Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


Nordic Noir

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2014-11-09 18:09
Äntligen börjar energin komma tillbaka! Tog väl ut mig en smula av att ge ut böcker 2010, 2011 och 2013. Avsikten var att jag skulle sikta på 2015 med volym 4, lagom till bokmässan i september, men i värsta fall blir det först 2016. Ingressen till volym nr 4 finns, likaså researchen. I stora drag har jag klart för mig upplägget men det blir alltid en resa som i många stycken är lika oförutsägbar och spännande för mig som (förhoppningsvis) för läsarna.

Manuset är dock lagt åt sidan så länge, i avvaktan på att volym 1-3 ska förberedas för översättning till engelska, som s k Nordic Noir, en omåttligt populär genre i framför allt England. Möjligen är även en översättning till arabiska på gång som antagligen kommer att utgå från den engelska.

Det är väl bara att lämna över de böcker jag redan har skrivit? Eller? Vad är det för tjafs, och undanflykter kanske, att de ska gås igenom först?

Jo, det är så här att en bok aldrig blir riktigt färdig. Den som är tryckt och utgiven är ju det förstås, men den författare finns knappast som inte är där och petar och förbättrar i samband med nyutgåvan. Så det är vad jag håller på med just nu. Volym 1 kommer även att ges ut i en andra utgåva på svenska. Det börjar luta åt att även volym 2 blir aktuell för svensk nyutgivning.

Sedan en sak till: jag avser ha ett nytt skrivarnamn till den engelska utgåvan, Liz Stuart, efter min anfader, John Stuart, som fick ge sig i väg från Skottland och hit i mitten på 1500-talet. Han var den unge kungaättlingen, en flykting från ett av de värsta och våldsammaste anfallskrigen med ett England som aldrig ville ge upp sina försök att lägga under sig det skotska kungariket. Kanske en nästa bok när jag är klar med volym 4 i sviten The Chronicle of Confessions!

För att inspirera och även sätta nyttig press på mig själv provar jag en idé om att lägga ut ett stycke av "dagens skörd", dvs av det jag gått igenom dag för dag. Först volym 1 osv, med forts i kronologisk ordning. Inte för att jag vet om det kommer att bli läsvärt i något slags sammanhang. Det är bara lite på kul!





  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post127

Att redigera - kul men knepigt

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2013-08-07 02:54
På morgonen går jag ut och tar med mig mitt kaffe och en ostmacka och sitter i hammocken där solen silas mellan träden lite lagom. Det är knappt att det är möjligt att vara i direkt solljus numera för det är alltför brännande.

Nåväl, där jobbar jag med genomläsning av det jag skrivit och rättat, läser högt för att inte missa något och för att höra om det är flyt i meningarna. Ovanliga ord, sådana som kan "utmärka sig" när man läser, markerar jag med "sök" och går sedan igenom hela dokumentet på 510 sidor som ska bli max 300 när jag är klar. För ord som sticker ut bland de andra får man inte upprepa, för då förlorar de sitt innehåll, de måste behandlas som unika och hushållas med.

Så skriver jag "koll" vilket betyder sär- eller hopskrivning, där jag går på SAOL, Svenska Akademiens ordlista över svenska språket. "Koll" innebär också en sista koll på ordets betydelse, att det verkligen säger det jag avser. Det kan bli himla pinsamt annars.

Jag har måst överge trädgården i det här skedet, för jag får inte lägga manuset åt sidan annat än när jag sover, duschar och lagar mat o dyl ofrånkomliga sysslor för jag måste hålla hela manuset i huvudet så jag märker t ex upprepningar, och att saker och ting kommer i rätt ordning.

Men i dag, som var en sådan där underlig, härlig dag med ljumma sydliga vindar - ingen blåst som annars är vanligt här vid Vänerkanten, mestadels mulet, så det var så skönt utomhus. Hammocken är alltid okej, för den står så inbäddad, men jag kunde även sitta här uppe, vid sidan om huset och få kasta en blick då och då över sjön. Altanen var också okej. Dit kommer annars solen först mitt på dagen och där kan vara ganska kyligt med skugga och vind. Men i dag - ljuvligt.

Fast jag satt mest uppe vid huset. Och rätt vad det var, var jag bara tvungen att hämta kameran och plåta! Se bara!

Solen kämpade och lyckades ibland

Jag var på altanen och knäppte och fick springa ut flera gånger

Så jag blev lite "störd" fast fick i gengäld så mycket energi och glädje

Det gick knappt att ta bort blicken från scenariot

Och så här sken solen när den lyckades tränga sig fram

Mornar då man inte behöver ge sig av, är det härligaste som finns. Även mycket tidiga mornar, då allt är jungfruligt och så rent. Men när jag är i den här fasen kommer jag inte i säng när jag borde utan hon blir bortåt tre och då måste jag sova till 9 och ibland är jag medvetslös, som i morse (det längsta) 11.30 då jag blev väckt av min dotter ... Jag tackade henne för det.

... Och sen går hela dagen lång uti ett enda fläng ..., som det sjunges i barnvisan Kungens lilla piga.

Och inte vet jag om jag hinner bli "förlagd" i tid till bokmässan sista helgen i september ... förstod jag häromdagen då jag besökte förlaget. Kanske, kanske, om jag blir klar den här veckan.

Mina böcker är ju absolut inga storsäljare. Det finns så mycket böcker och bokhandlarna måste få in kulor nog att finansiera sin verksamhet med och satsar på säkra kort. Så jag vill inte tänka på det där med försäljning. Jag avskyr att mångla överhuvudtaget.

Jag hoppas att de som har behållning och får sig något till livs genom att läsa mina böcker hittar fram till dem. Det är väldigt roligt när folk frågar mig när nästa bok kommer. Om jag inte hinner med på bokmässan kanske jag måste hålla på utgivningen tills det är det bästa läget förstod jag på min förläggare.

Så det får väl bli som det blir - och då blir det bäst, brukar jag tänka.

Godnatt värld!













  • Kommentarer(2)//www.lisbethakerman.com/#post78

Och hanen gol ...

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2012-10-23 09:23
Nu har jag skickat manuset till lektören som ska gå igenom det. Polisen är klar men kyrkoherden håller på med sin faktagranskning. Lektören kommer att kontakta mig innan hon påbörjar sitt arbete och lämna leveransdatum och pris. Det blir första gången vi jobbar ihop. Magsäcksinflammationen gör sig påmind med små smärtförnimmelser.

Jag hade ställt klockan på ringning för att kontakta husläkaren på hennes telefontid vid 8. Är fortfarande kvar i den utdragna tiden innan sänggåendet som blev mer och mer extrem allteftersom arbetet med manuset fortlöpte. Så på slutet (och fortfarande om jag inte måste till tinget) handlade det om 03-09 som jag låg medvetslös i min säng om jag skulle vakna av mig själv. (Tingsdagar ringer alla klockor och telefoner vid 04. Men då har jag tvingat mig i säng senast vid 20 och somnat - kan tänka - som på befallning!)

Min söta doktor hade fått nåt akut i görningen då det bara blev svararen som upprepade samma: "telefontid 8-9 tisdag och onsdag". Får göra ett nytt försök i morgon. Det handlar om att förmå henne att förskriva en dyrare allergimedicin än den billigaste varianten pga att den inte torkar ut på samma sätt. En läkare på infektion tog upp det med mig för fem år sen då jag låg inne för ansiktsros och ögonen tog rejält med stryk. Senare, när jag inte blev återställd konstaterade hud att jag hade rosacea, en livslång åkomma med torra ögon som följd. Hud skriver ut en gel som jag klämmer in i dem morgon och kväll. Jag vill inte få näthinneavstötning om jag kan undvika det. Men här på vårdcentralen har de gång på gång skrivit ut den uttorkande, billliga mot min hösnuva/pälsdjurs- och köldallergi som tvingar mig att knapra på dessa piller.

Nog om detta. Man har ju nått den ålder då sjukdomar och diverse krämpor är intressanta samtalsämnen ...

Och hanen gol, är titeln på min tredje bok.


Så här såg det ut 07.45 när jag tittade norrut mot Karlstad till. Kanske vågar solen visa sig en stund i dag? I går sneglade den lite i njugg på mig och Anders, min snälla granne, när vi rensade takrännorna och sopade rent under trätrallorna på altanen. Det, och sedan att kupa upp jorden runt rosorna är det sista innan kylan. Nej sjövattenpumpen också, för i hundrade gubbar! Det blir dyrt att glömma den! Jag vill hinna plantera om några växter och behöver vatten. Annars vore det väl läge.

Det är mycket man får avstå när man skriver. Men det hjälps inte! Man har inget val utan måste knäppa på den där datorn, leta upp mappen med Författandet, gå in på "My book" som den fick heta för att jag började skriva den på min svärsons engelska dator när jag var där i veckorna hos lilla barnbarnet och körtelfebern. Då den började ebba ut, framemot mars-april kunde jag inte behärska mig längre utan satte mig på lediga stunder med brinnande fingrar och en puls i hundra. Så är det. Det gör nåt med en, skrivandet. Det tar liksom över.

Så nu har jag storstädning ute och inne, egen administration som måste komma på plats i pärmar, klädvård inte att förglömma. Hemma sitter man ju i sånt som man bara tvättar och hänger upp men då man måste ut i världen får det ju bli nåt snyggare struket och fräscht.

På mitt återhämtningsprogram ligger också jag själv. Sträng diet, dagligt gympa-och motionspass. För att sitta vid en dator timma ut och timma in i iver att inte missa en stavelse av vad som kommer till en är ingen höjdare för kroppen åtminstone. Själen får nog sitt när jag tänker på det. Jo, så är det nog. Förutom ångesten som slår till då och då. Vad är det jag håller på med? Är jag fullständigt galen? Gode Gud, banka till mig så jag flyger av stolen om det bara är strunt alltihop!!! Och vad värre är: Kanske sprider jag inte bara dynga utan gift ...! Kan det vara så, Gud? Döda mig då hellre, om jag inte fattar!

Annat var det förr.

Var det bättre då? Jobb åt andra hela dagarna, hemmafix åt fyra barn och åt karln som man inte litade på. Nu är de fyra utflugna och spridda för vinden och den ende, han vilar i jorden. Hans stoft vill säga. För äntligen är han min på heltid utan andra pretendenter med förtur!

Vad har min bok att göra med det här? Ja ... Svaret på det blir ...: Det har den!

  • Kommentarer(3)//www.lisbethakerman.com/#post55

Äntligen!

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2012-03-03 01:36

Äntligen hemma igen! Stockholm, Stockholm! Och mina kära där!
Men ändå - hemma, hemma, hemma!

Hemma, när jag zick-zackade mig baklänges in på gården, mellan de japanska klätterrosorna (som jag klarat hittills) förbi dammen på vänstra sidan, och på den högra, rosen Aicha (gul) och dito Hansa (vit), och så tvär-svängen runt gamla stubben - och lilla Clion på plats utanför garageporten! Jag kör inte in den för jag är rädd att möss kommer in och vill värma sig och gnager sönder ledningarna - fast det kan de likaså hellre göra utomhus där de behöver värma sig ännu mer ... Ack ja, hur man än vänder sig ...!

En fjärdedel av solrosfröna i fröautomaten hade gått åt. Då är det några som har hittat hit! Eller om det är den illröda ekorren som förser sig.

Fyra av Coop:s stadiga tygkassar, Anden (andningsmaskinen [= CPAP-datorn]) och en IKEA-kasse med handlingar och ombyten bar jag in (igen), gick ner och slog på vattnet - och först då tittade jag ut över sjön och såg VATTNET! Isen var borta! Där gick en stor båt söderifrån med upplyst för och akter, styr- och babord - som ett slott! Och över alltihopa lyste mån-gubben upp både land och sjö! Ingen ficklampa behövdes!

In och tänder eld i spisen. Ger katterna färskt vatten, mat har de. Fyller ett drickglas till hälften av det röda vinet som fortfarande sedan ett antal veckor är drickbart.

Egentligen fastar jag. En vecka hel och hållen. Men sedan i onsdags kör jag med varannandagsfasta. Blev matt och yr. Ska lyssna på kroppen, som konsulterad doktor sa i början av veckan.

Nåväl, nu har jag börjat tömma även de imaginära magasinen på dess innehåll. Det låter något! Men jag har inte haft tid och ro förut. Får se hur det går nu. I morgon ska vi jobba med det sista på Aktivitetslistan från fem års slit för en ny skola. Det finns en massa annat som behöver tas tag i, i samma härad, det jag kallar "mitt politiska liv", men jag ska försöka lämna (lämpa) över det till (på) andra. (Använder inte enligt löfte till mig själv ordet måste och stressar upp mig - inga måsten här inte ...)

Hursomhelst har jag där i Stockholm, under en liten stund på dagen, ställt om lånedatorns engelska tangentbord från "EN" till "SWE" och börjat manifestera:

Den tredje boken.

Ska den verkligen heta så? Måste alstret heta "Den tredje boken"?
Troligen inte. Väntar på ingivelse. Annars ... ja, kanske. Hm.

Den börjar ute i Förkärla i den blekingska skärgården. En solig morgon i augusti, strax efter att bok nr 2, Uppgörelsen slutar.

(Här skyndade jag mig nu att ta bort några alltför avslöjande rader efter Anninas kommentar nedan. Sorry, sorry. Ville bara vara så där trevligt medelsam. Oklokt av mig. Grundar sig nog i längtar efter att få dela med mig med läsaren.

Så här nedan fortsätter nedlägget som tidigare ...)

Men hos mig i Medhamn är det fortfarande natt:

Med hjälp av autokorrigeringen lyckades jag få fram en bild som nästan helt motsvarade den verkliga här utanför över sjön ...


Men kanske skulle den här bilden mer motsvara rådande läge, såsom
då, nu och sedan, mina tre böcker, där det förflutna möter nuet och det som komma skall (Nötöns naturreservat, sommaren 2011).

2012-04-04

Titta, så märkligt! Sist jag skrev på det här inlägget var 2012-03-03 och nu är det 2012-04-04! Det var underligt. Och jag nästan smygskriver här för att jag inte kan göra ett "öppet" nytt inlägg. Varför inte? Jo, därför att då kommer det "i vägen" för det nu senaste "Brottet mot bygdens barn" vilket måste få vara det som kommer upp först när någon - kanske du - går in på bloggen! Det är fler än vanligt, så jag antar att besökarna läser vad jag skrivit där.

Men nu i stället, vill jag bara säga hur lycklig jag är över att vara hemma igen efter ganska många dagar den här gången för att min lilla tösabit blev sjuk. Hon är så härlig och rolig! Och jag vet att jag behövs under en period. Mormor. Fast jag känner mig mest som mamma. Åt dem allra tre, hon själv först och främst, men även hennes mamma och pappa, som har behövt en mamma som pysslar därhemma. Lagar mat gör jag inte mer än till lill-fllickan. Men jag städar. Och jag hänger samt tar ner och viker tvätt, dock för det mesta inte tvättar för det brukar pappan göra. Handlar gör någon av dem. Men jag gör frukost åt den lilla och gör henne i ordning för dagis till kl 9. Vid 4 ger jag mig i väg för att hämta henne, ger henne middag och sen kommer hennes föräldrar hem.

I dag tänkte jag på hur väl jag faller in i marksysslorna, vaggar omkring och är snäll, finns där tillhands. Insåg att det var så jag tog hand om mina män. Föll in i kvinnomönstret som min mor lärt mig. Inte undra på att de tröttnade. Ingen karl kan väl nöja sig med en hemslavinna mer än till hemsysslorna. Fast ibland röt jag till och blev tigrinna. Det var nog ännu värre.

Åkte vid 3 och var hemma vid 9. Stannade nog en timma och åt i Eskilstuna, på Max. Kan inte fatta att det tog så lång tid! Ändå körde jag mestadels mellan 110 och 120, södra vägen. Det var nästan mörkt när jag backade in till garaget. Var tvungen att fiska upp kameran ur en av väskorna för himlen var otrolig. Svårt bara att fånga det där nästan-mörkret.


Rakt västerut. Det var sådana otroliga färger!



Lite mer mot sydväst.

Jodå. Jag har skrivit en del. De är inte så glada just nu. Nån av dem. Men så är livet, ja, så är livet ...




  • Kommentarer(2)//www.lisbethakerman.com/#post47

Konflikt som alstrar energi?

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2011-12-10 14:44
Det kan man undra.Min inställning är (i princip) att allt som sker leder till någonting gott.Vad tror du? Svara gärna, men själv måste jag försöka lösa problemet med formatet på inläggen. I det här och det förra från i går löper texten i en enda slinga och går inte att dela upp i stycken. Kollar med supporten igen. xxxxxxxxxxxxxxxxxxFick nyss meddelande om att det tar till tidigast sent i kväll innan One.com kan åtgärda felet. Så konflikten, som ämnet indicerar, är kanske just denna ...Nu provar jag igen. Kommer jag inte tillbaka så är felet fortfarande olöst.
  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post32

Mitt i tristessen började det liksom hända något ...

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2011-11-23 23:47
Jag vaknade av att mobilen ringde. For upp och tryckte svar men ingen mottagning. Så är det 99 ggr av 100 här i ödemarken. I Afrikas djungler och stepper kan de prata i mobil i stort sett överallt men inte här med 3 mil till närmaste stad åt ena hållet, 5 mil åt andra och 6 åt tredje. Åt det fjärde är det sjöa och den är visst inte alls bra för man får in för många signaler från överallt som tar ut varandra. Sägs det.

Såg att det var min dotter som just flyttat till Sverige. De har fortfarande ingen telefon annat än mobil, Tv fick de först i gårkväll. Försäkringskassan har inte registrerat dem fast de personligen var och registrerade sig 14 augusti, men det fanns ingenstans så nu tar det 3 månader med föräldrapengen efter vabben.

De sörjer över hur Sverige har blivit, ingen service någonstans, ingen bryr sig. Telia gjorde ungefär samma manöver, tappade bort beställningen och de fick börja på ny kula. Lägenheten hade en vattenskada som upptäcktes dagen innan de skulle flytta in trots att den stått tom i två månader för renovering.

Hade de vetat det här hade de inte flyttat hit, säger de och är jätteledsna. Det är svårt att inte känna sig personligen kränkt. Jag har förklarat att det inte finns tillräckligt med resurser nåt mer, alla går på knäna och att många har tappat all sin motivation och orkar inte anstränga sig. För vad är det för mening med det, de räcker ändå inte till.

Vi förstår det med intellektet men vi blir i alla fall ledsna och känner oss ovälkomna. Vi tappar liksom tilliten. Vi känner oss utlämnade och otrygga.

Jag måste hålla med och jag lider med dem. Försöker påminna dem och mig själv att de trots allt fått lägenhet med eget kontrakt - nja, jag finns med på en hörna men blir inte till besvär - har min lilla skrivarstuga som jag trivs i och vill vara i hos katterna och på vintern måste fåglarna matas för att överleva.

Och de har kanon-toppenjobb precis utifrån sin kompetens och sina önskemål. Lill-tösen stormtrivs på dagis och håller på att lära sig att både förstå och tala svenska.

Joo, säger de. Men är ändå inte glada. Det blir väl bättre när hantverkarna är färdiga och det är klart i lägenheten. Och vi har tv och telefon ... och får mat för dan, om tre månader, när vi får löneersättningen från föräldraförsäkringen.

Ja, så där svart är det ibland. Och så nästa stund kan det vara vitt eller alla de färger glädjen har. Även svart - jag älskar svart.

När jag fick tag på henne skulle hon just bada lill-tjejen som var feberfri. Sedan tänkte de ta en liten försiktig prommis. Och tv:n hade blivit inkopplad! Ett litet, litet steg mot civilisationen och bebodda trakter, typ. Hon lät glad och tyckte det var roligt att vabba och lillungen kvittrade i bakgrunden. Ja, se där.

Så slog jag på datorn och gick in och kollade mejlen. Och vad hittar jag väl där?!

Ett mejl från min dotterdotter i Hudik. Hon ställde några frågor till mig för en tid sedan om mitt skrivande inför en uppgift i mediautbildningen hon går på i Bromangymnasiet. Och titta, vad hon har gjort av det!


(Håller på att försöka ändra Jpeg till pdf så texten går att läsa!)

Hon skriver så fint, har verkligen tagit in det jag sagt och ännu mer, som en dialog, hon har tagit ett steg till, inte bara skrivit det jag sagt utan det jag menat eller till och med borde ha menat. Hon för mig liksom till en högre nivå!

Fastän hon håller sig till sanningen! Så gott nu en människa kan avgöra vad sant är. Över huvud taget menar jag.

Kan du kolla själv vad som står där? Kan du förstora?
(Fråga inte mig, för jag vet inte ... än.)

Vår sanning kan aldrig var mer, spegla mer än vår förmåga, i någon mån vår potential, vår ambition också. Hm. Den där ambitionen är en skum företeelse: Skrytmånsen. Som trycker ner andra, hävdar sig på andras bekostnad. Eller strebern. Som klättrar uppåt på andras elände. Som i sin extremvariant går över lik.

Vår sanning förändras i takt med vår förståelse för verkligheten. Minns ni:

Verkligheten är alltid vad den synes vara - och samtidigt någonting helt annat och oändligt mycket mer!

Vilken lättnad att inse att vi inte kan ha alla svaren! Idag. Och inte heller i morgon.




Möjligen, möjligen i övermorgon ...

Asch då. Inte.

  • Kommentarer(2)//www.lisbethakerman.com/#post26

Prestationsångest - eller vad jag längtar till efter jul!

Om böckerna och skrivandetSkapad av Lisbeth 2011-11-21 21:15
Det går ju inte att börja skriva nu! För då måste jag göra avbrott för helgerna och kommer av mig. Jag måste arbeta sammanhållande och sammanhängande för den boken kommer att innehålla ännu mer process och ömsesidigt skeende. Personerna kommer att gå igenom omvälvande förändringar där det som händer dem var och en triggar igång reaktioner hos de andra. Samtidigt kommer det fram nya fakta om de tidigare dödsfallen.

Allt det här kommer att värka fram genom mig som också är med om det mina gestalter upplever. Därför kan jag inte vandra mellan de två världarna hur som helst, den jag skriver om och den jag annars äter, sover, städar, handlar och tvättar i, är nämndeman i tinget i, ledamot i kyrkorådet och kyrkonämnden i. Jag skulle inte klara de övergångar som ändå måste ske om jag inte mediterade. Meditationen kan fungera som en bro in i bokens gestalter och händelser. Det liknar ett rollspel där inlevelsen i rollen försätter en i känslotillstånd och får en att reagera inifrån den gestaltade personen och utifrån den föreställda situationen.

Jag glömde bibelstudiet på fredagarna! Klarar jag av att vara med på det? Ska verkligen försöka, för det är så upplyftande och roligt. Ja, roligt! Vi skrattar så att folk trodde vi hade fest därinne när vi var i Visnums prästgård, vägg i vägg med pastorsexpeditionen. När besökare undrade vad det var för glada tillrop och väsen och fick veta att det pågick bibelstudium där blev de mycket förvånade. Men så ökade också vår lilla grupp med fler deltagare undan för undan. Fast vi har flyttat till Visnums-Kils församlingshem där det bara är en aktivitet i taget.

Det är så fantastiskt att tala om djupa och väsentliga ting där vi är öppna inför de frågor vi stöter på hela tiden och får dela med oss hejvilt av våra tankar och föreställningar. Det är mycket tack vare vår präst Arne som aldrig försöker sätta sig på oss eller är någon besser-wisser utan menar att alla synpunkter är lika viktiga för oss allesammans i vårt studium. Det går inte att vara bara i huvudet och försöka vara klok och föra fram det som är "rätt" (vad är det?) när andliga och kristna frågor handlar så mycket även om känslor och om de där funderingarna man har inom sig men kanske aldrig formulerat tidigare. Det är mycket givande och spännande, det kan jag säga! Vi ser alla fram emot de där fredagarna. Så de vill jag nog inte gå miste om. Jag tror också att det kommer att befrukta mitt arbete med boken. Huvudpersonen är dessutom präst och kan behöva den inspiration och de ingångar i olika spörsmål som kommer upp där.

Peter kommer att gå igenom ett stålbad. Han har väl börjat känna av det i bok 2 men har fortfarande inte ställts inför en oundviklig valsituation där han inte har en chans att backa ur. Det gör han nu.

Helens och hans relation ställs ytterligare på prov och resulterar i resoluta tag, inte minst från Helens sida. Mes-perioden är över och hon kommer ut ut garderoben.

Lisa omvärderar sitt liv och sin relation med Lasse och fattar nya och avgörande beslut.

Gisela går hela vägen och Gretas situation kommer också att förändras.

Är det någonting över huvud taget som blir som det varit? Kommer till exempel Peter att vara kvar som präst i Fagdala? Kommer han att fortsätta vara den hyggliga och samförståndssökande medarbetaren i Svenska kyrkan eller inbegriper stålbadet även hans ämbete och det sätt han utövar det på?

Inga svar finns formulerade ännu men att det vibrerar kring och i de här frågorna den saken är klar!

Förutom julfirandet behöver jag förbereda mig genom att göra klart de saker som ibland ligger efter, såsom pappersjobb och att städa så grundligt att det räcker med hartassen sen ett tag, fylla på basförrådet så att det funkar vid överhoppning av veckoshoppning.

Förra hösten klarade jag mig i tre veckor utan att handla när jag blev sjuk efter ett besök hos min äldsta dotter och hennes familj i glada Hudik. Jag hade torrmjölk och bönor, linser och gryn, torrjäst och mjöl, konserverade tomater och annat hållbart samt morötter, lök och potatis. Halva kylskåpet har jag alltid fyllt med äpplen, apelsiner och grapefrukt så med lite disciplinerad hushållning klarar det sig även på den kanten.

Medicinskåpet med B12, levaxin och allergitabletter samt Lipitor (kolesterolen) och kalktabletter eftersom jag inte använder mjölk annat än i viss matlagning. Nu har jag nog med det mesta. Tanka bilen full måste jag också varje gång jag kommer åt för här finns ingen bensinstation längre. Sex mil får man åka för att tanka. Kommer inte att gå åt så mycket heller men en gång i månaden är jag med i Grannsamverkans nattbevakning. Och så tinget i Karlstad förstås. Men då passerar jag en mack.

Suck, det finns inte mycket tid när man tänker efter. Ändå går det på något sätt att freda tillräckligt utrymme för skrivandet fast man nallar rejält på sömnkontot kan jag lova. Man svimmar av vid maskinen då och då i stället.

Veden också, måste in och staplas klart så den får plats och torkar färdigt inne i skjulet. Jag lägger vedträden sick-sack så det kommer luft emellan. Men det arbetet måste vara färdigt helst den här veckan, för till helgen har de lovat minus och då fryser resten fast.

Jag åkte på en pangförkylning i helgen. Den och deppet från igår håller mig nere en smula. Får mig att tvivla på det jag gör. Vem vill läsa om eländet människor ställer till för sig själva och varandra? Om den belastning man fötts med eller förvärvat under barnaåren? Om den synd, skuld och skam man drar på sig genom att inte leva som man lär? Vem kan det förresten? Och så vidare i all oändlighet. När man kan läsa om roliga gubbar eller om vad man gjorde anno dazumal på någon gudsförgäten plats i tjotahejti. Som alla tycks fascineras av i stället.

Ja, ja, ja. Jag får låta det värka fram det som ska bli eller rättare sagt det som är, ännu ej uppenbarat, medvetet. Men det slumrar inte stilla utan håller på och gräver och grosar någonstans fast jag inte varken vet om det eller kan göra något åt det. Ännu.

Nojig och neurotisk är bara förnamnet.




Skönt med en vågbrytare ibland ...


  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post24
Nästa »