Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


4.2 förledelse

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-14 21:20
Utdrag ur kapitel 4:2, Det vore väl synd

Ännu en kvinnlig kollega hinner med ett besök innan de mer långväga dyker upp.

--------------

En bil körde in på gården. En bildörr smällde igen. Peter tittade upp från högarna med tidningar och räkningar som han höll på att sortera vid köksbordet och såg att väggklockan vid sidan om soffan redan hunnit bli tio över sex. Kvällssolen, som kastade en liten strimma ljus från kammarfönstret in genom den öppna dörren till köket, hade lurat honom att tro att klockan inte var så mycket.

Nåja. Han hade hunnit sopa yttertrappan och plocka rent från skor och kläder i entrén. Gästtoan var i ordning. Dukarna hängde på tork. Köksgardinerna likaså.

En virvlande knackning hördes och in genom hallen kom Gisela, kollegan och kära vännen. Hon stannade till på tröskeln medan en fläkt av frisk luft och Eau de Cologne fortsatte fram till honom.

– Hejsan, du glade.

– Hej du, sa han och reste sig.

– Hej du? Är det allt du har att säga när Florence Nightingale rycker ut med sopskyffel och strykjärn i högsta hugg? Bättre upp! Hon gick fram och slog armarna om honom. Du ser ut som om du hade skitit och trampat i det minst sagt! Är det den stora femtioårsfrossan som har satt in?

– Jag ska ge dig för de femtio! Han tryckte henne intill sig så att hon var tvungen att skrika innan han lättade på greppet.

Hur irriterad hon än varit tidigare under dagen blev hon glad så fort hon såg honom. Hans kantiga haka, mustaschen, som hon omilt fick fösa undan med sina läppar, likt en safarijägare i bushen, de höga kindbenen, den breda pannan - och ögonen - de djupt liggande ögonen! Allt hade samma hypnotiska effekt på henne! När hon lät händerna fara över hans rygg, axlarna, och hans hårda överarmar, kände hon sig liten och svag. Hon, Gisela. Hon tyckte om att känna sig liten och svag. Hon tyckte om att känna sig som om hon var drogad och hur det fick hennes armar och ben att domna.

– Jag har lite undermedicin. Vill du ha?

– Mm …

– Vänta, ska du få se. Hon slingrade sig loss. Från sin kasse ute i hallen hämtade hon en flaska Riserva Spumante Bianco Seco, som hon triumferande höll upp framför honom.
– Lite italienskt bubbel, vad sägs? Inget märkvärdigt men ganska gott. Gör gott! Du behöver ta en paus, tror jag. Vi tar med oss ett par glas och kopplar av ett tag!

– Nja, jag vet inte det. Jag har just gått igenom vad jag måste hinna med, och jag får nog vara produktiv om …

– Produktiv? Du brukar väl tycka att man ska vara så flexibel så, när du kommer inramlande mitt i mina griftetalsförberedelser eller vad det nu är jag håller på med! Då gäller minsann inga planer utan då ska jag ordna det med min fantastiska improvisationsförmåga som du säger. Var du nu har fått det ifrån!

– Nog har man väl hört dig officiera! Inget öga torrt då inte! Fast en del tårar framkallas väl av din charm och skönhet!

– Vad säger du ...?

– Men här duger bara hårt arbete. Massor måste vara gjort innan lördag om man inte ska bli en visa i bygden. Ensam pappa och allting. Klarar inte av allt.

– Jag ska ju hjälpa dig har jag sagt. Det ordnar sig.

– Det är lätt att säga, sköt han in.

– Men man är kanske inte lika intressant längre? Som man var förr! Vad är det de brukar säga, bondgubbarna, när de ska göra sig lustiga och karlakarliga? Innan är det värt en hel oxe, men efteråt är det knappt värt ena örat! Är det så?

– Lilla gumman, lugn, lugn. Du kan väl inte tvivla på vad du är värd för mig. Så tokig som jag blir när vi är tillsammans.

– Det var annorlunda förut. Du var annorlunda.

– Vad står du här och babblar om? Skulle vi inte ila och vila vår kropp och själ! ”Nu mår min själ väl”, som han sa, gubben, när han smort kråset på husförhöret!

Och han drog henne med sig, nappade i förbifarten till sig två glas ur hörnskåpet intill hallväggen, och uppför trappan till övervåningen bar det av i rasande fart.

– Du är absolut inte klok, flämtade hon och skrattade. Det är det jag alltid sagt. De har fått en helgalen präst här ute i Fagdala!

Den stora hallen var tom så när som på tv:n och ett par fåtöljer. Men de fortsatte in i hans sovrum, där hon öppnade flaskan med en smäll som sig bör.

– Skål, lille gubben!

– Skål, prästakäring! Nu skulle de allt se oss!

– Bara rundkragarna som fattas! Och glorian på sned som en fransk basker! Hon tömde sitt glas i botten. Drick ur, min prins! Du kan behöva det! Hon tog flaskan och hällde i på nytt så att skummet forsade över kanten. Drick ur, så du hänger med i svängarna! Och hon skrattade så det bubblade och porlade i henne.

Han tog snabbt några klunkar och hon fyllde på och placerade sedan flaskan mellan blommorna i fönstret.

– Blommor och champagne! Och aftonsolen i ett fönster! Sängkammarfönster. En sängkammarfars!

Hon ställde ifrån sig glaset och slängde sig sedan med en studs på den breda dubbelsängen.

Han hann se hur de bruna, slanka benen landade i en svartspetsad triangel innan hon med bakåtkastat huvud och spotsk blick drog ned den åtsmitande kjolen.

– Just en seriös typ! Han kunde inte undgå att smittas av hennes uppsluppenhet.

Hon sträckte upp händerna mot honom.
– Var inte som en blyg typ på ett cocktailparty! Ni synes mig bekant, min herre! Har vi inte setts förut? På någon förrättning kanske?

Han brast i skratt, tömde glaset i ett svep och satte sig på sängkanten hos henne. – Din trollpacka, sa han då hon drog honom intill sig. Är det så här du utövar själavård? Inte undra på att du är så populär!

– Du är inte så dålig själv du, mumlade hon mot hans hals. Tror du inte att jag märker hur du spelar ut din sex appeal mot alla? Blivande brudar, nyblivna mödrar, konfirmanderna … tanterna … alla är lika tokiga i prästen sin!

– Fy, Gisela. Tyst med dig.

– Varför ska jag vara tyst? Hon reste sig häftigt på ena armbågen. Och så den där draken på expeditionen som vakar svartsjukt över dig! Som droppar ättiksyra i luren när jag ringer! Tror du inte jag märker, va!

– Vad säger du? Du är verkligen hemsk och tokig! Han kittlade henne hårdhänt. Vad ska jag göra med dig?

– Ja, säg det. Hon skrattade lågmält och spinnande och sjönk ner mot sängen igen. Jag har inte den blekaste aning …

Hennes ögon var som två mörka, sugande virvlar i en vit, orörlig sjö. Han fick en känsla av svindel och tyckte hela jorden höjde sig och mötte honom för att dra honom med sig i djupet. För en sekund flimrande den förbi, lockelsen från det där starka och självständiga som hon utstrålat från början. Men senare hade han förstått att skillnaden inte var så stor.











  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post133

4.1 förledelse

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-13 20:58
Utdrag ur kapitel 4.1, Det vore väl synd

Komminister Peter Svensson i tankar, ännu lyckligt ovetande om vad som komma skulle.

-------

Han satt och tänkte på sin födelsedag. Femtio, det var en hel del. Men han kände sig inte förändrad som person och inte heller i förhållande till andra.

Alltsammans skedde kanske samtidigt och i samma takt. Jämsides. Vad skulle man då jämföra med?

Hans fysiska styrka hade snarare tilltagit och musklerna hårdnat. Björn skulle inte ha en chans mot farsgubben än på ett tag om de fick för sig att mäta krafterna. Fortfarande kunde han grabba tag i honom med ena handen och lyfta honom rätt upp så att han bara hängde och dinglade. Han hade hört talas om söner som satte sina fäder på plats men det hade inte hänt ännu. Han småskrattade lite vid tanken.

När det gällde det motsatta könet var det sämre ställt. Han hade alltid berörts av kvinnor, påverkats så starkt vid mötet med en skön kvinna. Även de där korta mötena då man kanske inte ens stannade upp och hälsade, kände till varandras namn eller någonsin sågs igen, kunde lämna djupa intryck och leva kvar i hans tankar. Men när det kom till själva relationen mellan man och kvinna var hans känslor blandade.

Han hade sett så mycket elände och bedrägeri, själv varit delaktig, absolut. Antingen blev man bedragen eller var den som bedrog. Ett lättsamt förhållande med en gift kvinna borde vara idealiskt och innebära minst lidande. Åtminstone för kontrahenterna.

Han mindes en gång i Halmstad för många år sedan, hur han och Ulla, ett blont bombnedslag, hade suttit i baksätet medan Göran, hennes man som körde, och en kompis till honom satt och pratade i framsätet. Hennes hårda och ivriga hand och hennes upphetsning, ännu i dag berördes han vid tanken. Med en känsla av avsmak kunde han erinra sig hennes skenheliga kvitter med makens arm kärleksfullt om sig, då de senare tog avsked utanför huset där han bodde. Det hade fått bli hans praktexempel på otrohet.

Han hade lagt över ansvaret på henne eftersom hon var gift. Men inte var han fri från skuld eller ansvar bara därför att hon var den med de starkaste lojalitetsbanden och det uttalade löftet inför Gud.

Han hade varit förälskad, det var klart. Samtidigt hade han funnit en hemlig njutning i själva trolösheten. Något som hade att göra med att känna sig utvald. Vara den som hon föredrog, den som hon längtade efter och ville ha. Fastän det var olovligt. Förbjuden frukt. Åtminstone vid det tillfället behövde han inte tvivla. En viss skadeglädje fanns också över att kunna ge igen. Genom sitt svek hämnades han på alla som svikit honom.

Föräldrarna var nog det enda lyckliga par han stött på. Så tålig som morsan varit trots att farsan ofta tog sig ett järn eller två i överkant. Men snäll var han, annat kunde ingen säga, och fruktansvärt rolig. Hans historier var kända vida omkring. Fortfarande var han oslagbar i sin dråpliga förmåga att återge vad han själv och andra varit med om. Morsan sov alltid intill honom, låg där med sitt huvud som ett litet krusigt broderi på hans bara, vita bringa. Farsan var stor och bullrig, hon liten och seg. Hon kunde vara bestämd när hon satte den sidan till. Men hon sa bara ifrån en gång. Inget tjat.

Han visste ändå inte mycket om deras relation. Hans bild av lycka var barnets: hans mamma och pappa hade varit snällare och gladare än andras mammor och pappor.

Mor och far var en sak, man och hustru en annan. Det visste han av egen, bitter erfarenhet.

Han passade antagligen inte att vara gift. Ledsamt, men så var det tyvärr. Lika bra att han fann sig i det. Det var inte alla förunnat att vara lycklig.

Svårt med barn också. Det var så mycket som skulle stämma. Förr eller senare skar det sig. Sedan var det kört. En och annan konflikt borde ha kunnat leda till att det blev bättre. Men det var som om allt bara blev värre när det en gång börjat krångla.

Tillfälliga förbindelser förlorade snart sin attraktion. De tålde inte vardagsljuset.

Vanliga mänskliga svagheter verkade inte heller klara det mildaste sken. Om hon var snuvig med den minsta, faktiskt fullkomligt naturliga lilla fukt skymtande i nosen. Kört. Förnimmelsen av dåligt blås på morgonen och han blev kräkfärdig. Bara ett uns av svett eller en plötslig puff av någon mindre angenäm doft kunde försätta honom i panik och få honom att vilja dunsta för gott. En trosa som hamnat snett över rumpan, ett snubbel över något ord som blev löjligt – listan kunde göras hur lång som helst. Det pinsamma fick slagsida och sänkte allt.

Han skämdes och förebrådde sig och ville knappt tillstå det själv, men det var oåterkalleligt kört när någon sådan där liten detalj figurerade – som han aldrig i livet sedan kunde redogöra för eller göra något åt. Sedan växte bara hans olustkänsla. Det hjälpte inte ens att bli full, för han förlorade samtidigt lusten att dricka. Eller så förstärktes hans motvilja ytterligare efter några glas. Inte ens könet bultade och gjorde sig påmint.

När han äntligen fäst sig vid någon dök nästa hinder upp: hans svårighet att ta en konflikt och sedan gå vidare. Han hamnade i underläge även om det inte märktes utanpå. Sedan var och förblev han vingklippt och vacklande långt in i själen.

Egentligen ville han, ville så det gjorde ont, älska någon fullt och helt, hett och innerligt och självklart livet ut.







  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post132

3. beredelse

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-12 19:11
Utdrag ur kapitel 3, Det vore väl synd

Prästen och församlingens diakonissa arbetar på pastorsexpeditionen under förmiddagarna. Ett aningslöst lugn råder före anstormningen.
-------

Från klockargården hade diakonissan i Fagdala två kilometer att färdas varje morgon till sitt arbete på pastorsexpeditionen. Hon var diakonissa och ingenting annat. Omodernt, tyckte någon av de nyvigda och kallade sig diakon. Men hennes förebild hade varit diakonissa och så fick det bli och förbli.

Om vädret tillät cyklade hon gärna. Så här i början av juni var det en njutning att låta tramporna vila och bara sitta där i morgonsolen och sakta låta sig föras med nedför den gamla landsvägens svaga sluttning ut mot slätten. Försommarens alla dofter kittlade i näsan. Hon förnam med välbehag sältan från gruset som knastrade medgörligt under hjulen och den puffande sötman från de otaliga hundkexen utmed dikesrenen.

Först rullade hon förbi den lummiga gången till höger in mot kyrkan. Så var det kyrkogården med alla sina olika träd där den friska och samtidigt, beroende på väderleken, tunga barrdoften av pinje och cypress slog igenom. En orkester av småfåglar spelade där inne bland skuggor och grenar. Hon urskilde rödhakens knäppande och tofsmesens puttrande. Hon älskade dem.

Sedan låg den gula prästgården där, just där det sluttande landskapet mötte och mjukt involverade slätten nedanför. Där, mellan de två höga almarna, svängde hon av på infarten som strax bredde ut sig i en stor, grusad gårdsplan.

På vardera sidan om den breda trappan in till bostaden fanns en yvig, blåviolett syren med fyllda klasar. Till höger om trappan låg det stora prästgårdsköket och till vänster den gamla pastorsexpeditionen med egen ingång från gaveln.

På slänten upp mot kyrkan höll ett trettiotal rosenbuskar på att växa sig starka inför sommaren. Rosorna och den låga muren ovanför den lilla stentrappan markerade gränsen mellan kyrkans mark och prästens.

Huset föreföll något gumptungt och brett i förhållande till höjden fastän det var i två våningar med källare och vind. Där det gonade sig i solvärmen påminde det för en sekund om en gulrandig katt, en sådan där fet, kastrerad hanne som lagt sig till ro, lojt med halvslutna ögon, på långt, tryggt håll från världens alla vedermödor.

När hon ställt ifrån sig cykeln stannade hon upp för ett ögonblick och kisade med solen i ögonen bort mot den vita 1600-talskyrkan innan hon vände sig om, öppnade dörren och gick in på pastorsexpeditionen.

De brukade lämna expeditionen med dörren på glänt när de gick och satte på kaffet.

– Dags för pannan? hann den ena av dem först med att fråga.

– Absolut! utbrast genast den andra.

Det var en väsentlig del av kyrkoordningen, kunde han kläcka ur sig om det dröjde för länge. Sedan kunde de sitta och prata i dryga timman och ibland två. Ofta blev de flera som deltog i kaffestunden.

Peter var en gästvänlig själ med sociala förmågor. Han bjöd hellre in sina besökande församlingsbor till en pratstund vid kaffet än slog sig ner med dem vid det tunghäftande skrivbordet. Alltfler hade de med tiden blivit, tjänsteärendena, som smidigt och enkelt avhandlades inne i det trivsamma köket. Fler födslar och dödsfall hade rönt ömsom varma glädjeyttringar, ömsom medkännande tröstens ord vid det generösa kaffebordet än inne på den mer formella pastorsexpeditionen. Ibland glömde folk vilket ärende de haft från början och föll in i världsliga vardagssamtal med sin lättpratade präst.

Den angenäma doften av nybryggt kaffe fick henne att raskt ställa fram deras blommiga kaffemuggar med en sked i hans. Kopparskålen med bitsockret fick hon inte glömma. Några veteskivor skar hon upp och lade på en assiett.

– Ska jag servera? ropade hon in mot expeditionen.

– Ja tack.

Peter kom med smidiga steg genom hallen och in i köket. Endast knarret i golvet förrådde honom.

Som en stor muskulös katt kunde han uppenbara sig ljudlöst bakom henne. Det kändes inte som att han smög på ett medvetet och beräknande sätt för det låg i hans natur att ha fullständig kontroll över sina rörelser. Om han haft för avsikt att överrumpla sprang han på pumpen när det gällde Greta.

Hon var extremt känslig för lukter och kunde redan på avstånd särskilja individer på deras olika dofter.

När det gällde Peter visste hon omedelbart om han var i närheten. Det var inte något speciellt rakvatten, tvålen, och inte heller schampot eller något tvättmedel han använde. Det var något annat. Den friska luften blandad med utsöndringen från hans hud. Och en anstrykning av något odefinierbart och primitivt – djuriskt nästan. Från hästarna självklart, men den var subtilare. Katt. Han luktade som en katt som just kommit in från en hel dag ute i friska luften ... blandad med pinje och cypress. Ibland stod hon länge och drog in hans doft från sina egna kläder när hon öppnade garderoben hemma i sin bostad och bara njöt.







  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post131

2. beredelse

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-11 23:04
Utdrag ur kapitel 2, Det vore väl synd

Komminister Peter Svensson fyller femtio och ett stort kalas stundar till helgen.
På väg till Fagdala prästgård är, förutom hans fru Helen, hans ex Lisa med den gemensamme sonen och sin sambo.

-----

Den gamla Toyotan startade på första försöket. Periodvis var den lite lynnig men nu var det inte läge för krångel. När den välsignade luften i däcken var ifylld åkte de flera mil utan ett ord. Lasse körde. Björn hade gett upp bland väskor och påsar i baksätet och somnat ifrån alltihop. Hans ljudliga snarkningar var en själens smekning.

Då Lasse så småningom bröt tystnaden ryckte hon till.

– Ser du fram emot att träffa Peter?

– Det kan bli kul att överraska honom och att samtidigt göra lite nytta. För Björns skull mycket.

Roligare kunde man säkert ha, men det kändes viktigt på ett sätt som hon inte riktigt kunde förklara. Det sista sa hon inte. Hur skulle han förstå när hon inte själv gjorde det.

– Brukar du längta efter honom? Sakna honom?

– Nej för sjutton.

Hon var innerligt tacksam över att ha sluppit ifrån med livhanken och vettet i behåll. Hade man barn ihop krävdes det att man hade en viss kontakt.

Lasse kunde vara en buse men innerst inne var han en liten ensam kille ute i vida världen.

– Vet du hur mycket jag tycker om dig?

Hans röst lät trevande, men hon kände hur hjärtat hoppade över ett slag för att därpå hacka fram ett par dubbelslag. Det sved i ögonen och hon satt med dem slutna ett tag. Så såg hon på honom. Hennes hand tvekade först men så smekte hon honom mjukt över nacken.

– Gör inte så där! Han skrattade till. Du vet väl vad som kan hända om man börjar tafsa på chauffören?

Hon kände sig fortfarande lätt förargad, men när han kvitterade med att le mot henne så där varmt och reservationslöst som bara han kunde, kände hon hur missmodet började ge med sig.

– Du har lärt mig mycket under de här åren, sa hon. Du har fått mig att tycka om sånt som jag inte brydde mig om tidigare.

– Jag har haft tålamod också. Mycket mer än du anar. Otroligt vad du har förändrat dig.

– Möjligt. Fast allt beror inte på dig.

Han hade kommit in i hennes liv då hon just brutit upp från ett förhållande, ganska så knäckt. Hennes inställning hade sakta förändrats, till en del tack vare honom. Hans ifrågasättanden hade tvingat henne att gå djupare, bortom de sårande orden. Annars kanske hon aldrig gripit sig an sitt febrila sökande efter sig själv, var hon själv stod. Tänkt att hon dög som hon var.

– Nej, men det har hänt stora saker med dig. Bara det inte går som det brukar när man har gjort en madam självständig: då lämnar hon en för nåt bättre.

– Det har jag inte tänkt. Bara du slutar betrakta mig som din produkt. Jag skulle ha utvecklats och kommit loss även om vi inte varit tillsammans. Det hade börjat hända saker med mig. Jag var på gång redan innan vi träffades. Men det är klart, på ett område är jag dig evigt tacksam. Där känns hela mitt tidigare liv bortkastat.

– Du får ta igen det nu, bara du inte gör det med andra när man väl lärt upp dig.

– Tyst med dig, din självgoda groda.

En sak hade hon kunnat säga men valde att avstå. Han hade inte ändrat sig ett enda dugg under de här åren. Bara kvantitativt. Något mer jäklig.

– Akta dig. Han log så vinnande mot henne att hon måste le tillbaka. Men så inriktade han sig på körningen och tycktes snart ha glömt henne.

Han lade i en lägre växel för att köra om bilen framför. Ytterligare ett tiotal bilar passerade de. Hon slog på radion som med sitt malande om väder och vind lät dem försjunka i sina egna tankar.

Vättern var mörkblå med små solglitter här och där på vågkammarna. Vättern, mystikens djupa sjö, gravsänkan som aldrig släppte sitt offer. Som en gåva till människorna på vår jord låg Visingsö i spädgrönt skimmer. Färjan mellan fastlandet och ön gick just ut med vattnet skummande om stäven och säkert glada och förväntansfulla människor ombord. Några segelbåtar med vita, spända segel lutade lojt i byarna.

Lasse kom att tänka på förra sommaren då de deltagit i en skolseglats mellan Stockholm och Helsingfors. Åtta vuxna med seglarintresset som förenade fanns ombord. Fyra av dem hade han aldrig träffat tidigare. En av grabbarna blev han genast misstänksam emot.

Han brukade känna det på sig. Han blev omedelbart vaksam mot eventuella utspel gentemot Lisa. Och visst fan kom de även om hon förnekade det. Sista kvällen innan besättningen skildes åt hade hon gråtit och bett de andra om hjälp för att tala honom till rätta. Satans fruntimmer. De klarade inte av att hålla färgen helt enkelt.

Som i dag när han hade försökt ringa henne på jobbet. Vid upprepade tillfällen under förmiddagen. Han hade tänkt prata om avresan.

Men som vanligt gick svararen på. Förklaringar som att hon måste ha varit runt hörnet eller liknande gick han inte på längre. Hur dum som helst var man inte. Men det skulle bli synd om henne om han kom på henne med att dribbla. Han var för bright för att låta sig bedras. Det hade han gjort klart för henne mer än en gång. Däremot hade han inte låtit henne förstå hur rädd han var för att förlora henne.

Hans tjejer hade alltid varit snygga. Utom Ingrid, på Statistiska Centralbyrån. Men hon var ett bra ligg som gillade det själv. Inga dimridåer där inte.

Fast nu kändes det mer som kärlek. Med Lisa var det inte bara svettigt och kladdigt. Det var då, efteråt, det nästan var som skönast, att krypa nära, känna hennes kropp intill sin och somna tillsammans. Ibland hade han till och med tänkt att just det, den där stunden efteråt, måste vara lycka.

I tio år hade de sovit ihop nu.

Bara de fått vara ensamma, utan barn. Björn var tjugotvå men iakttog inga vuxna spelregler precis utan hade divalaterna kvar mot Lisa. Och hon som ingenting sa. Verkade snarare få näring av kisens krav. Vältrade sig i dem. Ibland kunde man faktiskt undra hur de fungerade. Kvinnorna. De gick för långt med daltet.

Det fanns något hos henne som fick en varningssignal att gå igång inom honom. Något som inte stämde utan kändes falskt och opålitligt. Det var svårt att ta på. Hon var helt klart intresserad av sex. Det rådde ingen tvekan om det. Samtidigt föreföll hon så löjligt oerfaren att han kunde misstänka att hon förställde sig.

Hon var full av motsägelser. Trohet framhöll hon som viktigt trots att han var så gott som övertygad om att hon bedrog honom. Hennes förklaringar var genomskinliga när hon inte gick att få tag på fast han ringt henne gång på gång. Som idag under förmiddagen. Möten och möten. Men vafan, mobilen kunde hon väl ha på någon jädra gång.

När han ställde henne mot väggen brukade hon stammande urskulda sig med än det ena än det andra. Hon hade varit mer trovärdig om hon brusat upp mot honom. Nej, något slags skuldmedvetet tröstande ägnade hon sig åt i stället.

Han borde ha gjort slut någon av de otaliga gånger han föresatt sig det. Men då fick hon honom att gå på någon av sina otroliga finter.

Och nu skulle han spelas ut mot den där donjuan till präst. Det nästan roade honom att se hur hon skulle få ihop det. Nej, det var allt annat än roligt. En destruktiv lek med känslor var det.















  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post129

1. beredelse

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-10 14:14
Utdrag ur kapitel 1, Det vore väl synd

Så börjar jag att dela med mig av mitt pågående arbete inför översättningen. Här är Helen, komminister Peter Svenssons fru, på väg från Jönköping till prästgården i Fagdala strax utanför Karlskrona.

-----

Hon kom iväg ändå fastän det var den mest hektiska tiden på året. Maj och juni, då alla grumliga samveten skulle vaskas rena. Det var som det gamla ordspråket: ”När kvällen kommer får den late brått.”

Så var det alltid före semestrarna. Folk blev som tokiga, som om de inte gjort något vettigt under året men nu måste ha allt klart på en gång. Skrivarna pumpade på som i den värsta fabrik och alla sprang runt som galna eller ringde och mejlade stup i kvarten.

Det var faktiskt nödvändigt att få undan så mycket som möjligt. Annars kunde vissa jobb stanna av nästan helt och hållet. Det mesta krävde samråd med kollegerna. Inte riktigt, men projekten kunde bli lagda åt sidan i veckor, om någon nyckelperson var på semester.
Men de hade inte varit glada.
Hon fick ta igen det när hon kom tillbaka. Det handlade bara om fyra dagar. Hon hade kunnat bli sjuk. Man var väl ingen robot heller.

Ibland undrade hon vad hon gjorde av sitt liv. All tid och möda som gick åt till att utreda barns miljö, hälsa och tillsyn. Hon kunde pyssla om sina egna ungar i stället. Men då skulle andra föräldrar fått göra samma val. Stannat hemma. För som det nu var behövdes hennes jäkla utredning.

Kör till! Hon skulle behöva en egen karl!

Peter Svensson, hennes man, hade knappast någonsin varit hennes egen.

Snart femtio fyllda. Otroligt. Åren gick. Åtta år av himmel och helvete.

Då hon kom in i bilden hade han redan hunnit krascha sitt första äktenskap och skaffa sig erfarenhet av en massa andra kvinnor. Som han använde till att få henne på kroken. Vad det nu var för mening med det.

Men en nitälskande, livsbejakande och humoristisk kyrkans förkunnare hade han varit, populär och hårt ansatt av kvinnorna i församlingen. Hon hade tagit hand om honom och sökt hålla obehöriga på avstånd. Särskilt länge hade hon inte lyckats.

Bara ungefär fem år. Och knappt det.

Nu levde de på var sitt håll med ett barn var och tjugo mil mellan sig, Anna med sin pappa fast hon inte var mer än sex och Simon med bara mamma nästan ända sedan han föddes för tre år sedan.

Sorgligt men sant. Det var bara att göra det bästa möjliga av det.


Landskapet kråmade sig i sin försommarprakt och gjorde allt för att beveka och dela med sig av livsglädje och förhoppningar om det som stundade. Hennes bil förflyttade sig stadigt och glatt som en häst mellan stall och bete. Den var fylld av sin återerinrings förväntan och så inställd på målet att den fick fria tyglar på vägen mellan Jönköping och Fagdala. På vägen tillbaka kunde det hända att den försökte konstra. Men det hjälpte inte.

Hon njöt av att äntligen vara på väg, på flykt från och flykt till, på önskningarnas bro mellan sina båda liv – med honom och utan honom. I den här riktningen var det en förhoppningarnas väg. Det var först när hon vände åter som den framstod som smärtornas väg. Min Via Dolorosa, brukade hon tänka men förmådde ändå ta sig samman.

Typiskt att Simon skulle bli snuvig och börja kinka. Och Anna, som Helen lyckats locka till sig på ett extra besök några dagar, satte sig också på tvären. Helen hade ordnat med Kerstin, Simons förra dagmamma, så hon skulle ta hand om barnen de här dagarna.

Hon hade varit nära att ställa in resan. Men Lisa som hon ringt för att avblåsa alltsammans kom med lösningen: mutor. Ungarna hade envisats ett tag men sedan låtit sig övertalas. Skansen senare i sommar. Och de skulle få sova över hos Lisa i Stockholm.

Lisa, ja. Lisa Stenfeldt sedan hon tagit tillbaka flicknamnet. Hon var inte Lisa Svensson längre. Helen ville vara ensam om att vara fru Svensson. Även om också hon väl var en före detta numera.

Vackra Lisa som utövat ett skräckvälde i flera år. Helen hade varit livrädd för att hon skulle ta Peter ifrån henne. Men nu när de delade före detta-skapet och Lisa sedan många år hade en sambo kändes det tryggare. De skulle betrakta varandra som systrar hade Lisa sagt sist, syskonlösa som de var båda två.

Men vem var det som kom med idén om att de skulle ordna en gemensam födelsedagsuppvaktning?

-----
Om du läst ända hit hoppas jag du inte störts alltför mycket av formateringen. Det funkar inte med indrag här utan det blir dubbla radavstånd i stället. Snyggare och mer läsvänligt i boken!









  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post128

Och hanen gol

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-02-22 23:50


Och hanen gol (2013) är bok nr 3 vars händelser följer direkt på Uppgörelsen (2011) och som i serien "The Chronicle of Confessions" inleds med Det vore väl synd (2010). Varje volym kan ändå läsas fristående.

Här är platsen för skeendet förstås Fagdala prästgård med omnejd men också Karlskronas östra skärgård, vars växlande landskap återspeglar dramat mellan bokens personer.

Bokens titel anspelar på det tvåtusenåriga sveket som ledde till korsfästelse. Vilka konsekvenser handlingarna här utlöser återstår att se. Klart är i alla fall att ingen kommer undan.








  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post95

Uppgörelsen

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-02-22 23:05


Uppgörelsen måste fullföljas, förstod jag en tid efter det att jag skrivit den första boken, Det vore väl synd. Den kom till som nr 2 i serien "The Chronicle of Confessions". Det fanns helt enkelt mer som krävde att få bli utrett och klarlagt och som inte var så avklarat som det i första taget syntes vara.

Och så var det verkligen!

Kvinnorna var de som först uttryckte sitt missnöje över att dörren till Fagdala prästgård stängts. Frågorna hade inte fått tillräckligt med svar - det bara måste jag inse! Och Peter Svensson var lamslagen och för ögonblicket tystad men behövde få en chans att förklara sig om han alls skulle kunna gå vidare.

Strax började även ordningsmakten vrida på sig i den sommarstiltje som annars rådde på polisstationen i semestertid och misstänkte att det fanns mer som borde komma i dagen. Det bekräftades snart i tillslag och händelser som kunde sättas i samband med den förargligt nog icke alls färdiglösta mordgåtan.








  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post94
« FöregåendeNästa »