Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Tredje dagen

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2011-11-20 19:41

Om Uppgörelsen

Värmlandsmässans tredje dag började med en lugn och skön känsla. Jag gick upp tidigt och tände eld i spisen, kokade kaffe och tvättade håret. När jag fått varmt nog duschade jag. Ungefär halv tio gav jag mig i väg. Då skulle jag vara vid mässan strax före elva och klockan tolv skulle jag presentera boken.

Allt gick så bra, inga hinder på vägen som bromsade min fart. Den limegröna Clion går riktigt bra och känns stadig att köra trots att den är en så liten bil. Jag tänkte på Gustaf Frödings dikt, En fattig munk från Skara, som inspirerat mig så när jag började skriva om Peter. Särskilt de här verserna har fastnat i mitt huvud. De kom för mig gång på gång på vägen till mässan.

Det är icke sant, som jag lärde mig förr,
att någon är utanför himlens dörr,
ty varje själ därinom går,
och ingen är get och ingen är får.
Den gode han är väl ej så god,
som själv har tror i sitt övermod.
Den onde han är ej så ond ändå,
som han själv tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.

Och människan vandrar på jorden om,
och ingen vet, varifrån hon kom,
och ingen vet, vart leden bär,
och inget vet, vad livet är.
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider,
då ingen är ond och ingen är god,
men bröder, som kämpa i ondskans flod
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden.

Jag kände mig glad och lätt om hjärtat på något sätt. Det var annars länge sedan sist, med käraste vännens död och lunginflammationen. Alla tecken jag fått kändes bekräftande, inte minst Selmas böcker i går.

Ändå kände jag mig sårig i halsen efter hostattackerna och de många nysningarna i går då jag hölls med den blöta och möglade veden. Näsan ville rinna, men det skulle nog gå över.

Det var som när de var ute och åkte tur och tappade bort var de var. Du kan väl gå in och höra efter, sa han och stannade vid en stuga. Nå, åt vilket håll? undrade han när hon satt sig i bilen igen. Nja, svarade hon, de satt där och tuggade på ett mögglit bröd så det rök och dammade, så jag såg inte åt vicket håll de pekade.

Jag gick till caféet och tog en kopp te. Vid bordet intill satt en man som jag kom i samspråk med. Han hade kommit dit enkom för Frödingpasset som var samtidigt som min presentation i Hörsalen intill. Annars hade han gått och lyssnat på mig sa han.

Jag har lite Fröding jag också, sa jag frimodigt och började deklamera verserna. Men jag blandade ihop dem och det gick inte alls. Jag sa att jag var så mycket bättre på det förr, innan jag gick i väggen 2001 och helt tappade minnet under ett dygn. (Nu efteråt skäms jag, och tänker att han tyckte nog jag var svamlig.)

Så var det dags, för jag hade bestämt mig att gå på föredraget före mitt i samma sal, Sinnet. Det var om matematikhistoria. Salen var proppfull.

Teet fick mig att behöva springa runt hörnet vilket jag hann precis. När jag efter tre minuter var tillbaka satt där bara två personer i lokalen förutom en funktionär och så Anita som skulle introducera mig och senare matcha mig med några frågor för livfullhetens skull.

Två personer. Men två eller tvåhundratvå. Varje människa är lika viktig! Så jag gick igenom min presentation med inlevelse och emfas. Anita ställde bra frågor och det kändes okej.

Men någonstans långt inom mig ekade det.

De var Fröding, sa Anita efteråt. Det förstår jag verkligen, sa jag hurtigt. Jag hade också gått dit om jag inte varit förhindrad.




Författarna brukade signera sina böcker utanför lokalen och sedan vid sitt bord inne i mässan i anslutning till föredraget. Men jag kunde ju inte inbjuda de två personerna till det för de hade säkert känt sig besvärade och utpekade då.

Så jag satt en stund hos Eva-Britta och Sten i Norlén & Slottners monter men ingen kom och ens kastade en blick på mina alster i förbifarten. Jag tröstade mig en stund med en författarbroder dock utan att klaga eller låtsas om något.

Sedan fick jag syn på Erena tvärs över lokalen. Vi gick och åt lunch tillsammans och det kändes verkligen som mässans stora behållning (fast en tämligen medioker buffé med köande och förvirring vid den enda kassan gick på 178 kronor).

Veden gav jag fanken när jag äntligen kom hem. För jag åkte till Konsum först och köpte chips och godis samt två lättöl för att fira. Så mörkret var kompakt då jag backade in på gården med pannlampan som hängde på sin krok i hallen. Med hjälp av rörelsedetektorerna som trofast tände ytterbelysningen på garaget kunde jag treva mig ner till stugan och in.

Efter att nu ha sovit en halvtimme med en varm katt i knäet känner jag mig som pånyttfödd.

På den tredje dagen uppstånden igen ...



  • Kommentarer(2)//www.lisbethakerman.com/#post23

Andra dagen

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2011-11-19 23:21
Även i dag åkte jag de 15 milen för bara ett par timmars deltagande i mässan. Men vad ska jag göra? Stanna hemma kan jag inte. Och jaga i väg som en skållad råtta på morgonen orkar jag helt enkelt inte, lätt konvalescerad som jag fortfarande är. Och sena eftermiddagarna måste jag med hjälp av en pannlampa jobba med veden. Det är icke förhandlingsbart längre som det fått vara tidigare under sommar och höst. Sent ska syndaren vakna kan man tycka. Och bara två föredrag har jag hunnit med.

Vi får väl hoppas jag hinner med mitt egna i morgon, söndag!




Den här mannen och hans antikvariat gjorde mig omedelbart oerhört lycklig! För längst ner i en hans bokhyllor råkade jag precis gripa tag i den bok som jag absolut inte kunde motstå, En saga om en saga, av Selma Lagerlöf. Jag betalade glatt den ringa slanten. På väg därifrån böjde jag mig än en gång till golvet och vad hittade jag väl där? Jo i ett enda grepp fattade tag i den andra boken jag haft i tankarna ett bra tag, Gösta Berlings saga! Oh Selma, Selma - tack!

Dessa båda böcker lyfte jag utan att tveka upp ur hyllan utan att först nått att läsa på bokryggarna. De ropade just på mig - och jag hörde dem!





Här sitter jag en stund och signerar vilket innebär att man sitter och ler mot folk men vänder blicken lite diskret åt sidan så snart ögonen möts för att inte värka påträngande. Någon stannar då och då upp och vi växlar ett par ord men någon kommers är det knappast fråga om. Det är mer en utställning än något annat.




Fast man får ändå vara beredd på allt och lite till!




På vägen hem till vedhögen som är lika hög ungefär som stugan den ska värma upp en vinter. Kanske är det ett mått på förväntad energiåtgång grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet? Stämmer gör det i alla fall. I stort sett.

Dimman låg bitvis tät när jag körde hemåt, ibland sjönk den delvis undan och låg över nejden likt en aura som håller andan och blir så stilla som om den var död. Och skön, så skön.




Båda bilderna är tagna på Baggerudsvägen strax efter Nybygget. När man ser något så här vackert är det som om man kryper ur kroppen - klarar inte av att vara kvar där - och ändå har man den starkaste närvarokänsla.




Något har den minskat vedhögen, men se stugtaken skymta där bakom. Hela tiden hade jag en envis rethosta. Och när jag kom in fick jag snuva också. Jag tänkte att det var mögel och damm och kanske också sorkspillning i veden så man drar på sig sorkfeber också. Jag hostade och nös gladeligen för att rensa ur mig främmande ohälsosamma partiklar.

Min älskade kanna jag har för att skölja näsan har jag lyckats knäcka pipen på vilket inte var någon större ansträngning. Ska försöka få tag på en ny från Gamla stan där en jeppe sitter och drejar dem om han finns kvar. Det var i slutet på Västerlånggatan precis innan Österlånggatan tar vid till vänster upp i en liten backe han hade sitt krukmakeri.

Det finns inget bättre när man blir förkyld än att skölja näsan i princip varje gång man måste snyta sig. När barnen var små kallade vi det för att vattensnyta sig. Då slapp man bli sårig.

Men nuförtiden går det knappast att undgå, att bli sårad. Vi hinner inte stanna upp och reda ut oklarheterna. Knappt ens snyta sig.

Jag skriver i stället. Kram, kram.

PS Men visst var det förunderligt med böckerna Selmas!






  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post22

Första dagen

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2011-11-18 21:40



Värmlandsmässan invigs.

Sven Smedberg för oss, förför och förtrollar oss in i konstens, musikens och litteraturens värld.

När vi reser oss och lämnar Hörsalen har något hänt med oss. Vi har blivit initierade.

Jag går först in i rummet intill, Sinnet, där Eva Wiklund berättar finstämt om sin bok Jag kommer sen, som var de sista orden Johanna sa innan hon omkom i lågorna i den stora diskoteksbranden i Göteborg 1998.




Johannas mamma Anne-Britt berättar om sin sorg som också innehåller vackra minnen. Hennes tacksamhet över åren tillsammans med dottern får henne att inse hur värdefullt livet ändå är, också hennes eget liv. Sorgen och glädjen är varandras förbundna följeslagare.

Jag köper var sin bok till mina dotterdöttrar, Therese och Rebecca.




Mina böcker finns dels i Värmländska FörfattarSällskapets monter där det nu är tid för mitt pass, dels finns de i Bokförlaget Norlén & Slottners snett mitt emot.




Eva-Britta och Sten har redan fullt upp med intresserade mässbesökare. I min iver att hinna plåta innan någon kom i vägen för kamerasiktet blev det en hastbild där inte ens Förlagsskylten kom med. Får kanske tillfälle att ta en bättre i morgon eller nästa dag.




Febril aktivitet råder in i det sista med att rigga upp inför mässans tre dagar. Härlig stämning med hög aktivitet bland både mässutställare och besökare.




Erena Rhöse kom och besökte mig medan jag stod i montern. Hon kommer ursprungligen från Nya Zeeland och är en överhövdnings dotter. Vi samtalade om stjärnor, hav och valar och om hur naturen talar till oss om vi lyssnar och visar oss sin visdom när vi öppnar våra ögon. Jag berättade att jag bor alldeles bredvid Vänerhavet.

Jag köpte hennes bok Flickan från Aotearoa till min yngsta dotter och hennes man som har bott på Nya Zeeland och längtar efter att flytta dit igen.

De hävdar bestämt att det är den vackraste platsen på jorden med sina färger och med sitt ljus och med kontrasterna som skapar ett djup i allt man ser. De upplever Nya Zeeland som ett ungt land med en kultur som är till för människorna och som om allt är möjligt där. De fann människorna enkla och jämställda och fria från hierarkier och låsande maktstrukturer.

Men de vill inte lämna mig kvar här. Och inte heller dra upp mig med rötterna och ta mig med.

Ni väntar (otåligt) på att jag ska dö, har jag sagt. Så jag får väl skynda på då. Neej, säger de lite så där fladdrigt. Men jag undrar allt. Skönt att veta att de har nåt att se fram emot när man trillar av pinn. En annan (jag) också. Måste inte klamra mig fast för deras skull åtminstone. Vi kan båda utan uppslitande farväl fara till våra respektive paradis.

Men nu var det hög tid att skynda hem till högen innan mörkret faller på! Sju mil, nej åtta och en halv måste jag köra innan jag kan sätta igång. Måste ta en omväg för den ordinarie utefter sjön håller på att repareras. Den har varit för gräslig sen kälen gick ur i våras. Två gånger de senaste åren har jag fått byta styrleder på bilen.




Högen. Den har minskat något de senaste dagarna. Men än måste jag få in minst hälften av den kvarvarande veden för den ligger direkt på backen och fryser fast om jag inte hinner före köldens antågande.

På andra sidan den lilla dammen, på garageväggen bevakar Sankta Härbärga mitt arbete och allt annat som händer här på tomten.




Jag knöt ihop henne av ståltråd, hönsnät och stenar första våren. Namnet fick hon av min mor när hon var här sista och enda gången efter vinterboningen av stugan.

Jag frågade henne om vilket namn hon tyckte att jag skulle ha på den. Hon log lite blygt och sa: Det låter nog lite tokigt men det enda som kommer för mig är härbärget.

Hon hade fått sin första stroke då och blivit så lycklig. Befann sig i nuet på ett sätt som hon aldrig tidigare varit när hon var stark och rationell. Men då, de sista månaderna, kom hon mig så nära och var mer närvarande än någonsin förr.

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post21

Blöt ved och dimma

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2011-11-16 21:43
En liten kortis.

Tänker på min bok Uppgörelsen och på vad jag ska säga (och inte) på söndag.

I eftermiddag blev jag intervjuad av ortens tidning. Vad den handlar om, det är frågan. Som jag inte vet om jag ska besvara så här i förväg. Det är inte så enkelt som man kan tro. Det är lättare att berätta om en film. Eller är det inte? Särskilt som man inte själv har gjort den.

Blev ombedd att komma in på förmiddagen men det gick ju inte. För då måste jag bära in och stapla ved. Blöt dito. För katt-pojken som tycker om att leka herre på täppan har legat och kloat högst uppe på presenningen och låtit regn och rusk rinna utför vedträden ända ner i botten där mer än halva högen tippats rätt på marken utanför de utlagda pallarna och väter sig underifrån också.

Jag upptäckte det för två dagar sedan, då jag äntligen vaknade upp ur lunginflammationens dis och dvala. Sedan dess har jag stapplat med den överfyllda vedkorgen in i vedskjulet och staplat och staplat. Piskan på ryggen består av minusgrader och en vedhög förvandlad till ett kompakt och i marken fastfruset isberg.

Då blir det inte nådigt med värmen i stugan. Då får jag verkligen sitta och skriva i en sovsäck som jag tänkt att göra i alla fall, men nu blir det allvarligt och livsfarligt. Asch nej. Men lite träligt blir det kanske. Får väl skilja agnarna från vetet och lägga de någotsånär torra för sig och de blöta för sig.

Var på sjukgymnastiken med armen. Går det bra, undrade hon. Har du märkt någon skillnad. Jag berättade om högen. Men tog ändå tacksamt och hurtigt emot fler övningar som faktiskt är väldigt välgörande trots allt.

Bilen har också fått sin make-over. Försetts med vinterdäck. Utan dubbar. Kändes skönt på vägen hem från stan i dimljusens milda sken då temperaturen varierade från -1 till +4. Det senare här i Vänerkustens klimatzon 2. Alltid något.

Lev väl och ta det lugnt.

Uppgörelsens stund är nära. (Kanske skulle jag ha kallat den för Domedagen ...?)

Okej.

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post20

Värmlandsmässan - eller vad handlar Uppgörelsen egentligen om?

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2011-11-15 17:58


Till helgen är det Värmlandsmässa på Värmlands museum i Karlstad. På söndag 20 november klockan 12 presenterar jag Uppgörelsen i lokalen Sinnet. Det känns i alla sinnena, hur många de nu är.

De är några fler än de behövde vara om man säger så.

Hur ska man egentligen presentera en bok?

Hur gör man det utan att förstöra en kommande läsupplevelse? Själv är jag till och med tveksam till att läsa på baksidan av en bok för att inte påverkas och få förutfattade meningar och förväntningar. Jag vill helst vara blank som ögat på en nyfödd när jag öppnar en bok jag tänker läsa.

Fast även jag följer med stor behållning Babel och En bok - en författare, Kobra och Kulturkvarten samt då och då morgonprogrammens genomgång och recensioner av nya böcker och också Biblioteket på P1.

Men i det här bruset av information av diverse slag, inte minst om böcker och filmer, hur skulle man upptäcka dem om de inte presenterades? Förr var de så förhållandevis få att det räckte med djungeltelegrafen och ett gott luktsinne för att nosa sig fram till dem. Skolbiblioteket gjorde också sitt.

Jag fick aldrig låna tillräckligt många böcker för att klara mig till nästa lånetillfälle. Fem tror jag. De räckte i fem dagar. Så var det. Ett endabarn med yrkesarbetande föräldrar med gott om egen tid. Vad skönt det var!

När jag var nio hade jag läst ut alla vuxenböckerna i mina föräldrars bokhyllor; John Steinbeck, Ernest Hemingway och Agnar Mykle, Jan Fridegård, Pearl Buck, Moa Martinsson, Ivar-Lo Johansson och många många fler av de författare som fanns i ett dåtida arbetarhems bokklubbsgömmor. Selma Lagerlöf förstås. Inte minst den underbara lilla boken "En bok om en bok". Nej, den läste jag nog senare.

Jag slukade allt jag kom över i bokväg. Det var väl därför jag inte behövde känna till något om dem först. Och konstigt nog kan jag inte erinra mig att jag någon gång tyckte att en bok var dålig. Men jag tillägnade mig ett sätt att läsa där jag snabbt scannade över vissa utfyllnadspassager och stannade upp och sög i mig det som var intressant. Vilket ändå var det mesta, som jag minns det.

När kamraterna frågade mig hur jag kunde läsa vuxenböcker svarade jag att de var precis likadana som barnböckerna, bara lite krångligare i starten. Men efter några sidor var de som vilken barnbok som helst. Tyckte jag. Då. Idag håller jag nog inte med mig själv.

Inte konstigt att man blev som man blev. "... åt diktaren hans underliga ögon hon gav ..." ur Fru Sorg av Nils Ferlin.

När barnen var små hade jag en poesiperiod då jag slukade dikter, läste dem om och om igen tills jag kunde dem utantill. Jag tyckte allra mest om Gustaf Fröding och Nils Ferlin. Dan Andersson också. De passade mitt melankoliska sinnelag. Karin Boye också. Och Edith Södergran. Men allra allra mest Gustaf F. Än idag är han bäst. Evert Taube också. Om jag hade haft 1000 kronor, brukade jag tänka, så hade jag gett dem för en timme med Evert. Han var så underbar. Och den ende då levande. Sven-Bertil i all ära, men han är ändå bara en kopia. (Förlåt.)

Jag skrev själv också. Sorgliga drapor. Senare, när jag började yrkesarbeta efter livet på landet skrev jag födelsedagsverser åt folk på jobbet. Långa historier vävde jag ihop kring det de berättade om personen i fråga. Med knorrar här och där. En riktig lustig typ.

Nu hoppar jag utan skyddsnät rätt in i Uppgörelsen. (Bäst att passa på medan garden är nere!)

Den hatälskade Peter som är försvinnande lik min ex som också var präst. Hörde ni det? "Var." Ja, han dog ju för en månad sen. Undrar när man kommer över det? Och varför skulle man göra det? Det är väl bra som det är. Men en sorg som går att se och ta på. ... Vadå?

Peter. Alla blir kära i honom. Han har det där i blicken som ingen slipper undan. Hör ni hur jag schabloniserar? "Ingen?" Okej då. Några få kanske klarade sig. Men de var inte många. Ha, ha, jag är nog galnare än jag trodde.

Hm, hm. Åter till ordningen.

Han har tagit sig vatten över huvudet och fått till det som det kallas ibland med flera kvinnor samtidigt utan att de vet om varandra. För han har ordnat det så finurligt så att de alldeles naturligt har kontakt med varandra å tjänstens vägnar. Därför tycker ingen att det är konstigt när de ringer till varandra eller springer på varandra på stan, träffas på seminarier och konvent. Och så vidare.

Var och en tror att hon är den enda i en kärleksrelation med honom. Även om de hyser en återhållen svartsjuka mot de andra kvinnorna i hans närhet. Det är Greta, diakonen, som har sin fasta punkt på pastorsexpeditionen i prästgården där Peter och hans lilla dotter Anna bor.

Till prästgården anländer varje helg Helen som är gift med Peter men jobbar på annan ort. Han har fått henne att gå med på en time out för att rädda äktenskapet. Han har också spelat på hennes längtan efter att fortsätta med karriären som har fått ligga på is i det enklare jobb hon haft sedan de gifte sig.

Gisela är hans kollega i grannförsamlingen, sjukhuspräst inne i stan. Hon väntar på att Peter och Helen ska skiljas och han har underblåst de förväntningarna även om han själv är långt ifrån säker på den saken.

Peters exfru Lisa som är mor till hans vuxne son oroar också i periferin. Hennes misstänksamme sambo försöker hålla ordning på henne men lyckas väl sisådär.

Det går överstyr i bok 1 Det vore väl synd, oåterkalleliga gränser passeras och leder till en uppgörelse som till del finner sin lösning i slutet på boken.

Bok 2 har därför fått titeln Uppgörelsen som i sig innehåller flera uppgörelser mellan personerna som alltmer närmar sig de verkliga och sanna förhållandena. Det är smärtsamt och det är dråpligt och både oväntat och överraskande.

Pastoratets kyrkoherde får rycka in och även stiftets biskop behöver anlitas för att lugna en församling i uppror och med media i hasorna.

Här kan tillämpas den underfundiga devisen: Verkligheten är alltid vad den synes vara och samtidigt någonting helt annat och oändligt mycket mer.

Äsch, jag vet inte om jag bara har rört till det. Eller om jag berättat sådant som ger en helt fel bild av "vad den handlar om". Uppgörelsen.

Det är nog bäst att du läser den själv. (Nu fick jag väl till det!)

Måste avsluta med något helt annat. En vandring längs stranden.




Katterna som gått med mig ser ut över vattnet. Ett nät avspeglar sig på vattenytan en bit ut från fiskehamnen med hundratals skarvar som sitter där, svarta och ruvande och väntar på fångst. Illa sedda men mycket vackra, särskilt storskarven när han sitter på en sten mitt i inloppet om vintrarna och torkar sina vingar.



Han ...


och hon ...


Är det inte det som det handlar om?

Han och hon och hon och han.

Visst?

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post19

Då ställde hon några frågor

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2011-11-14 18:00


Hon är en ung präst ifrån stan som ibland predikar här i Visnums-Kils kyrka. Mestadels vid barn- och familjegudstjänster. Vi träffades på ett seminarium på Skärgårdsakademin i somras. Temat var Ordet - Ordets makt och vi kom att prata om min bok som kom ut förra året. Jag hade ett ex i bilen men vi missade varandra när det var slut. Så nästa gång hon hade gudstjänst här hos oss hade jag med en bok och förundrade mig över hur enkelt det kändes numera. Första tiden efter utgivningen var jag så rädd för vad folk skulle säga men nu kunde jag prata om den alldeles naturligt.

Igår var hon här igen. Jag har varit borta några söndagar, minns knappt varför men det har att göra med allt som hänt med bokmässa och direkt på den min exmans svåra sjukdom som bröt ut just då, min redan inplanerade resa till två av döttrarna, den äldsta och yngsta, de som har små barn som jag lovat komma. De små barnen längtar efter mormor medan de vuxna (liksom jag) har fullt upp. Jag skulle åkt hem emellan men som det nu blev med min ex reste jag först till näst yngsta dottern som bodde i närheten av sin far varifrån jag kunde hälsa på honom.

Hänger ni med i svängarna? Det är i det närmaste kaotiskt även för mig.

Hon hade just blivit farmor (fast hon själv ser ut som en liten tjej, min näst yngsta) så jag fick träffa lille Olle på kuppen, mitt första barnbarnsbarn.

Sedan begravningen. Som jag inte var välkommen till. Jag satt vid köksbordet med ett tänt ljus och var ändå där i min meditation.

En föds och en dör. Så är livet. När jag tänker på det så förlorade jag ett halvgånget barn som jag, när jag senare pratade med barnen om honom, kallade för " lille Olle". Men med honom har jag alltid förknippat min son som föddes så snart därefter att de inte kunnat komma till världen båda två. Jag har föreställt mig att han hade för bråttom första gången och var tvungen att backa och ta nya tag.

Så denne lille Olle är nog sin egen så att säga för den förste "lille Olle" lever i min ende, enfödde son som i sin tur har en ende, enfödd son, lik sin far som ett bär. Vad nu det har med saken att göra. Det bara kom.

"Som ett lingon och ett blåbär", brukade min exman säga när jag någon gång använde det uttrycket. Han ville retas med mig för det mesta. Jag önskar att jag hade haft mer humor på den tiden då jag i stället blev ilsk och röt. Och fick honom att skratta ännu mer.

Ja, det är mycket som kunnat vara annorlunda när man tänker på det. Men allt är nog precis som det skulle vara tror jag ändå.

Tillbaka till nutiden. Den unga kvinnliga prästen kom fram till mig vid kyrkkaffet och talade om att hon höll på att läsa boken och tyckte om den men att hon hade så liten sammanhängande tid. Jag sa att det var bra det för det står en del mellan raderna som man kanske får syn på då, om man läser lite i taget.

Så började hon fråga mig om bakgrunden och om jag varit med om allt det där.

Det är så svårt att svara ja eller nej på den frågan. Både ock, får jag väl säga. Det är mina och andras levnadsöden jag skildrar, andra så pass nära att de själva berättat eller att jag själv varit med, om än i periferin. Det är således inga som jag läst eller bara har hört talas om.

Som exempelvis Peter. När jag skriver om honom har jag min exman framför mig, både som förlaga och som inspiratör. Postumt, höll jag på att säga. Ja, inte bokstavligt men även om han levde hade vi ingen direktkontakt på alla de tjugo åren sedan han gift om sig.

Men material saknades inte för det. Och nu när han verkligen är död så oaktat min konstiga sorg och saknad som jag trodde tagit slut för längesen finns där också en känsla av frihet. Nu behöver jag inte vara hänsynsfull längre. Barnen har inget emot mitt skrivande. Dvs våra gemensamma barn.

De andra rara barnen vet jag inte. Men eftersom jag någonstans älskar deras far djupt och innerligt kan jag nog inte göra dem illa. Hans fru som förbjöd mig ta ett sista farväl ... nja, bryr jag mig om det? Tror inte det. Äganderätt och svartsjuka.

Jag respekterade det medan han levde men nu ... Det känns som om han är min lika mycket nu när han är död. Därför tror jag att mitt skrivande om Peter snarare blir mer frimodigt och glädjefyllt. De gränser jag eventuellt lät mig hållas tillbaka av är borta.


På stället. Helt om. Framåt marsch.

  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post18

Ut- och uppgivet

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2011-10-22 15:58

Den 16 september 2011 kom min andra bok i trilogin Uppgörelsen från tryckeriet. Det var i sista stund för dagen därpå presenterades den på Skeppsakademins bokhandel i Kristinehamn. Ett hundratal personer hade valt bokcaféet framför alla övriga aktiviteter som lockade i stan just den här lördagförmiddagen. Min vän Britta som brukar ta uppdrag som moderator klev fram och fick folk att medverka i en avslutande diskussion om den första boken, karaktärerna i den och i den nya boken, främst Peter förstås som visade sig väcka känslor.

Jag var glad över engagemanget, lätt förvirrad som jag kände mig och fortfarande inte riktigt på banan. Allt hade gått så fort! Den första boken Det vore väl synd ... som kom ut förra hösten hade jag tjugo år på mig att färdigställa medan den här mindre än ett år. Det är helt fel säger de som förstår sig på. Råmanus går väl att få fram men att ge sig på att hinna med redigeringsjobbet på så kort tid är inte att rekommendera. Helst ska ett manus ”ligga till sig” bortåt året innan man börjar bearbeta det. Men jag hade ju lovat!

Jag fick tvinga mig in i en stenhård disciplin för att inte ge efter för impulserna att dyka tillbaka in i skeendet utan hålla mig stenhårt fast i språket och strukturen. De inre konflikter som det skapade måste jag stå ut med och härbärgera efter bästa förmåga. Men det var tortyr. Som tur var hade två personer läst hela materialet. De uppmuntrade mig och försäkrade att innehållet var ”färdigt”. – Du får fortsätta i nästa bok, sa de.

Den 25 september presenterade jag Uppgörelsen på bokmässan i Göteborg. Sten och Eva-Britta på Norlén&Slottner hade ett jättejobb med alla förberedelser och klarade ändå galant av vara där hela tiden och prata med alla människor. Själv var jag slut efter två dagar och en halvtimmes presentation i Värmlandsmontern.

Något påverkad var jag kanske av att mitt ex två veckor tidigare fått diagnosen bukspottkörtel- och levercancer. Hans nio barn varav våra gemensamma fyra samt fem av de åtta barnbarnen var därför och besökte honom just den här helgen. Exet som varit helt symptomfri ända tills nu förundrade sig över uppvaktningen och menade att han inte tänkte dö än men barnen kom för att ge honom energi och livsglädje.

Då jag begav mig till hotellet för att vila ut före hemresan till Värmland fick jag telefon från min yngsta dotter. Pappa hade blivit sjuk så de var hos honom på lasarettet. Jag bestämde mig genast för att köra de trettioåtta milen tvärs över Sverige till min näst yngsta dotter. Från henne var det bara åtta mil till sjukhuset. Två kvällar besökte vi honom. Första kvällen kallade han mig vid namn två gånger. Vi pratade om gamla minnen. Han talade varmt om sin tid vid flyget och ångrade att vi sålt gården som vi drev i sju år efter det att han slutat där.

Här måste jag skjuta in en liten underlig historia. När jag presenterade min första bok förra året på biblioteket i Kristinehamn träffade jag några andra av Sten Slottners författare som också skulle berätta om sina böcker. Göran, som var talaren före mig, hade skrivit en bok om fältflygare, Från dröm till verklighet. Det visade sig att mitt ex förekom i text och bild tre gånger i hans bok. Det kändes hisnande märkvärdigt. Och bekräftande. Be mig inte förklara hur ...

I går begravdes han, min första stora kärlek. Då satt jag vid mitt bord och såg ut över det stora vattnet med hjärtat sprängande i bröstet och brasan sprakande i spisen medan jag kraxade fram kyriet: Herre förbarma dig ... Jag ville inte använda något hokuspokus och framkalla hans bild för mig eller ropa hans namn och störa samvaron med alla barnen, barnbarnen och barnbarnsbarnet och de två mammorna och alla vännerna som deltog där nere i Stenbrohults kyrka. Själv hade jag så lägligt drabbats av dubbelsidig lunginflammation varför jag inte behövde stanna hemma bara för att hörsamma henne, den sista hustrun. Den nästsista, som hon friat av för en gång, klarade hon av att möta. Men inte mig, som varit gift med honom två gånger under förhistorisk tid.

Ghadaffi skulle begravas samma dag.

Och ändå har Uppgörelsen inte mer än börjat ...

  • Kommentarer(3)//www.lisbethakerman.com/#post6
« FöregåendeNästa »