Som tur var hade dottern klätt granen kvällen före, för hon var tämligen justerad dessa timmar innan systern med familj anlände. Men tänk, vi hann! Som i ett huj dammsög vi och torkade golv samt piffade till lite här och där så när de glada Hudikborna anlände såg vi ut som om vi inte gjort ett handtag i hela vårt liv utan begåvats från ovan med en snygg och välkomnande boning.

Sen åt och drack vi och blev riktigt pigga och höll på att skratta ihjäl oss flera gånger. Jag tog så roliga kort men förbjöds strängeligen att förmedla desamma vilka annars så väl skulle ha illustrerat stämningen och vårt mående (trots allt).

På juldagen hade dottern från Hudik också feber men vi hankade oss fram. De snälla männen diskade alla jättediskarna och verkade ha roligt värre där ute i köket medan vi inte kunde annat än skratta åt eländet, vi också. Barnen var friska och for runt som jehun, det var huvudsaken.

Annandags eftermiddag vågade de sig iväg mot Hudik efter skräckrapporter om avblåsta vindskivor, och ett verandatak som lyft sig någon halvmeter där Dagmar gått fram, stormen från Norge.


Verandan, eller bron som de säger där uppe, såg ut så här i somras, men är nu lätt ommöblerad. Han har snickeri som en av sina färdigheter så det skulle ordna sig. Flera av deras närmaste grannar hade drabbats ännu värre med nedfallna träd över hus.

De är coola typer som satt och njöt av den sköna solen på vägen hem trots att de visste vad som väntade. Jag skulle ha varit i upplösningstillstånd. Skönt att hon inte brås på mig. Storm är nog det räddaste jag är för. Sedan jag blev fast i en snöstorm med mina första tre barn när de var små, den yngsta tre veckor, den äldsta tre år. Och en liten parvel däremellan som just lärt sig gå.

Den yngsta fick jag lämna i bilen medan jag bar den ena och släpade den andra efter mig den halva kilometer det var till närmaste gård. Sedan ordnade det sig ju. Men ändå. Att måsta lämna den lilla där i mörkret långt ute på en slätt. Jag hade skottat loss oss tre gånger men nu var det isgata under en massa nysnö så det gick inte att vare sig backa eller köra framåt utan att glida ner mot diket.

Jag glömmer det aldrig.

Barnens far som redan räknat ut var ungefär jag var och förstod vad som hänt hade slängt kedjorna på traktorn och kom vaggande över slätten mot mig när jag var tillbaka för att hämta den yngsta.

Jag glömmer aldrig glädjen över att upptäcka att det var han och aldrig skräcken och uppgivenheten innan.

Så kan man skaffa sig en neuros i vuxen ålder. Jodå. Jag var tjugotvå.



Här sitter hon på sin veranda nere i Blekinge, hon som jag fick lämna ensam tre veckor gammal i en bil långt ute på en slätt i snöstorm. Hon säger att hon inte har tagit skada. Dock är hon liksom jag rädd för stormar. Men det är således inte den äldsta ovan som vid tre års ålder släpades efter mig genom snön.

Värst är att lämnas ensam således. Att överges.

Hon kunde inte komma på julen för de har gård och djur som de inte kan lämna. Och många barn samt ett barnbarn. Mitt barnbarnsbarn.

Hon var då den yngsta. Sedan dess har det kommit en "yngsta" till, hon som vi nu var hos i Stockholm. Båda återupptog sina studier i vuxen ålder, den yngsta vid Stockholms universitet, den näst yngsta vid Lunds universitet, på distans. Båda visade det sig hade valt sociologi och samma inriktning till och med! Vid samma tidpunkt. Varandra ovetandes.

Måste bara berätta att de också tog examen ungefär samtidigt, den näst yngsta nere i Blekinge, vid sitt köksbord, med tre barn, gård och större delen av tiden dessutom med en heltidsanställning vid apoteket nere i byn.

Tänk vad man har att brås på ...!

Som säkert framgår nu vill inte mina barn inte vill bli exponerade här på bild. Inte ens på det roliga foto som vi höll på att skratta ihjäl oss åt från julmiddagen.

Inget att göra åt.

På kuppen blev jag sjuk. Hade väl skrattat för mycket och i olämpliga lägen. Så jag blev kvar tre dagar extra. Jag lyckades i alla fall passa barnet så de kunde gå på bio. För småbarnsföräldrar kan en sådan liten utsvävning vara guld värd. Alla som varit där håller med. De var jättelyckliga.

Medan jag låg och hostade överallt på allt och alla i deras hus. Men vad skulle jag göra?

Jo, när jag skulle åka som i dag satte jag i gång med att städa och vädra överallt. Våttorkade alla golv, dammade och putsade speglar och glasdörrar sedan små fingrar varit på dem. Vid två var jag klar med allt och tog en sista runda, njöt av doften och renheten. Tänkte på hur man känner sig när man jobbat fast man varit sjuk, som de båda gjort och sedan jäkta hem och hämta barn på dagis, handla till helgen. Då ska de finna ett rendoftande hus och känna sig befriade av det åtminstone.

Man minns ju.

När jag stod i duschen kom jag på mig själv med att överväldigas av lyckokänslor.
Jag älskar ...! utbrast jag i mina tankar. Jag älskar ...? Men vem då? Vad? Jag var stilla ett ögonblick. Jo, jag ÄLSKAR! Räcker inte det? Måste man ha ett objekt för sin känsla, sin kärlek. Kan jag inte överväldigas av en kärlek alldeles av mig själv ändå? Utan.

Jag konstaterade där för mig själv, att det viktigaste var kärleken självt, inte vare sig objektet eller subjektet heller för den delen. Fast det är ju härligt om man är medveten om den. Kärleken.

Så när jag äntligen kånkat ut allt till bilen var jag rätt mör men lycklig. Fick syn på himlen och måste ut ur bilen strax utanför parkeringen och ta en bild, se!


I en känsla av triumf och glädje körde jag in på OK för att tanka. Hamnade med kortet i handen framför en dieseltank. In i bilen igen och svänga över till en 95:a. Men vart i friden hade kortet tagit vägen? Inte i någon av fickorna, plånboken eller i något av facken i väskan. Eller i bilen någonstans. Rusade över planen till första dieselstället. Där stod nu en bil. Har ni sett ett kort, frågade jag utom mig. Siete italiani (eller hur man nu säger: vi är italienare), svarade föraren. Ho perduto la carta mia, sa jag. Non che e, svarade han. Ja, ni förstår. Det fanns inte där. Och jag rusade in på station och bad dem hjälpa mig med att spärra kortet samtidigt som jag gräver i väskan som en galning - och får fram det mellan några visitkort!

Oh, tack! skriker jag. Jag älskar det för det har en sådan bra kod! Och så ut igen. Försöker tanka men pumpen funkar inte. In på station igen. Två gånger fram och tillbaka, tills jag hörde en kille ropa: tryck på den gröna knappen först! Javisst ja.
Tryckte, tankade och hackade i väg med en känsla av att ha glömt något väsentligt men kunde inte stanna för jag hade bilar bakom mig.

Upp på E4/E20 N och tuffade förbi hela stan, 16 km innan jag var ute ur alla tunnlar och på rätt väg. Tog norra som skulle visa sig vara exakt lika lång som södra. Jättefin efter en del förnyelser. Ska ta den i fortsättningen. Södra är mycket rörigare.

Sedan måste jag säga att jag aldrig har rest så lätt och ledigt som den här gången. Jag flög fram! Kände mig aldrig trött. Eller uttråkad. Eller i behov av att stanna. Kaffeflaskan öppnade jag inte förrän hemma i mitt kök. Och gå på toa behövde jag inte förrän jag tänt eld i spisen och varit ute och klyvt ännu en laddning.

För elda får man göra innan man får huset beboeligt igen.

Det gör man gärna. Och så katterna! Han var hemma, kelen som en tokig. Hon kom först efter några timmar, jamade och klöste sig upp i knäet på en gång.

Hoppas de inte känner sig övergivna. Snälla grannar kommer och ser till dem.
Och inte heller behöver jag känna mig övergiven. Möjligen överger jag. I min starka, oemotståndliga längtan hem var jag än är.

Om så i paradiset längtar jag hem.



  • Kommentarer(3)//www.lisbethakerman.com/#post35

Jag tycker, tvivlar och tror (om vartannat) ...

Tankar och reflektionerSkapad av Lisbeth 2011-12-07 13:03
Likt vädret är mitt sinne. Kulet som kulingen som aldrig ger sig. Vest-nordvest. Nord-nordvest. Så svänger det till sör- sörvest. Liten kuling söröst. Yr.no förmedlar oförtröttligt sina observationer. Inte som jag.


Så utan så innan. Trött på´et.

Kanske spelar även TV1:s dokumentär i gårkväll in på humöret. Om finansvärlden som lattjar med resten av världen som spelplan. Hur det har eskalerat främst sedan 90-talet då den ena regleringen efter den andra togs bort som ändå i någon mån höll den globala ekonomin i schack. Island var ett välmående land med låg arbetslöshet och gott välstånd; de släppte in storfinansen som exploaterade sönder dem till småsmulor. USA och de stora multiföretagen och bankerna driver enligt egen mening utvecklingen framåt. För världens befolkning innebär den i stället förfall och raserande av vad folken hittills uppnått genom decenniers och åter decenniers arbetsinsatser och uppoffringar.

(Här får jag associationer till the bomb ...)

Och nu lider Europa av konsekvenserna - det finns säkert lika goda kålsupare här! Det är fel att lägga orsaken på de olika ländernas styre - vad kan de sätta emot - de är helt i händerna på finansmaffian!

Dokumentären visar hur både Clinton och Bush var rörande överens med Greenspan, den förre och fortfarande så inflytelserika centralbankschefen och hans stora och i många avseenden avgörande roll för hur det blivit. De politiska ledarna kan inte hänga med i de ekvilibristiska svängarna utan förförs och sövs ner i ekonomivisionära opiatdrömmar.

Obama, oavsett hur nykter han lyckas hålla sig, väger fjäderlätt i sammanhanget. Hur ska han kunna skydda sin befolkning med en arbetslöshet och missär som bara växer? Sjuk- och arbetslöshetsförsäkring - glöm det! Ingen argumentation i världen lyssnar de finansallsmäktiga på. De befinner sig långt långt borta från de verkningar som är vår verklighet. De bygger ut sin egen himmel med den ena konstruktionen efter den andra. Verklighet, vad är det? Vem bryr sig?

Politikerna har ingenting att säga till om längre!

I vårt land har vi fått mer pengar i plånboken, om man får tro de röster som hörs. Men de som oförskyllt får pröva samhällets hållbarhet kan konstatera att det inte längre fungerar med välfärdssystemen.

Skolan är under all kritik. Försäkringskassan har totalpajat mer eller mindre. Sjuka sparkas ut ur sjukförsäkringen. Skräckrapporter regnar över oss om äldrevårdens krackelering. Föräldrar som inte orkar längre. Självmorden ökar. Forskarna påminner om att självmorden bara är toppen av ett isberg när det kommer till psykiska problem, till exempel depressioner. (FNB) Barn som far illa ökar i antal. Arbetslösheten hotar och ökar. Sjukvården ger befolkningen access till att välja vård varhelst man vill. Ändå hör man hur tillgängligheten minskar i takt med resurserna för vård och behandling. Inte de till de korta och akuta host- och snuvkonsultationerna, men sen.

En av de värsta konsekvenserna när det gäller de som jobbar i de alltmer slimmade arbetsorganisationerna är människors alltmer bristande egenkontroll i arbetet med utbränning och oundviklig urholkning av arbetsmoralen som följd, och med den ett defensivt och avvisande bemötande av sjuka och lidande människor samt av underställda som mår dåligt. Det senare är också en grogrund för mobbning och allt hårdare armbågar. Man har ingenstans att vända sig! Ingen ledning eller chef bryr sig för de är också offer för utarmning av motivation och mening.

Och den ojämförligt underbara bilen Saab ... Ja, vad tror ni?

Man väntar pengar hit och dit. Rekonstruktion fram och åter. Kineserna. GM. Ett tidningsreportage från i somras har etsat sig fast i mina tankar. Det handlade om Saab-ledningens höga löner. Den nya ledningens och de tidigare cheferna som inte ökat sina ersättningsbelopp på lång tid utan höjde sina löner med 600 procent. Aha, tänkte jag. Det är därför de kämpar mot konkursen! För att hinna plocka ut allt de kan för egen del först. De håller på att tömma företaget.

Och jag måste ju säga att Victor Mullers medverkan i Skavlan i fredags bara understödde mina misstankar. En glad och lekfull garcon med kompisar bland finanshöjdarna inkl GM. Som med deras goda minne tillskansade sig företaget.

Men det är klart, med varken Gud eller Satan som domare på den yttersta dagen, vad spelar det för roll? Så klart jag tar ut allt jag kan medan tid är! Andra då? Var och en får väl klara sig själv! Det har minsann jag fått göra, började med två tomma händer... Att det drabbar andra - ja, vadå då. Var och en får väl se om sitt hus? För min lilla sörjande skara har jag redan sörjt. Och jag har idkat välgörenhet lite här och där som gratisbiljett, för utifall att. På annat långt tryggt håll, så man slipper förväntande vädjande giriga händer som sträcks ut mot en i tid och otid.

Nej, nu tror jag det har lugnat sig en smula och vinden har mojnat eller vänt. Det har visserligen börjat skymma, men med pannlampans hjälp kan jag väl vika presenningen åt sidan och köra in ved någon timme eller två. Måste ju likaså ut och klyva lite tändved till kvällen.

En liten blå hoppets blomma är kanske på sin plats ...


Det var en gång en guma som bodde i en lådda och framför den växte det en rodda. Och framför den ... en plodda ... va? Ett plommonträd som inte längre finns! Var tvunget att tagas ned då det tvinade bort och torkade ihop. Oh ... men ...

De här då ...


De skira murgröneslingorna har funnit livsrum under rododendron och övervintrat i år efter år trots att de egentligen inte tål vår värmländska vinterzon. Det stora vattnet gör sitt, men ändå.

Och ...


Liljorna på marken återvänder var vår, var och en av dem som Guds brud i skönaste skrud - hvi rädes jag då och tvivlar!

Allt ordnar sig!

Tror jag ...
trallalla.


  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post29

Vind, ved och vatten

Tankar och reflektionerSkapad av Lisbeth 2011-12-04 21:57
I går var jag med om något som jag inte kan tala om med risk för att såra någon. Ändå har jag ett sådant sug inom mig att reda ut de känslor som det väckte hos mig. Jag kan inte släppa det. Eller, det släpper inte tag om mig. Det handlar mest om mig förstås och om det som finns fördolt i mitt inre och som nu har blivit aktiverat och vill berätta något för mig. Om någonting, inte nödvändigtvis om det jag varit med om. Det är det. Svårt att hålla isär.

Många människor i en stor sal där jag aldrig har varit förut (eller har jag?), främmande ansikten (inte alla ...), leende (inte alla ...). Händer sträcks mot mig och hälsar mig välkommen. Det känns bra och lugnande (eller?), jag sätter mig ner och ser på de närmaste. Ganska finklädda, men inte märkvärdigare än jag. Jag duger således. Åtminstone utanpå.

Det finns något som de delar, gemensamt omfattar. Jag vet något om vad det är. Ändå har jag en stark känsla av att det även handlar om något annat. Som de delar med varandra men inte med mig. Det känner jag mig (tämligen) säker på.

Nu säger jag inget mer. Inte annat än att jag när jag kom hem åt upp nästan en hel twistpåse fastän jag redan hade ätit. Där.

I morse när jag vaknade sjöng en gospelkör. När den tystnat hörde jag att vinden tagit i igen. Så fort jag klätt mig och ätit min första havregrynsgröt på länge, längtade bara efter något gammalt och känt ... tror jag ... så tog jag med mig kameran och gick ut.

Först tänkte jag att det var sjön. Sjön och veden som jag fått på hjärnan.


Men när jag står där och ser ut över vattnet inser jag att det var vinden. Vinden som vispar upp vattnet och som böjer och sliter i alla de stora träden här runtomkring. Då måste jag leta efter den bästa platsen att ställa bilen på så att den inte får något av dem över sig. Vinden som blåser in under presenningen och in i vedskjulet och torkar den blöta veden. Vinden som får den stora sjön att dansa efter sin pipa ... eller ... is he making love to her, utövar de en kärleksakt som varar i dagar och nätter?

Man kan faktiskt älska någon som man inte tycker om. Som till exempel tyckte jag väldigt illa om vedhögen som låg härute. Hann ju inte ta itu med den i tid. Än värre var det när jag upptäckte att den till stora delar var blöt. Då nästan hatade jag ... Men nu, när jag slitit som en tokig med den och nästan har besegrat den, fått kontroll över den (jo, det kan jag inbilla mig ...), så märker jag till min förvåning att jag tänker på den med viss tillgivenhet.


Se här! Förut syntes knappt vedskjulet för all ved! Nu syns dess sol - solen har liksom gått upp över ond och god på vår jo(-r)d.


Se så vackert den breder ut sig för att torka bättre! Presenningen jag spänt upp bakom mot snön som yr in annars (när det blir så dags, hoppas det dröjer) har blåst av sina förtöjningar och jag har låtit den fladdra för vinden. Fixar till den när SMHI eller www.yr.no varnar "snö".


Detaljstudie från den främre mer fuktiga delen i skjulet. Vilka vackra jordfärger, de som de en gång insöp genom trädets rötter.


Detaljbild av veden allra längst fram i öppningen. Mögelangripen och ful, kan tyckas vid första anblick. Men tittar du lite till ser du hur de hjälper varandra att torka och bli en bra spisved som får vara med om den stora transformationen. Se hur de vilar tryggt med vinden som smeker dem på alla sidor! Ligger där och längtar.


Och när jag rätar på ryggen och får syn på solen är jag tvungen att rusa ut dit och plåta. Så mycket vackrare allting blir av solen. Eld-energin.

De fyra elementen. Vind (luft), ved (jord), vatten och eld. Alla shamanska kulturer delar uppfattningen om de fyra elementen. De alstrar de olika energikrafterna som balanserar och bygger hela skapelsen och vår existens.

Se den vackra tavlan De fyra elementen!


Max Magnus Norman, olja och akryl på pannå 100 cm x 100 cm, 1993
Konstnären har sin ateljé på Ekerö, Stockholm.

Smiter jag undan nu? Vad var meningen med min inledande berättelse? Hur kommer den in? Det fanns något där som inte hörde dit. Var det jag?

Eller det kanske var någonting som inte fick tillåtelse att finnas där, som inte ingick i den bild de ville hålla fast vid, den image de tillsammans hade skapat. (Eller min tillkämpade image ...)

Men som ändå fanns där.

Ja, jag vet inte.
Kanske jag bara försöker smita.

Igen.

  • Kommentarer(2)//www.lisbethakerman.com/#post28

Kan du fatta?

Tankar och reflektionerSkapad av Lisbeth 2011-11-11 15:30
Kan du fatta att varje liten grå företeelse är så förunderlig och märklig när man stannar upp och betraktar den?

Som igår. Jag skulle till sjukgymnasten med den förbaskade armen. Bara det var trist. Att behöva titta på klockan och förbereda avfärden, gå igenom i huvudet ... halv elva ... måste jag handla (vill inte) ... behöver i alla fall köpa ny ögonkräm (träligt, vill bara hem), tar jag med mig återvinningspåsen (ja, den är väl inget att spara på, åker ju ändå förbi), måste ta ut pengar till Prästfesten så jag kan bjuda på auktionen (okej). Får inte glömma bokbussen kvart över ett (med flera beställda böcker).

Först göra en brasa i kaminen (men det var ju varmt ... 20 inne), sen ut och sätt på motorvärmaren och sen frulle, kolla mejlen ... Men oj, vad ljumt det var ute! Behövs bilen värmas upp ... nej. Vände in igen, lite på nåt vis lättad, liksom glad. Vädret var grått men inte vått. Faktiskt skönt.

På vägen in till stan började det dugga. Ingen spolvätska men det gick ändå. Gode Gud låt mig köra fort som attan, flyga över nejden som ett jehu utan att skada mig själv eller andra, gode Gud hjälp mig så jag hinner!

När jag svängde runt vid trafikljusen och in på Västra Ringvägen hade jag hela tio minuter kvar. Runt vid sjukgymnastiken, ingen p-plats, svänga tillbaka och ner till stora parkeringen, ingen plats mer än längst bort. Så klart. Regnar det? Neej.

Puh. Kondisen kass, konstaterar jag uppför backen mot sjukhuset. In i entrén och på med de blå tossorna ovanpå bootsen. Men var är receptionen? Ett par städare som höll på med golvtvätt och en stor maskin pekade upp mot stora entrén på andra sidan gatan. Jaha. Av med tossorna och iväg. Halvt irriterad. Men varför det då? Jag hade ju tillräckligt med tid. Behövde inte vänta utan en lucka sköts åt sidan direkt. En vänlig själ.

När jag klev tillbaka in nickade jag och log mot städarna, det där gick ju bra, tack. De log tillbaka. Så dök två blonda änglar upp, en handledare och en student. Studenten tog efter försäkran om att backupen fanns tillgänglig om hon behövdes hand om mig och hon ställde frågor och undersökte rörelseförmågor och smärtgränser, gav mig tre övningar att träna med och en ny tid för återbesök och utökning av programmet.

Dansade ner till bilen. Innan jag startade ringde jag Monica och hörde om hon kunde luncha. De måste turas om på hennes jobb. Men det skulle gå bra.

Vi pratade om kvällens möte och det ärende vi skulle ta upp. Måtte det vandra vidare i kommunens ringlande korridorer och diverse beslutande församlingar utan alltför många hinder!

Jag satt och funderade en stund och kände sedan hur jag ilsknade till. Ve du vad, sa jag till Monica som höll på att sätta ett salladsblad i halsen. Jag tycker så här: Att nu för det vara nog! I vartenda nyhetsprogram på radion och tv:n kommer de in på hur eländigt det står till i landets grundskolor. Och hos oss är det helt under isen trots Skolinspektionens påpekanden!

Jag har tappat förtroendet totalt för våra beslutsfattare, fortsatte jag. Oavsett vilken fantastisk skola de skulle erbjuda oss att uppföra spelar ingen roll. För det pedagogiska innehållet är under all kritik, undervisningen. Med den hanteringen från högsta ort har lärarna för längesen tappat varje rest av sin motivation. Det är för sent att ändra på förhållandena. Det går inte. Nej, jag har i alla fall tappat förtroendet, att det skulle kunna komma ut något bra ur det här för våra barn.

Det spelar ingen roll vilka satsningar de skulle besluta sig för. Genom åratal av manövrerande och sin totala ignorans för barnens situation så är det kapitalet förbrukat, vill inte ha något annat från dem än friheten att flytta våra barn ut ur kommunen, till en skola där det fungerar bra, ja mer än bra, utmärkt helt enkelt.

Det är den enda möjligheten för oss att kunna bo kvar här, att vi får sätta våra barn i en skola på andra sidan kommungränsen där det fungerar, annars måste vi flytta ut helt och hållet från den här kommunen! Det är vad jag tycker!

Monica nickade lätt förskräckt och mimade: snett bakom dig ...! Ja, där satt en person från skolorganisationen, en svekfull människa som bara tycks tänka på sig själv och sin egen position utan att ha vågat ta ett enda steg för det som är nödvändigt för barnen. Snarare har hon spelat ut grupperingar mot varandra helt i enlighet med den strategi som tillämpats på högre ort.

Vi nickade och log stelt mot varandra när vi lämnade lunchrestaurangen.

Trots att jag kände mig ensam och onyanserad var jag på något sätt nöjd när jag körde hemåt. Fast jag hade glömt bokbussen! Kanske fanns det ändå en öppning i det femåriga dödläget. Vi ville inte ha något mer än att få loss skolpengen och friheten att välja den skola vi vill ha för våra barn.

Jag noterade hur jag tänkte. Vi och vårt. Vi och våra barn. Ändå har jag inga vare sig barn eller barnbarn här i kommunen. Inte ens en gubbe utan lever ensam gör jag men med ett engagemang som fortfarande ännu inte riktigt slocknat.

Men till syvene och sist är det föräldrarna som bestämmer om hur hårt de vill gå fram, vad de är villiga att riskera. Och de får inte spela med sina barns välfärd!

En liten stunds öppning upplevde jag där på lunchen, en möjlig utväg och en styrkedemonstration. Till vilket pris?

Men nog måste "VI" väl ändå göra nåt för "VÅRA" barn, eller? För det kan inte fortsätta som det är. Och definitivt inte enligt de planer och beslut som redan är tagna men som nu befinner sig under Förvaltningsdomstolens prövning.''

Fast vadå "vi"? Har jag egentligen med saken att göra? Oaktat mitt femåriga slit för saken.

Musen som röt.

Eller en katt ...


... som inte är att leka med ... alltid.

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post16

Lite låg och deppig

Tankar och reflektionerSkapad av Lisbeth 2011-11-05 11:18
Allhelgona. Åminnelsen av de nära och kära avlidna. Min ex prästen. För en månad sedan bara. Tomt och mörkt, liksom ett mörker när jag tittar ditåt.

Jag har tänt fasteljuset som jag köpt i min lilla kyrka här på landet. Det jag satt vid när han begravdes. Dit jag inte var välkommen. Där jag räddades av lunginflammationen som bröt ut precis lagom veckan innan.

Men det var en fin och betydelsefull begravning har mina barn berättat. Alla tio barnen fick träffas och knyta samman sina band och samhörigheter. Sorgen var stor men blev uthärdlig. Den var gemensam och vändes stundtals till glädje och uppsluppenhet där i herrgården de tillsammans hyrt under två dygn. Alla var ditresta utom de två yngsta tonårsdöttrarna, deras bror och deras mamma.

Jag var också ditrest, två veckor tidigare, då jag fick träffa honom senare på kvällen när den övriga uppvaktningen gått hem. Han kände igen mig. Det lever jag på.

Märkligt. Alla motsättningar som bortblåsta. Döden är vacker på det sättet. Kvar blir bara det ljuva och underbara. Det som är människan bortom stress, förebråelser och försvar.

Vill helst inte se dagens ljus. Ville bara sova. Men nu ska jag gå och koka mig en kopp kaffe och sedan stapla lite ved. Klockan tre ger jag mig i väg till konstmuseet inne i stan tillsammans med en god vän som också har det jobbigt. Där finns en uppmärksammad foto- och filmutställning, en mysig cafeteria och lite senare en musikalisk sinnenas afton.

Fast helst av allt ... Vadå, helst av allt? Nej, okej då. Just det.







  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post10