Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


10. Amor och Psyke

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-30 13:10
Utdrag ur kapitel 10 i Det vore väl synd

De avslutade sin enkla måltid och tackade för maten. Lisa hade något oengagerat svängt ihop en omelett, Peter medgörligt blandat till en sallad medan Lasse och Björn ivrigt ägnat sig åt kortspel.

”Vändåtta brukar ingen klå mig i”, hade Lasse stuckit fram näbben med. Icke förty hade han fått stryk i två omgångar av pojken hennes som verkat vara på toppenhumör.

Björn hade återvänt från sin utflykt ungefär samtidigt som Helen påbörjade sin redogörelse inne i salen. På Peters fråga om var han hållit hus så länge hade han bara viftat till med: ”Lite runt i omgivningarna bara.” Så hade han vaggat omkring och lyft lite här och där på en tuva matvaror under tillredning tills Lisa fått ryta i mot honom: ”Försvinn illa kvickt härifrån!” Då hade Lasse snabbt fått träda in och lyckats placera honom på betryggande avstånd i kökssoffan.

När de nu satt där tillsammans runt bordet med krävorna fyllda började spänningarna släppa och stämningen blev lätt uppsluppen.

– Det där gjorde susen, sa Peter. ”Nu mår min själ väl”, sa prästen när han smort kråset på husförhöret. ”Dä gör min själ min mä”, sa bonden.

– Vi hade inte ätit på några timmar, så inte är det så konstigt om man börjar gå på knäna och irritera sina medmänniskor, sa Björn. Vi köpte var sin korv, Angela och jag. Men det räckte inte så länge. ”Så nåt måste man ju ha”, som käringen sa när hon och gubben hade varit ute och promenerat. ”Antingen dricker vi kaffe eller så går vi och lägger oss för nåt varmt ska jag ha i mig.”

– Brandstationen, förklarade Björn och utlöste några spretiga skratt.

En dörr öppnades i hallen. Långsamma steg hördes i trappan upp till övervåningen. Ingen av dem kom sig för att resa sig.

Strax kom kriminalkommissarie Leo Berg in i köket.

– Jaha, då var Helen klar, sa han. Hoppas hon inte blev alltför trött av vårt samtal.

– Samtal? replikerande Lisa. Förhör snarare, antar jag.

– Vad säger ni om att ge damerna företräde? Han riktade blicken mot Lisa.

– Gärna för mig. Hon ryckte på axlarna och reste sig upp. Hur skulle hon orka säga något vettigt?

– Behöver inte ni stärka er med nåt? Hon insåg just att de båda poliserna antagligen inte fått något i sig på hela eftermiddagen.

– En kopp smög vi oss till i vimlet tidigare, så nog överlever vi! Vi är vana vid långa pass. En fika skulle sitta fint, men det får bli först efter vårt samtal, och om vi kan ta med oss det dit in, för nån paus hinner vi knappast med. Om vi inte ska hålla på hela natten förstås!

– Det kan vi väl lika gärna göra, skrattade Peter. Man har liksom vant sig vid nattmangling vid det här laget! Vi kom inte i säng förrän framåt morgonkvisten i går heller.

– Jag förstår det. Vi ska försöka vara effektiva och raska på. Kom nu, sköna dam, så sätter vi i gång!


Lisa befann sig i ett bedövande chocktillstånd när hon med klappande hjärta stängde dörren och kom ut i de skyddande skuggorna i hallen. Hur understod han sig att behandla henne som en blodsugande manslukerska, som en slipad Mata Hari! Vad inbillade han sig? Att hon utnyttjade allt och alla och vände en taskig situation till sin egen fördel? Vilken situation förresten?

Alla karlar höll för helvete ihop! Hon tog några vinglande steg uppför trappan och stödde sig i svängen tungt mot spaljén.

– Lisa, hur är det?

– Det är din tur nu, Lasse. Jag skulle hälsa det från dem där nere.

Han satt i den svarta snurrfåtöljen från Peters arbetsrum. Han tog spjärn mot armstöden och reste sig sakta och såg tankfullt på henne.

– Var det obehagligt?

– Trevligare kan man ha, svarade hon kort. Ta med dig kaffet till dem som vi lovade.

– Visst ja. Han vände sig om efter brickan som stod dukad på det lilla runda bordet och började gå nedför trappan.

– Hej så länge.

Lisa väntade ett tag, satte sig sedan i snurrstolen och lutade sig bakåt mot ryggstödet. Hon betraktade med halvslutna ögon sonen som sov med tunga andetag i en av de mörkröda öronlappsfåtöljerna. Peter satt och hängde i den andra, sysslolös, så när som på ett knäppande med sina naglar. Ljudet irriterade henne och hon bad honom låta bli. Han åtlydde tyst och lät händerna vila i knäet.

Hon slöt ögonen. Oordnade tankar for genom huvudet och lät sig inte fångas i någon gripbar struktur. Och inte orkade hon samla sig och försöka bringa någon reda i kaoset.

– Lisa ..., kom det försiktigt och mjukt. Lisa, sover du?

– Nej, sa hon och öppnade ögonen.

– Lisa, jag har tänkt på vårt samtal igår, och jag tycker det lät för hemskt det du sa ...

Vadå, sa? Jaså, nu mindes hon.

– Jaha ...?

– Ja, som jag sa, fortsatte han ivrigt. Om jag burit mig åt som du menar, skulle jag inte våga vistas bland folk mer! Det låter ju vidrigt!

– Vänta lite med det där, Peter. Jag har blivit så tilltufsad av den där Berget – eller vad det nu är snutfan heter – utan att ha en aning om varför.

– Hur då?

– Jo, han har envisats mycket elakt med att jag har nåt dolt motiv med att komma hit, förutom städ och fir. Jag fattar ingenting.

– Gör du inte? Enkelt som ett barnarim, tycker jag.

– Vadå?

– Olycklig kärlek.

– Vadå i helvete – olycklig kärlek?

– Flottarkärlek, skämtade han till med ett skratt. En flådig och flott hemlig kärlek mellan kantorn i församlingen och prästens vackra ex-käring förstås!

– Åh, Peter! Hon kastade sig handlöst mot honom, nöp tag i hans skjorta.

– Hallå! Stopp där, försökte han.

Hon slet och ryckte fram och tillbaka.

– Din sakramentskade bov, skrattade och grät hon om vartannat och sjönk slutligen ner framför honom.

– Förlåt mig, förlåt mig, men det är så absurt alltihop!

– Lugn, sa han och halvt ruskade, halvt smekte henne om axlarna. Lugn. Såja ... Men jag måste erkänna att det funnits tider då jag misstänkt något åt det hållet.

Hon tittade till på honom. Karlar var inte kloka i sin inbilskhet! Hon reste sig hastigt upp och borstade av sina svarta byxor. Då hon rättade till sin blus kände hon hur hon frös.

– Hu, sa hon och gned sig om armarna. Det är fruktansvärt kallt och ruggigt.

Men han sa att hon bara var ansträngd och trött. Det måste sannerligen Björn också vara som sov ostört trots allt rabalder. Och hur var det med Helen? Förmodligen ännu tröttare. Hade hon också fått ovett? Undrar om ... Det skulle visa sig.

– Sätt dig och pusta ut ett tag. Han föste milt ner henne i stolen igen. Själv satte han sig framåtlutad mot knäna och såg på henne med ett outrannsakligt leende.

– Lisa lilla, när ska du lära dig nån gång?

Han rörde vid hennes axlar som genast inordnade sig i hans allt fastare grepp. Värmen från hans stora händer spred sig genom det tunna blustyget och hans leende smittade av sig.

– Hur då lära mig?

– Att hålla igen lite på din kvinnliga oemotståndlighet.

Det menade han och glittrade så spjuveraktigt med ögonen att hon måste skratta. Hon orkade inte hålla på sin värdighet för all den lättnad som med ens vällde upp ur henne. Vadå?. Satt han inte där och flörtade med henne? Hon behövde bli glad, behövde känna sig uppmärksammad även om medaljen hade en baksida.

Men hon hade ju praktiskt taget gått igenom döden och kommit ut på andra sidan! Nej, hur tänkte hon nu? Men det kändes faktiskt så.

– Man måste akta sig för att leka med känslor. Han såg riktigt allvarlig ut när han sa det och nickade till och med eftertryckligt.

I vanliga fall hade hon blivit förskräckligt arg men nu rann det bara in och så ut igen och var borta. Kvar var bara en känsla av inbäddat, varmt och gott lugn. Det var så välgörande och affektfritt att hon gled in i ett halvt hypnotiskt tillstånd, i lä från alla känslostormar och så saligt skönt och stilla.

Skuggorna flämtade på väggen från det lilla stearinljuset på bordet. Från sin tavla på väggen ovanför blinkade fiskargubben med sin sjöskumspipa inbjudande mot henne. Det lilla runda fönstret med blyinfattat glas strax invid trappan påminde om skottgluggen från gunrummet på ett fartyg på väg mot en nyckfull ocean, möjlig att hantera endast av den skickligaste av kaptener – han som behärskar både havsvidundren och kärlekens demoner.

Uppe på skåpet smekte Amor och Psyche varandra. Vad hon älskade det där vackra kärleksparet även om det bara var en enkel gipsfigur! Var det så att man inte kunde få skåda kärleken utan att sona dyrt? Alla fick inte en gudinnas hjälp. Varför måste det vara så svårt att finna den sanna kärleken? Lika svårt överallt.

Även bland de gudalika.

– Det är inte lätt det där med kärlek. Han gav ord åt hennes tankar. Utan ironi i vare sig ögon eller röst.

Huden följde vemodigt linjerna i hans ansikte utan att dras in i någon bekymrad eller glad rynka i pannan eller i kråksparkarna vid ögonvrårna – men kunde inte motstå gropen i kinden! Annars låg den bara där, enkel och odraperad och tillät inneboende sorg avspegla sig på ytan och bli synlig.

Sorg?

– Nej. Händer och fötter hettade till. Hon svävade och föll motståndslöst som strömstyrkan i ett överbelastat nät långt, långt ute på landsbygden.

Deras ögon möttes, och under en hisnande sekund såg hon in i det karga men ändå lotusöversållade urberget där ett vatten sipprade sakta och evigt, innan hon återvände till allvaret i hans ansikte.

– Vad är det ...? Hans röst var kärv men ändå varm på något förunderligt sätt.

Vad är det som får människor att lägga märke till varandra, att fästa sig vid varann, och sedan det märkligaste av allt, komma i åtnjutande av den mystiska gåvan – kärlek? Kärlek som varar och icke söker sitt. Kärlek, som till och med verkar växa med åren, tidlös kärlek, trotsande all tid och till synes evig – finns den?

Han såg på henne helt utan sin vanliga skämtsamhet och ironi. Det grep henne och gjorde henne tårögd, det slog henne att det allvaret var oändligt mycket mer tilltalande än hans av alla så uppskattade charm.

– Oftast är den så förgänglig. Rösten blev grumlig av rörelse och så tyst att hon fick anstränga sig för att urskilja orden.

– Den här kärleksliknande känslan är så förgänglig att man inleder förälskelsen med en förlustkalkyl, med en reservation för den separation och upplösning som man redan från början räknar med ska komma. Ett slags totalt äktenskapsförord. Så vitt skilt från kärlek som det kan bli, och så tragiskt!

Vad skulle hon svara? Hon visste inte om han anspelade på något särskilt. Men det kändes väldigt nära och han verkade uppriktigt gripen. Hon hade nästan inte sett hans mun utan prat och skratt eller tillspetsade miner – inte på många år.

Då, för länge sedan, när de försonande närmade sig varandra efter något gräl hade han haft det där uttrycket i sitt ansikte – då, när de trevande och tyst vädjade om vapenstillestånd, den där tiondedels sekunden ... innan de föll i varandras armar. Nej ...

– Var det verkligen aldrig nåt mellan dig och John? Han antydde nåt i den vägen en gång, vet du.

Peter såg forskande på henne och lutade sig bakåt mot ryggstödet med blicken avvaktande – som i en katt- och råttalek kom det för henne. Och hon kände hur det började susa i öronen.

– Nej, vet du vad! Aldrig, aldrig, aldrig! I hesa viskningar stötte hon fram orden.

– Lugna dig. Jag menar inget illa, vill bara säga att du kanske är i en besvärlig situation och kan behöva prata med nån.

Hur välmenande han än ville vara väcktes en massa minnen av hans svartsjuka till liv. Och nu var det Lasse! Varför skulle hon alltid få skulden för allting? Om en karl tittade åt henne så var det hon som bjöd ut sig! Och tilltalade någon henne med ett enda ord så hade hon en historia med karln!

De tycktes tro att ett trevligt utseende förde med sig ett otrevligt inre och en opålitlig karaktär. Hon var utled på alltsammans.

– Det ska bli skönt att bli gammal och slippa bli anklagad för handlingar som man är oskyldig till. Män! Vackra ska era kvinnor vara – men ni straffar dem för det! Allt vi säger till vårt försvar används mot oss!

– Du behöver inte försvara dig, flicka lilla – tro mig. Jag vill bara erbjuda dig ett lyssnande hjärta och ett bröst att gråta ut vid.

Han lossgjorde försiktigt hennes händer som hon färdig till språng höll hårt om sina knän.

– Förlåt mig, Lisa, sa han varmt alldeles intill henne så att hon kände hans andedräkt.

Hon fick en förnimmelse av kokande färskpotatis. Ångande potatisvatten – var hon spritt språngande galen? Hon brukade dricka det så fort hon kom åt. Nej! Hon hatade honom!

Hon vred och jämrade sig, kved och grät så att ögonfransarna klibbade ihop sig. Då hon böjde sig över bordet föll håret ner i ansiktet och blev alldeles kladdigt.


Han satt där handfallen inför sina känslor och av hennes oväntade utbrott. Som vanligt kände han sig oförmögen att ingripa när det inte dög med hans vanliga tröstens ord. Större sorger, som när han skulle lindra plågan och förlusten vid någons bortgång, var lättare. Men det här nära, svårgripbara, kunde göra honom helt förlamad.

Det kom in så mycket annat också, sådant som han inte kunde ta på. Var det oro, en slags föraning? Var det längtan?

Var det hot?










  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post143

Forts 9. Berg och Ås

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-26 16:53
Utdrag 2 ur kapitel 9, Det vore väl synd, slutet på första förhöret med Helen

------

Hon tystnade och såg uppmärksamt, nästan strängt på honom.

– Är det här verkligen intressant i sammanhanget?

– Jag tänkte bara att vi skulle ha en liten bakgrund, urskuldade Berget sig. Förlåt mig, Helen, om jag varit för närgången.

Så bad han henne att med egna ord beskriva om det sista dygnet.

– Vi hade kommit för att fira Peters femtioårsdag, sa hon och inledde med gårdagskvällen, hur de suttit tillsammans och pratat och om körens uppvaktning vid midnatt. Och hon berättade om sitt och Johns samtal där ute på altanen och att hennes känsla av overklighet blivit alltmer påtaglig.

Här hejdade Berget henne och bad henne förtydliga några detaljer. Hon försökte erinra sig Johns sinnesstämning, om han verkat bekymrad över något, men hennes eget kaotiska tillstånd vid tillfället ville hela tiden träda i förgrunden.

– Vi hade druckit ganska mycket, ursäktade hon sig stapplande.

Det var som om en slöja sveptes runt alltsammans. Hon minns att de tyckt sig höra någon i trädgården utanför. Det hade varit strax innan hon lämnade John därute och gick tillbaka in. Klockan kunde väl ha varit en kvart i två då.

Och hon berättade hur hon sökt honom senare, efter någon halvtimme. När hon fick frågan om varför hon ville ha tag på John igen försökte hon släta över. Hon trasslade in sig och beslöt att vara ärlig fast hon skämdes över sig själv.

– Jag fick för mig att Peter hade ett förhållande med en ung flicka i kören, Angela. Hon jobbar som kantor här också, förtydligade hon och svalde.

– Jag vet, hon är dotter till Greta Lindqvist på pastorsexpeditionen, Peters högra hand och alltiallo.

– Jaha, det är hon! Hon hade hört talas om Gretas dotter men inte kopplat ihop dem.

Vad skulle de tänka om henne, brottsutredarna? Totalpantad. Hon blev bekymrad över sig själv: hur mycket annat blockerade hon i sin bekvämlighetszon? Kvinnor som inte ville tillstå att maken hade amorösa intressen på annat håll brukade gå omkring intet ont anande och inbilla sig själva att allt var som det skulle.

Till sitt försvar anförde hon skäl som att hon aldrig varit intresserad av någon mer personlig kontakt med Greta. Men var det försvarbart att vara så världsfrånvänd? Fast nu var den ju inte riktigt hennes egen, den tillvaro hon velat betrakta som sin. Hon delade den med många. Alltför många.

– Det vore förfärligt, sa hon som för sig själv. Om det nu låg någon sanning i det. Det kunde aldrig vara med Gretas goda minne. Tanken svindlade.

– Hur kom du på den idén? Han betraktade henne mer avvaktande än tvivlande. Eller inbillade hon sig bara?

– Det var Björn, Peters och Lisas grabb. Han uttryckte sig lite plumpt i går, i fyllan och villan visserligen, men det han sa lät ändå vederhäftigt.

Tillräckligt för att hon skulle gå på det och må dåligt. Det måste hon motvilligt tillstå fastän det väckte skam- och äckelkänslor hos henne.

– Och det var då du tänkte söka tröst hos John?

– Ja, jag behövde prata med nån, kände mig desperat. Tror du det kan ligga nåt i det? Hon kunde inte hålla tillbaka frågan.

Svaret kom inlindat och dröjande.

– Du vet hur det är på landsbygden. Det spekuleras över allt och alla. Prästen är förstås särskilt spännande. Peter är ett tacksamt samtalsämne för han låter sig inte inordnas i gamla vana fåror.

Här granskade han henne med höjda ögonbryn innan han fortsatte. Klämkäckt som fan.

– Peter är utåtriktad och skojar med bönder på bönders vis och är inte en sån där högkyrklig och förnäm person, eller hur? Han tar sig en sup som vanligt folk, dansar så det står härliga till, på bröllop och så, och nekar sig väl inte en eller annan flört – inför ögonen på alla!

Han hejdade sig och verkade söka de rätta orden som sedan kom långsamt och prövande.

– Men i det här fallet, får jag ändå tillstå att det pratas en del, och folk förfärar sig ... om det nu skulle vara så ... Det är liksom inte nåt populärt skvaller utan mer förfasanden. Fast folk kan ju göra en höna av en fjäder.

Han iakttog henne över bordet. Hans ögon fixerade henne som om han utforskade henne utan och innan.

Hon upptäckte att handen som hon stödde mot bordskanten darrade. Hon knöt händerna hårt i knäet men koncentrerade sig sedan på att andas med långa, djupa andetag och försöka sitta med lugn och avspänd hållning.

– Jag tror att jag har plågat dig länge nog. Vi ger oss för i kväll.

Tack, gode Gud ... det var bara en sak till ... något som hon måste få säga först. Hon ville inte förlänga samtalet men hon måste ta upp det. Och hon beskrev hur stenen kommit farande då hon var på väg hem. På natten, ensam. Eller på morgonen rättare sagt. När solen precis hade gått upp.

Hon fick en känsla av att han inte trodde henne eftersom han inte avbröt henne med någon enda fråga. Och i sin iver att övertyga – också sig själv – upprepade hon hur stenen kommit vinande förbi hennes huvud och landat på vägen framför henne. Men då han inte verkade ta någon särskild notis om hennes berättelse reste hon sig och gick därifrån.

Och hon gick raka vägen upp till sitt rum och somnade i samma stund som hon lade huvudet på kudden.





  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post142

9. Berg och Ås

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-24 01:28
Utdrag ur kapitel 9, Det vore väl synd

Hon var inte medveten om att hon skrek.

Jorden rämnade framför henne och kokande lava vällde över henne och inuti stelnade hjärtat till en skärva som slet sönder hennes mage och underliv.

– Peter! Peter!

Hon märkte inte att de kom rusande eller att någon varsamt förde henne åt sidan och ner på en stol.

– Sitt still här, sa han åt henne.

– Vad ska vi göra, Lasse? frågade Lisa med desperation i rösten. Är han död?

– Vänta nu lite! Stanna här hos henne!

Han gick fram till den mörkklädda gestalten som låg där vid sidan om altanen. Den svarta skjortan var oordnad och till hälften upphasad över en bar, vit rygg. Huvudet var onaturligt vridet med ansiktet ner mot gräset.

– Är han död? grät Helen. Peter …! Peter!!

Lasse satte sig på huk invid mannen och förde försiktigt den högra axeln bakåt så att ansiktet blev synligt. Två vidöppna ögon stirrade på honom.

– Det är inte Peter! Men död är han.


De stod fortfarande tätt intill varandra, då stegen på yttertrappan hördes och en kort men kraftfull knackning på dörren fick henne att dra sig bakåt och hastigt rätta till klänningen.

– Hejsan, du ringde.

En storväxt, medelålders man trädde in över tröskeln. Han hukade sig som om han klivit in i en liten stuga där det var för lågt i tak för hans resliga gestalt.

Hans entré förmedlade den trygghet som situationen krävde. En sorts spänning uppstod inom Helen, som plötsligt mindes sin barndoms panik för att börja fnittra när det absolut inte var lämpligt. När hon äntligen vågade titta upp såg hon rätt in i ett par humoristiska, bruna ögon och brast i skratt.

– Leo Berg, förstår jag ... förlåt, flämtade hon och räckte fram handen. Hans starka personlighet nästan bländade henne.

– Här har hänt tråkigheter, påminde han och nickade samtidigt vänligt mot henne.

– Det var ingen vidare födelsedag, Peter. Vi får gå och se vad vi kan göra.

– Följ med. Peter gick före mot altanen där Lasse stod kvar och väntade med blicken ut mot trädgården medan han drog några djupa bloss på en cigarett. Lättad vände han sig mot dem.

– Jag har varit här sedan vi hittade honom, förklarade han för kriminalkommissarie Leo Berg.

– Och när var det?

– Ja, jag har stått och funderat på det. Först fikade vi runt tio, halv elva någon gång och efter det gick jag upp för att vila ett tag. Efter gårdagsnatten. Jag skulle tippa att det var strax före elva. Någon minut senare kom Lisa och vi hörde Helen skrika i full panik. Vi rusade ner genast, ungefär elva tror jag.

– Det stämmer nog, instämde Peter. För när jag åkte från hästarna tittade jag på klockan och hon var tio i, och det tar inte mer än några minuter att köra hem därifrån.

– Du har dem hos Helgessons, eller hur?


De närmaste timmarna mindes Helen efteråt bara i disiga, fragmentariska bilder, avlägsna, som genom en bakvänd kikare. Hon observerade utan att vara riktigt närvarande hur folk kom och gick och hon hörde telefonen ringa otaliga gånger men hon deltog liksom inte.

Förhören började med att körmedlemmarna ringdes in för att berätta om sina upplevelser.

Hon visste att Peter hade ett långt samtal med Vivianne, den förrymda hustrun, som förbannade och grät och ångrade alla ouppklarade missförstånd. Man ska kanske vara lite mer rädd om varandra medan man kan, hade han av alla människor senare sagt till Helen, sin ofrivilliga exilhustru, då de för ett ögonblick var ensamma. Hon hade inte hunnit svara för de var strax omgivna av människor igen.

Lisa var osynlig större delen av eftermiddagen. Helen kände sig både övergiven och förargad under alla timmarna i köket vid kaffebryggaren. Hon behövde sitta ner och storgråta. I stället kämpade hon med att besvara frågor som poliser och annat utredningsfolk kom med, som vart den dörren ledde, vem som hade nycklar hit och dit eller var redskap och verktyg förvarades. Peter satt i telefon, ringde in folk, förklarade och tröstade medan hon bjöd på kaffe och lugnade grannar och församlingsbor.

Medlemmarna i kören var förstås upprörda, många grät och folk gick omkring med armarna om varandra eller slog sig ner i någon hörna och pratade lågmält. De grät, men uppenbarade också den med sorg och förskräckelse blandade upprymdhet som människor kunde känna när något utöver det vanliga inträffade.

På landsbygden, där allt utom vädret var ganska förutsägbart, var det nästan smärtsamt ont om de där speciella händelserna som kunde drabba hårt men som ändå grep tag i livsandarna och skakade om.

Då passade folk på att kliva ur sina vardagsfängsel, sammansvetsade av nyväckta och otämjda känsloyttringar som inte kunde få utlopp i den egna kammaren utan krävde just detta kollektiva stöd.

Därför förvånade det inte Helen att en situation som den här kunde vara upphetsande och motbjudande på samma gång. En utmattning smög sig på och hon började känna sig så dränerad på energi att hon knappt orkade svara när någon tilltalade henne.

Björn gjorde rätt i att sticka ifrån alltihop när han bjöd Angela på en åktur mot obestämt mål.

– Jag måste komma bort från det här ett tag, sa han och flickan var inte svår att övertala.

– Ungdomar orkar inte med en tung stämning, försökte Lisa jämka när Peter ondgjorde sig över att sonen smet sin väg.







  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post141

8. morgonstund med guld i mund

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-20 22:20

Utdrag ur kapitel 8 i Det vore väl synd

Morgonsolen letade sig in genom glipan mellan gardinerna och skänkte än en gång värme åt den hopkrupna varelsen i sängen borta vid långväggen. Ljuset silades genom den gamla julkaktusen som greppade så brett och lystet framme vid fönstret men ändå nådigt gick med på att sprida det vidare in i rummet.

Dessa morgonstrålar hjälpte Helen att försiktigt lösa upp den fasa som behållit greppet om henne även under sömning. Hon hade legat som förstelnad, i en slags dvala – vaken men ändå oförmögen att röra sig. Nu började hon slappna av och kände hur livet sakta återvände.

Hon sträckte ut sig på rygg. Var de vakna? Vad var klockan? Halv tio. Jo, där hörde hon något. En skåpdörr stängdes med en smäll nere i köket. En stol skrapade. Prat, Lisas välbekanta skratt.

Nej, hon måste skynda sig! Träffa folk och se att allt var som vanligt, att allt var okej. Hon vek undan täcket, steg upp och lät de kalla fötterna njuta en stund inuti en solkägla på golvet. Rummet var ändå sig likt. Framme vid fönstret tittade hon ut och såg Greta hemvant och stadigt komma över gårdsplanen och gå in på pastorsexpeditionen.

Helen skyndade ut i hallen, in i badrummet och såg sig spörjande i spegeln. Ingen större skillnad.

Hon vred på duschen och klev in bakom draperiet.


In i köket kom en välväxt kvinna med ett tilltalande yttre, särskilt ögonen. Helhetsintrycket var att hon såg bra ut på ett naturligt och mer vardagsnära sätt.

– Hej, jag heter Greta. Vi har inte träffats förr, tror jag. Hon sträckte fram handen mot Lasse.

– Jag tror inte det. Lasse heter jag och är Lisas sambo eller vad man nu ska kalla det. Hej, sa han och tog hennes hand.

– Hej Greta! Sitt och koppla av från kneget ett tag! Helen drog fram en stol och försökte le inbjudande.

– Tack. Det var ett tag sedan. Du har väl varit här nån helg men då har jag varit ledig, från expeditionen åtminstone.

– Du jobbar med en hel del annat församlingsarbete också, eller hur? Helen kände leendet stelna.

– Under helgerna är det kyrkan förstås dit jag brukar ta med någon eller ett par i bilen när jag ändå ska dit. Så är det lite annat smått och gott, sjukbesök och hembesök till folk som behöver en handräckning eller bara behöver prata av sig lite. Och så brukar jag vara med Peter och ungdomsgrupperna en eller ett par gånger i veckan.

Förnöjsamheten verkade något ansträngd och lät ana en gnutta grums i grytan. Hon fick väl sitt tack i himlen för både det ena och det andra. Kanske försökte människan bara vara präktig och rejäl men Helen hade alltid avskytt hennes inblandning i det som borde ha varit bara deras, Peters och hennes.

– Det blir inte mycket fritid då. Lasse log vänligt mot den blonda och sköterskelika diakonissan som slagit sig ner intill honom.

– Nej. Men är man intresserad av det man gör så spelar det ingen roll om det är jobb eller fritid.

Hon log tillbaka mot honom och verkade glad över uppmärksamheten. Leendet öppnade hennes ansikte och förstärkte den flickaktiga fräschheten hos henne. Det gjorde henne tilldragande på ett enkelt och omedelbart sätt. Det var väl de sidorna han såg hos henne och inte den buttra församlingssystern.

Så skiftade hon uttryck igen, böjde sig fram och tog ett kex från fatet. Hon tuggade sakta, med de fylliga läpparna lätt slutna och med blicken drömmande långt borta.

– Har du sett till Peter i dag? Helen såg avvaktande på henne. En lätt oro hade börjat göra sig påmind. Hon hade viftat bort den men den kom tillbaka, allt envisare.

– Nej.

Gretas korta svar kom märkbart snabbt. Var hon stött på honom på något sätt? Hon var så översvallande annars.

Helen brukade känna sig utanför under Gretas och Peters samtal – de märkte knappt att hon var där. Hon kunde få en underlig känsla av att vara osynlig. Att de inte hade en aning om hennes existens. Hon förväntades varken svara eller komma med något inlägg eftersom hon inte ingick i de mer tjänstebetonade sammanhangen.

Kanske kunde inte Greta samtala ledigt om annat än församlingsangelägenheter. Fast då var hon social och charmerande - i Helens och Peters kök – med henne som ett menlöst väsen vid sidan om.

– Undrar om han kan vara hos hästarna, sa Lisa fundersamt. Ska vi inte ta och baka en tårta? utbrast hon sedan och vände sig ivrigt mot Helen. Om jag svänger ihop en sockerkaka illa kvickt, har du lust att åka till affären då och köpa lite grädde och bananer eller krossad ananas? Vad tycker du?

– Jo, det kan vi väl göra. Nu på en gång, menar du?

Helen kände sig inte hågad men välkomnade ändå en anledning att få vara ensam med sina tankar.



Då Helen kom tillbaka från affären märkte hon genast att stämningen var tryckt. Lisa stod lutad mot arbetsbänken inne i köket med armarna i kors och inåtvänd blick.

– Här är gräddbudet, försökte Helen men fick inget svar utan möttes bara av en nollställd min.

Skit i det då, tänkte hon och ställde in varorna i kylskåpet. Kakan stod i alla fall på gräddning i ugnen. Sedan måste den stå och svalna ett tag ... men var höll Peter hus?

Det skulle bli en varm dag, var det sol på altanen på baksidan?

– Jag gör i ordning en bricka, sa hon utan att invänta svar. Vi kan sitta ute och fika.

Hon tog fram en trasa från skåpet under diskbänken, sköljde den under kranen och vred ur den.

– Jag går och torkar av möblerna lite.

– Förlåt, Helen, men jag är så förbannad. Svartsjuka karlar är det värsta som finns, näst fulla karlar.

– Vad är det nu då?

Kära nån, inte nu igen. Hon klarade inte av fler neuroser just nu.

– Lasse är uppepå och tjurar. Han började tjafsa en massa halvkvädna antydningar, typiska svartsjukegrejer du vet. Och när han inte ville förklara sig ilsknade jag till. Så han gick, och det var lika bra det. Han ligger väl och vilar som vanligt när nåt går honom emot.

– Kan du inte gå upp till honom och säga att vi ska gå ut och fika snart? Det är väl inte så himla enkelt att komma hem till förra karln utan att det spetsar till sig i nån ände. Det vet jag inte om jag heller skulle klara av. Gå och gosa lite med honom, Lisa! Han är faktiskt en ganska fin kille, tycker jag!

– Då tycker jag att du ska gå upp och gosa med honom.

– Jaså. Ja, ursäkta då. Jag tycker bara inte att det är läge för era små skärmytslingar just nu. Det gnisslar tillräckligt ändå.

– Förlåt mig, Helen! Jag vet inte vad det är med mig. Det är det här huset, tror jag. Trivdes du här nån gång, Helen?

– Det var väl si och så med den saken. Men husets fel var det nog inte. Men gör som du vill. Nu går jag i alla fall, sa hon och klev resolut i väg genom hallen, in i salen och låste upp dörren till altanen som först efter lite krångel gav med sig.









  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post139

7. folk och fä

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-17 20:26
Utdrag ur kapitel 7 i Det vore väl synd

Klockan var nästan halv ett, och Helen hade just börjat tänka på att gå upp och lägga sig, då ett skrapande hördes utanför fönstret. Hon hann inte fundera på vad det kunde vara förrän en mäktig sång hördes utifrån altanen.

– Kören! Det var som fan!

– Peter! Så säger väl inte en präst! Lisa såg låtsat förebrående på honom.

– Pappa, han gör som han vill. Björn lät inte helt nykter.

– Tysta nu. Peter släckte lamporna och gick och tände ytterbelysningen och öppnade dörren ut till altanen. De trängdes i dörröppningen för att få en skymt av herdeskaran som stod uppradad utanför.

Ett tjugotal personer var det minst. Han måste väl bjuda in dem sedan.

Helen hade helst velat smita i väg.

En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar ..., sjöng basar och altar, sopraner och tenorer, som på sista ackordet delade på stämmorna.

– Vad snyggt, viskade Lasse. En sommarpsalm. Det är en av de finaste sommarsångerna jag vet. Om den sjungs rätt. De verkar ganska duktiga. Vem är dirigenten?

–John Hellqvist, tycker jag det ser ut som, sa Helen. Han är hemskt bra ...

– Och omtyckt är han också, viskade hon till Lisa. Han och hans fru har också separerat, och hon har flyttat till Malmö. Fast de är visst inte riktigt skilda utan skulle bara leva på var sitt håll ett tag. Det fanns visst nån tredje part inblandad. Sorgligt var det.

– Det verkar vara likadant överallt.

– Där är Angela, den där ljusa, långa tjejen som står näst längst till höger där framme, sa Björn. Hon brukar spela i kyrkan också. Hon är jättetrevlig.

– Borde inte du gå och slagga snart? Annars kommer du att ligga som död hela morgondagen.

– Nej för sjutton, morsan! Jag mår fint och jag kommer nog upp ska du se! Ingen fara.

– Drick inte mer, Björn, för då vete katten hur det går.

– Lugn, morsan, det här ordnar jag. Nu kommer de...

– Hej, Angela! Han gick fram och tog en lite blyg och mycket söt flicka i handen. Kul att se dig!

Även om påhittet att komma och uppvakta prästen mitt i natten tydde på en viss djärvhet, så var det en ganska tafatt skara som sedan stod där i salen. Några av dem gick fram och tog Peter i hand och gratulerade. Ett par av körens kvinnliga medlemmar var till och med så modiga att de kramade om honom, men de flesta stod ändå i bakgrunden och log generat.

– Ska jag sätta på kaffet? viskade Helen till Peter då hon för ett ögonblick lyckades få hans uppmärksamhet.

– Nej, inget kaffe. Nu ska ni väl alla smaka lite av mitt hemgjorda vin, sa han med högre röst och vände sig mot sina nytillkomna gäster. Björn, ropade han åt sonen. Hämtar du ett par, tre flaskor? Jag tror vi tar det vita.

– Jag ska nog inte ha nåt, protesterade en liten dam som Helen inte lagt märke till förut.

– Jovisst Berta, det är klart att du ska smaka lite och skåla tillsammans med mig! Peter klappade glatt om henne.

Han var glad och utstrålade en sådan värme och självklarhet att alla, även de mest bortkomna, pratade och skrattade i munnen på varandra.

Där i sällskapets mitt rörde han sig som om han äntligen befann sig i sitt rätta element. Här och nu gav han uttryck för det han som person stod för – som om inget övrigt fanns att önska på denna jord.

Skulle han köra in höet snart? Hade han fått ordning på traktorn? Och hur hade fölet artat sig? Frågor smattrade på varandra. Han betraktades mer som bonde än som präst, kom det för Helen där hon tyst stod i sorlet.

– Står det inte en liten vacker drömmerska här? hörde hon någon viska i hennes öra. Hon såg upp i ett par varma, bruna ögon och såg en leende mun med jämna, vita tänder.

– John! Så roligt! Jag trodde du var i Malmö nu för tiden.

– Det är jag också, men den här dagen har man fått planera in sedan länge.

– Jag trodde att folk skulle dyka upp först till helgen! Peter har försökt få till det så.

– Ja, jag vet att han ville ha det så, men jag måste på annat håll då, så vi i kören kom överens om att ta det så här, vad han nu än har försökt styra det till. Det är ändå nu han fyller!

– Jag tror han uppskattar det jättemycket, se bara på honom! De som vill ha det lite mer konventionellt kan väl återkomma på lördag.

– Precis. Så sa jag också.

– Men Helen, sa han så och tystnade ett ögonblick. Är allt okej? Du ser ut som om du sett ett spöke ...

Att han såg henne - genomskådade henne - berörde henne lika starkt som om han hade ruskat om henne. Hon hade kapslat in sig så länge i någon slags mental termofolie att hennes eget naturliga skydd tillbakabildats.

– Jag känner mig lite snurrig.

– Vi går ut på altanen ett tag, föreslog han och tog henne under armen. Så ska du se att du snart känner dig bättre.

Hon följde honom ut genom dörren. De lutade sig halvsittande mot bordet därute med utsikt över den vildvuxna trädgården där ett tjugotal äppelträd, märkta av ålder och visdom, gav en trolsk stämning åt den blå försommarnatten.

Kaprifoldoften var bedövande.

Det var så lätt att prata med honom, han var så enkel att nå fastän de bara talats vid i förbifarten. Nu lyssnade hon till hans mjuka och välmodulerade röst utan att behöva säga så mycket själv. Det kändes skönt efter allt apspel.

Han pratade om frun och barnen som han saknade den dagliga samvaron med och om sitt jobb som musikledare i Malmöhus, där han provtjänstgjorde tre dagar i veckan. Och han berättade om sitt arbete som kyrkomusiker inom församlingen, det som han nu var i färd med att avveckla. Om kvinnorna som så gärna ville förbarma sig över en ensam man, om hur tröttsamt det kändes att behöva hitta på lämpliga gentjänster för en god middag eller en lagad söm i kavajen eller något annat där de försökte övertyga honom om att det icke var gott för mannen att vara allena.

– Jobbigt blir det. Jag grejar det inte. Måste härifrån!

Hans häftighet förvånade henne.

– Du får väl säga nej tack, föreslog hon.

– Det är lättare sagt än gjort. Fråga Peter får du höra. Han har det nog inte heller lätt med all snärjande omtänksamhet!

– Nej. Men jag vet inte om Peter kämpar emot nåt vidare. Han verkar rätt nöjd med att tacka ja. Som han berömmer alla hjälpare inför mig! Särskilt de kvinnliga.

– Ja du, lilla Helen. Hade jag någon som du skulle aldrig en annan kvinna få komma i närheten – vilken hjälp hon än lockade med! Han vände sig mot henne och slog utan förvarning armarna hårt om henne.

– Du är det finaste jag vet, mumlade han. Om Vivianne hade fått träffa dig lite oftare, fått vara din vän, tror jag hon skulle ha haft lättare att förstå mig. För du är så lugn och klok, Helen ...

– Nej, det är jag visst inte. Hon bröt sig varligt loss ur hans famntag. Jag är upprorisk, för att inte säga en riktig stridis ibland! Innerst inne. Peter förebrår mig för mitt häftiga humör.

Ett plötsligt ljud från skuggorna mellan träden fick dem att tystna. En gren knäcktes. Något tycktes röra sig där inne.

– Är det nån där tror du? viskade John. I kolmörkret?

– Kan vara nåt djur. En betande kviga höll på att skrämma livet ur mig en natt då jag var ensam hemma. Hon hade tagit sig igenom stängslet längre ner mot ån och höll på att bli ihjälskrämd när jag ropade till och frågade vem det var. Så det är väl inte värt att vi skrämmer hjärtat ur nåt stackars kreatur! Vi går in, tycker jag.

– Gå du. Jag kommer snart. Skönt bara att få slippa surret ett tag.







  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post137

6. icke av bröd allena

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-17 01:16
Utdrag ur kapitel 6 i Det vore väl synd

Peter kom med snabba steg ut på altanen.

– Hej svejs!

Innan de hann fråga förklarade han att Gisela hade varit tvungen att åka.

Det tog lite tid för de hade pratat om en själavårdfråga. Inte innehåll förstås utan förhållningssätt. Den form som präster måste tillämpa.

Tystnadsplikten var absolut i alla lägen!

– Det måste vara svårt, sa Lasse och såg forskande på honom. Men är det inte angeläget att man deltar i ett samtal, har en dialog? Och blir det inte svårt om man samtidigt ska tvinga in samtalet i en speciell form?

– Man får påminna sig om sin roll, sin uppgift, att vara helt närvarande för den personen. För någon som behöver prata om det som plågar honom. Eller henne. Det kan handla om ett svårlöst dilemma där varje alternativ känns fel.

– Man måste ändå vara ärlig i samtalet om det ska vara någon mening med det, inflikade Lasse. Finnas där som medmänniska i samspel.

– Det är man. På alla andra vis än genom att låta sina personliga känslor komma med, komma i vägen för samtalet.

– Utan ärliga känslor blir det väldigt konstigt. Då kan prästen sitta där och tycka en sak och ge uttryck för en helt annan sak. Eller? Det måste skapa osäkerhet mer än nånting annat! En känsla av litenhet hos den man vill hjälpa. Finns inte den risken?

Peter hade inte väntat sig det här utspelet från Lasse. Men det var bra att det kom, först som sist.

– Du har rätt, höll han med om. Det är en balansgång. Man måste vara uppriktigt engagerad och kunna bekräfta en djup och äkta förståelse för personens situation och känslor.

– Men dina känslor får inte vara med?

– Det är klart att de måste vara med! Annars stänger jag av min förmåga till empati och medkänsla. Mina känslor finns såklart där för medmänniskan som söker min hjälp. Hela utrymmet i samtalet, hela min uppmärksamhet finns för henne. Inte för mig. Då skulle det handla om vår relation i stället, inte om henne som person och hennes inre vånda. Eller hans. Det blir fel.

Vart ville han komma? Ville Lasse sätta honom på det hala? Sätta sig på honom. Småjäklas?

– Jag tror i alla fall att man måste vara aktiv i samtalet, vidhöll Lasse medan han kastade en hastig blick på Lisa. Men hon verkade mer intresserad av att dra bort flagor från en medfaren stol än att sända uppmuntrande ögonkast till sin sambo.

– Då blandar du nog ihop själavårdssamtal med nånting annat, sa Peter och lade sig vinn om att inte låta överlägsen. Du jämför kanske med en terapisession. En terapeut har självklart också tystnadsplikt. Men en terapeut arbetar på ett annat sätt, med sin egen upplevelse som instrument. Sina känslor och tankar tar han sen upp med en handledare.

– Handledare?

– Ja, man behöver det för att inte ta för mycket stryk själv. Handledaren hjälper terapeuten att komma till rätta med alla känslor som väckts under sessionen, överföringar och projektioner, som kan vara jättejobbiga att härbärgera och hart när omöjliga att hantera på egen hand. Terapeuten behöver således själv en terapeut för att få hjälp att bli medveten om sina egna känslor så att de inte överförs på klienten eller patienten och stör fortsatta samtal med den personen.

– Ja, du ser!

– Men ett själavårdssamtal är nåt helt annat. Det sker med en högre makt närvarande. Peter gjorde en kort paus.

– Och det är Gud, sa han sedan.

Han såg hur Lasse studsade till.

– Jag begär inte att nån människa som inte varit med om såna samtal ska förstå vad jag talar om. Jag vill bara lägga till en avgörande sak: prästens tystnadsplikt.

Lasse såg tvivlande på honom.

– Är det inte den vi pratar om hela tiden?

– Jo. Men den har ytterligare en dimension utöver att den är absolut.

– Absolut?

– Absolut absolut! Brister man i den får man sluta som präst. Då måste man avgå! Man avsätts som präst, för tystnadsplikten är omöjlig att tumma på. Den är med andra ord helig.

– Hur kan den vara helig för en präst men inte för en terapeut?

– Jag kan inte tala för en enskild terapeut. Han kan vara bekännande kristen och uppleva den som helig.

– Hur menar du då?

– Jag måste se den ur mitt personliga perspektiv, hur jag uppfattar den. För det är långt ifrån allt som uttrycks konkret och vardagsnära i våra riktlinjer. Man får som präst skjuta till en hel del personliga tolkningar. Tyvärr reflekterar vi inte så mycket tillsammans med kolleger som vi borde, för att stärka varandras mod att våga vandra vägen utan att veta om den bär.

– På sätt och vis är det nog allmängiltigt, det du säger.

– Det är det. Om man nu talar om en präst, och även en diakon – båda är vigda till sina ämbeten – så innebär utövandet bland annat att man själv som person är beredd att stiga åt sidan och ge plats för Gud att verka genom sig. Prästen kan på Guds uppdrag meddela syndaförlåtelse. Prästen välsignar å Guds vägnar samt lyssnar och tröstar. Själavårdande präst och diakon lyssnar uppmärksamt åt båda hållen – till medmänniskan och till Gud. Det handlar om ställföreträdarskap som det så ofta talas om i Bibeln. Så den som kommer till oss för själavård talar på sätt och vis med Gud själv. Jag överlämnar mig som själavårdare till Gud och blir ett redskap. Jag blir Guds språkrör.

För ett ögonblick blir han varse den tystnad som drabbat dem. Den korta stund då tiden stannar. Kanske var den mer att likna vid vibrationen från en fågelvinge, medan fågeln själv intensivt vaksam för en sekund är alldeles stilla innan den väljer att fly. Eller tar risken och stannar.

– Det är därför prästen har en särskilt sträng tystnadsplikt, fick Lasse fram med en röst som inte var riktigt stadig.

– Ja. Det är därför man inte kan – hur gärna man än skulle vilja och om det vore aldrig så önskvärt – yppa nånting från ett själavårdssamtal. För det vore som om man trodde sig om att kunna återge Guds egen röst. Det går helt enkelt inte.

Han såg sig omkring, drog sig liksom ur sitt tillstånd och narrade dem att skratta.

– Sanna mina ord, nu får det vara nog för i dag! Nu ska vi gå in och få nåt varmt i oss. Det är väl inte utan att ni fryser, era stackare?

Varken någon av de båda herrarna eller damerna gav annat svar än ett slags onomatopoetiskt ljud som kunde tolkas som ett stön eller en suck.

Han öppnade altandörren på vid gavel, bugade sig och bjöd dem in i tabernaklet.



  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post136

5. titanernas kamp

The Chronicle of ConfessionsSkapad av Lisbeth 2014-11-15 19:23
Utdrag ur Det vore väl synd, kapitel 5, Titanernas kamp

Ankomsten till prästgården inleds med att tre kvinnor mäter sina krafter. Och två män.
-------------------------------------------


Inte en enda bil hade hon mött sedan hon svängt av från E4:an. Hon hann därför gå ner lite i varv och undrade om Lisa hunnit före henne. Björn var med förstås, men om Lasse skulle åka hade varit osäkert när de pratades vid sist. Av allt att döma var han en vankelmodig typ eller så roade det honom att hålla omgivningen på halster.

Helen sträckte på sig så gott det nu gick bakom ratten på sin annars hyfsat bekväma Audi. Hon kände sig mörbultad fastän körsträckan inte var mycket mer än tjugo mil. Resan hade ändå varit angenäm längs med den natursköna vägen. Hon hade beundrat slätter och kullar som ståtade med gul raps, vita hundkex och andra vajande färger, här och där kraftfullt inramade av höga granar. Den av Gud själv målade tavlan.

Små gårdar hon passerat på landsbygden hade väckt hennes fantasi om hur folket som bodde där såg ut, levde och älskade. Och det hade huggit till någonstans i magtrakten eller bröstet.

Hon svängde in mot prästgården och konstaterade att hon inte var först på plan. En ljusgrå Volvo stod bredvid Lisas gamla bil, en brun Toyota. Och där fanns Peters svarta Mercedes parkerad lite brådskande på sned.

På darrande ben steg hon steg ur bilen. Hjärtat bultade när hon gick uppför trappan och knackade på. Snabba steg hördes, dörren öppnades av en mörkhårig kvinna som spände blicken i henne.

– Hej, Helen … Vad i all världen ...?

– Hej, Gisela. Det var ett tag sedan.

– Oh, Helen! Lisa kom rusande ut från köket och slet in henne genom dörren. Vi måste skynda oss! Peter pratar i telefon där uppe och är klar när som helst! Vi har inte träffat honom än. Gisela satt och väntade på honom redan innan vi kom, så det dröjer inte länge!

– När kom ni då?

– Fem minuter sedan bara! Oh hjälp, jag tror jag kryper ur kroppen! Du vet, Peter och hans samtal!

– Men vi relaxar väl så länge. Skönt att sätta sig ner ett tag, föreslog Helen som var matt fastän hon suttit i över två timmar. Benen bar henne knappt.

Hon kände definitivt ingen otålighet, däremot en stigande irritation över det eviga kacklandet. Ingen annan fick en chans att säga något, knappt tänka. Det var som om Lisa höll på att tränga sig in i henne och klösa runt i den oro som även hon hyste – det ska gudarna veta - och det vore väl okej om hon inte stört den förväntan som trots allt också fanns där. Annars brukade Helen inte vara så påverkad av folks spektakel. Men det fanns en laddning mellan dem, en förvänd konkurrens eller vad det nu var.

– Så fort han kommer nedför trappan måste vi sjunga Ja må han leva! Innan han kommit runt svängen och får syn på oss! Gisela, tycker du inte det?

Lisa var alldeles för personlig som drog in Gisela som inte hade med saken att göra! Det här var en familjegrej. Vad tänkte hon på?

Gisela svarade aningen avmätt: Han fyller ju inte förrän på lördag.

Som om hon hade med det att göra, prästhäxan!

– Nej jag vet. Lisa nickade men lät sig inte hejdas. Men då ska det ju bli mer formellt och högtidligt! Vi har tänkt ha det lite mer inside och lajbans. Och göra nytta förstås. I ett par dar eller vad det nu blir.

– Det får bli en annan gång, avgjorde Gisela kort. Jag kan knappast störa honom med jobb nu när han har fått gäster.

– Vi är väl inte direkt gäster, sköt Helen in något frostigt, och för sig själv betydligt hetare: Förbaskade, lea människa!

– Nej, självklart inte. Jag menade bara att ni inte tillhör vardagen precis.

– Fast när du ändå är här kan du lika gärna vara med och sjunga, fortsatte tjatmajan. Så kan du uträtta ditt ärende sen. Något längre evenemang hade du väl ändå inte tänkt dig den här tiden på dygnet?

Gisela hann inte svara. Någon rörde sig på övervåningen. En dörr öppnades och steg närmade sig trappan.

Lasse och Björn flög upp från stolarna där de suttit och hängt över köksbordet och ställde sig bredvid de andra.

– Ja må han leva, och sen Med en enkel tulipan! teaterviskade Lisa.

Just innan Peter blev synlig klämde de i med sina unisona men inte särskilt samstämda röster. Han verkade totalt oförberedd, tog ett snedsteg bakåt i trappan, höll på att tappa balansen och ta resten i ett enda kliv rakt ut i luften. Han lyckades få fatt i ledstången och hejda sig men var nära att ramla över en väska nere i hallen.

Håret på ända och skjortan uppsliten ur byxorna. Och med uppspärrade ögon och sammanpressade tänder fick han till ett grin som var allt annat än glatt.

Helen hann tänka att hela idén var en jätteblunder. Hon kände besvikelsen blixtsnabbt stöta ut henne ur kroppen och i väg till det lilla hemska radhuset på familjeidyllernas gränd for hon, där hon var den enda som var utan familj! Det vill säga utan man. Vart som helst, bara inte dit!

Mirakulöst fann han sig och grimaserade menande mot dem, slog ihop klackarna och skrockade med en honnör: En skojt är alltid redo!

– Leve han, hurra, hurra, hurra, hurra! utbröt de något spretigt, påhejade av Lisa som inte lät sig hejdas av något intermezzo.

Helen var knappt klar över var hon befann sig och visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Hon noterade att han borde ha klippt håret för att ge ett något så när civiliserat intryck, men när han mötte hennes blick glömde hon alla reservationer och tog mark där igen mitt framför honom.

– Hej, Helen. Vilket rövargäng! Han skrattade till. Välkomna förresten! Men har ni inte gjort en liten tavla?

– Att du inte ska firas förrän på lördag, menar du?

– Men vi vill ju fira dig i dagarna sju, förstår du väl! avbröt Lisa. Eller fyra blir det bestämt! Kul va?

– Vi tänkte hjälpa dig att städa också, fyllde Helen i. Det borde han välkomna. Här såg ut att behöva röjas rejält.

Som om de vore besjälade av samma tanke svarade han: En riktig röjarskiva menar du?

– Det kan du ge dig på, sa Lasse som först nu blandade sig i samtalet.

Tjänare förresten! Det kan väl vara skönt med en karl till bland alla fruntimren!

– Tack du, sa Björn lakoniskt.

– Jamen du är ju knodden med dubbla lojaliteter!

Först nu verkade Peter bli medveten om sonen. Han tog några långa kliv fram och gav honom en sådan där manlig kram där man bankar varandra på ryggen.

– Vi får hjälpas åt att hålla ställningarna, eller hur?

Så vände han sig mot Helen igen.

– Var är de andra busarna?

– De är hos Kerstin, du vet Simons förra dagmamma, Kerstin Öhman.

– Jaså. Varför det?

– Vi tänkte, om vi skulle städa …

– Hon skulle nedåt landet till helgen, var det inte så? räddade Lisa. Det var väl därför det passade så bra. Du skulle hämta upp dem nånstans, eller …?

– Precis. Hon kör till Ronneby på fredag så jag kan hämta dem där på eftermiddagen. Hon ska hälsa på sin syster. Så har du ungarna här till på lördag, ursäktade hon sig. Män är mycket bättre på att skaffa sig utrymme även om barnen är med, försökte hon. Men vi kvinnor har lite svårare att koncentrera oss eller koppla av när vi ska ta hand om barnen samtidigt. Ja, du vet ...

– Det låter väl bra! Smart ordnat! Men hörni ni, nu tar jag och sätter på kaffet!

Helen, framför vars ögon hela rummet tycktes gunga till, damp ner på en av stolarna vid köksbordet.

– Tack Peter, det ska bli jättegott! kvittrade Lisa. Har du möjligen något av ditt ljuvliga, hembakta bröd? Hon lade huvudet på sned när hon sökte hans blick.

Jodå. Det låg i brödburken på bänken som vanligt.

Upptagna som de var av sin utläggning om brödets betydelse tycktes ingen av dem lägga märke till Helens opasslighet, ett tillstånd som genast förbyttes mot en känsla av upprördhet, ja rent av uppror över att behöva legitimera sin närvaro samtidigt som hon slogs mot impulsen att golva den där kraxande skatan som gapade med minst femhundra tänder i näbben.

– Finns det inte nåt vi kan göra? fick hon fram till slut. Sätta i gång en maskin med dukar, för de kommer väl att gå åt? Eller om det är nån matta som behöver fräschas upp?

Eller slå någon på käften hade hon så när lagt till.

– Det som behöver tvättas är redan fixat. Men tack i alla fall. Nu ska vi fika så får vi se sen vad vi kan komma fram till.

Blicken Peter gav henne var retsam.

– Björn, Lisa, Lasse, Helen … Gisela … du stannar väl också och fikar?

– Nja … jag vet inte …

– Hon ville prata med dig om nåt, förekom Lisa. Gå in på expeditionen ni och få det undanstökat vetja, så ordnar vi med fikat så länge. Eller hur Helen?

– Visst. Hon ville verka oberörd och sval.

– Man är aldrig ledig, eller vad säger du, Lasse? Det är inte lätt att kombinera med familjeliv eller om man har några andra intressen vid sidan om. Det är jobb jämt faktiskt.

Den svinpälsen klarade inte av att hålla tillbaka sin betydenhet! Han fiskade ständigt efter bekräftelse på sin duglighet. Hur mycket som handlade om hans behov av erkännande, eller ren och skär fåfänga, det visste bara Gud. Hon och Gud, ärligt talat.

– Man har ju familj fast man inte har någon fru till vardags i huset! malde han på.

Hur i helvete skulle hon klara av det här?

– Och din dotter har väl inte hunnit lägga sig till med några rivjärnsfasoner, kontrade Lasse med och höll på att skratta ihjäl sig åt sitt skämt. Han kastade en hastig blick bort mot Helen och var nära att sätta i halsen.

– Somliga straffar Gud med detsamma, sa Helen trött.

Men Lisa reagerade blixtsnabbt.

– Otroligt slagfärdigt, Lasse! Ha! Ha! Men jag säger bara en sak: Om alla pappor höll på som du, Peter, det vet du jag har sagt tidigare, så skulle varenda familj behöva en egen själavårdare! Rätt så utopiskt, va? Men det är väl för teoretiskt och djupsinnigt för att innebörden av det ska nå fram, antar jag. Strunt i det!

Skulle hon nu börja dra upp problem ur deras gamla äktenskap också!

– Lisa! for Helen ut men insåg genast att hon tagit i lite i överkant. Det är som det är med prästeriet, sa hon i mildare ton.

Det var att ödsla krut att komma med invändningar mot prästpatriarkatet och dess väl bevarade fundament inklusive de kvinnliga efterföljarna. Att föra in familjepolitiska hänsyn var dömt att misslyckas. Hade inte Lisa lärt sig det? De hade ju båda fått ta konsekvenserna när de gick bet på prästfruvärvet.

Helen kunde alla diskussioner utantill om de stackars prästernas myckna jobb som ingen kunde förstå och uppskatta. Allra minst frun. Men hon orkade inte med något animerat samtal om det ämnet just nu! Hon undrade hur det såg ut då rollerna var ombytta. Hon hade ingen aning om det, för de kvinnliga präster hon träffat hade varit singlar. Frågan verkade inte skapa något intresse heller i den allmänna debatten.

Hon vände sig mot Peter med ett leende och försökte låta obesvärad.

– Om du går och pratar med Gisela nu så kan vi dricka kaffe i lugn och ro sen. Och inte förebrår vi dig för att du är präst, förstår du väl.

Hon hade med möda grepp om sina känslor: prästerskapets förmätna sätt att ta ställning över sina medmänniskors huvuden föraktade hon av hela sin själ.

Nu var hon orättvis! Nej så fan heller!

Det klerikala kollektivet kunde gott ställföreträda och ta emot de förebråelser hon inte klarade av att rikta direkt mot Peter. De tjänade ju såväl Gud som de människor han skapat till sin avbild. Men hon tvivlade på att de skulle förstå det självförakt som hennes förtvivlan förvandlats till. För det var vad det var. Det riktades inåt, mot henne själv.

– Okej, kom då. Peter före gick ut i hallen.

Gisela log urskuldande mot dem, lät blicken stanna ett ögonblick på Helen och följde honom sedan bort mot expeditionen.

Hon stängde försiktigt dörren efter dem.



  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post134
Nästa »