Lisbeth B Åkerman

Lisbeth B Åkerman

Författare till romansviten The Chronicle of Confessions och de hittills tre delarna "Det vore väl synd" (2010), "Uppgörelsen" (2011) och ”Och hanen gol” (2013) samt med en fjärde del i pipeline, också den en fristående uppföljare som tar vid där föregående slutar.


CENTERPARTIET CLASSIC

Omvärlden och jagSkapad av Lisbeth 2014-05-16 07:17
Efter att ha upplevt ett växande missmod inom politiken och en tärande känsla av att inte ha med den att göra, inte höra dit, dela väsentliga värderingar med, utan en förändring till det sämre, råkade jag för någon vecka sedan, i adressfältet på Internet få syn på rubricerad adressat, CENTERPARTIET CLASSIC, en öppen facebook-grupp. Jag tittade in och fann en helt annan stämning, först genom gruppbeskrivningen, sedan av inläggen som höll en hög standard av både sakinnehåll och på det sätt man approchade varandra. Där fanns "Dagens politik"som refererade till någon aktuell fråga som var uppe på den politiska agendan och som sedan renderade i ett antal inlägg och kommentarer. Intressant! Jag bad om medlemskap och hälsades välkommen.

Innan dess hade jag tvekat inför att rösta i EU-valet, dels för att jag ifrågasatt konstruktionen över huvud taget, dels för att jag känt mig alltmer vilsen politiskt. Men här fann jag människor jag kunde prata med, en öppenhet i samtalet och synpunkterna - ja, en verklig, pågående dialog - så det där med partibeteckningen som sådan blev liksom sekundär. Man behövde inte vakta på sina ord utan kunde uttrycka åsikter och värderingar utan att tänka i partitermer, vilket var oerhört befriande för mig som nog inte är den där trogna människan som man kanske förväntas vara. Mina åsikter grundar jag på min rättsuppfattning först och främst, inte känsla. Men det är klart att känslan kommer av glädjen att förstå och bli förstådd och över att dialogen för frågan framåt med nya vinklingar och insikter.

Sedan dess har jag känt mig mer hoppfull inför både EU och valet senare i höst.

En kort resummé över mitt politiska liv. När jag var 18 och röstade för första gången var jag nygift med en bonde, som i och för sig var fältflygare då vi gifte oss och fick vår första dotter men som efter ett års äktenskap, då vi redan väntade nästa barn, en son, tackade för sig och flyttade med barn och blomma från F15-staden Söderhamn ner till södra Småland där vi köpte gården och fick ett barn till, i Södra Ljunga strax utanför Ljungby med Växjö som större stad inom räckhåll mot norr och med Camprads Älmhult mot sydost, i vars omgivningar mina svärföräldrar och båda svägerskor och övrig släkt till min man bodde. Jag kom på en gång in i en stor familje- och släktgemenskap, jag, endabarnet, rumpvärmländskan från bruksorten Karlskoga som ligger i landskapet Värmland men tillhör Örebro län, lika kluven och identitetslös som jag. Jag flyttade därifrån så fort jag kunde. Jag hade tur som fann mannen i mitt liv så tidigt, fadern till mina fyra barn, varav det fjärde (med biologisk italiensk fader som jag några år efter att vi skilt oss gift om mig med) han tog till sig som sitt eget och adopterade när vi efter sex år återförenats och gift om oss med varandra. Under tiden hade han utbildat sig till präst i Svenska kyrkan och jag till socionom inom Svenska förvaltningen (således inte med speciell inriktning mot det sociala). Även om vi efter två år skilde oss igen, då han träffat en ny kvinna som han gifte sig och fick två barn till med, senare skilde sig ifrån och gifte om sig och fick ytterligare två barn plus ett bonusbarn - och jag i desperation gift om mig med stadens mest eftertraktade ungkarl (vi bodde i Karlskrona då efter åren i Lund) från vilken jag lät skilja mig efter återigen två magiska år och aldrig mer gift om mig (puh) - så är min första man min stora kärlek och också den som inspirerat mig till att skriva mina hittills tre böcker i sviten The Chronicle of Confessions. Han föddes in i Centerpartiet och jag genom rekommendation och naturalisering.

Hoppsan, handlade det där om politik? Jodå. I den mening att jag fick leva i en helt ny tillvaro i stor gemenskap på landet där jag röstade för första gången på just Centerpartiet. Jag lärde mig älska det jordnära livet. Fast hade jag inte haft Gustaf Fröding, Nils Ferlin, Dan Andersson, Vilhelm Moberg och Doris Lessing hade jag nog inte överlevt. För de sidorna av mig hade jag annars inget utlopp för i mitt dagliga liv där mellan ladugård och stuga.

forts följer inom kort ...










  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post99

Dagen efter

Omvärlden och jagSkapad av Lisbeth 2014-05-06 00:15

Från Svartberget ut över sjön, strax norr om fiskehamnen i Medhamn, där jag framlever mina dagar i otillräcklig grad för jag hålls med så mycket annat båd när och fjärran och blir föremål för allsköns vibbar och laddningar vilka i sin tur skapar impulser och lust att ingripa i diverse sammanhang men då dessa inte infinner sig, så inbjudande och tillåtande som skulle krävas för min sinnesfrids skull, så befinner sig min kropp och själ i ett turbulent tillstånd. Som nu.

Som om det inte vore nog att sköta om sin lilla vildkatta (näst intill) som skadat och fått opererat sitt öga med intensiv eftervård i hemmet och medicinering 12 ggr per dygn, har jag gripits av en så stark känslostorm att jag hart när inte kan urskilja en enda klar bild av det jag varit med om under halva natten dessutom, nämligen den på svtplay förevisade partiledardebatten.

Det enda jag minns är Jonas Sjöstedts varma och faktiskt, som jag uppfattade det, autentiskt äkta leende, orubbligt hållande fast vid icke-vinsten i välfärden. Det gjorde däremot inte Stefan Löfvén, som nog ville men inte kunde, utan ägnade sig åt jobb och avtal i stället. Gustav Fridolin var nog ute och cyklade lite, vinglade nästan, och kom inte direkt varken framåt eller i mål.

Men Jan Björklund räddes inga gränser utan exponerade frimodigt och glatt sina åsikter om skolans reformering och omorganisering i motsats till Göran Hägglund som pratade och gestikulerade yvigt och studsande som ville han dölja en tidigare åthutning. Av vem, kanske Fredrik Reinfeldt, så allvarlig och uppsträckt kvällen till ära. Jag minns ingenting av det han sa. Annie Lööf sjöng de små företagarnas lov på landsbygden, småföretagarna, de som är jobbskapande ska rädda jobben.

Jag undrar var fabrikerna tog vägen. Industrierna. Utomlands förstås. Där produktionskostnaderna är låga och avtalslösa. Ingen säger nåt om det.

Om bönderna, de onämnbara, sades inte ett ord.

Jimmy Åkesson med sin massinvandring som kassako. När den upphör vill säga. Vilket den bör, enligt Jimmy. Han leder ett parti som uppstått för dem i tillvarons sprickor. Eller klyftor. Jag befinner mig nog också där. Fast i en annan klyfta.

Önskar att Gudrun varit där. Då hade det i vart fall blivit lite roligt.

Men hur fanken ska man rösta?? Jag vet vad jag vill rösta på, det är bara det att ingen partiföreträdare finns som mottagare. För den fråga som jag anser vara den viktigaste finns ingen adressat.

Livsmedelsförsörjningen. Vårt lilla fina land blir utan när bristen uppdagas. För ingen vill tro på den, skiter i det, för det är inte tillräckligt uppenbart. Ännu. Det är smärtsamt att se ett skeende rulla in som en stor våg, jag ropar och varnar men ingen hör. Alla skrattar och flamsar. Pengar, pengar, pengar. Kläder, kläder, kläder. Fester, fester. Festivitas. Fina jobb, befordringar och uppåt. Vadå, vadå, det finns ingen Gud. Man lever bara en gång, måste unna sig, är värd det, förtjänar det. Men barnen, barnen, potatisen från matkassen kokar över.

Alzheimern kommer tidigare nu. Och C:n, Kräftan. Fashism, rasism och nazism. Terrorism. Nato och Putin. Anonyma makten. Ingen känner den. Längre. Det bara sker. Fast det är fel. Global ekonomi och finanserna uppe i molnet. De okända få har access. Sökarnas armar slappt hängande, blicken i skyn. Molnet! Molnet! Var är du? Hos Gud? Nej, fan. De har bytt plats. EU? Självmorden ökar, överrepresentation i lägre åldrarna. Barnen. Självskador. Ont om barnmorskor. Barn ... Vågar inte. Kanske meningen. Vi ska bli färre. Färre besvärliga.

Vem ska man rösta på? Vem, vem, vem??? Vadå, rösta? Vem bryr sig. Det är kört. De vill bara hålla oss i styr. Helst slippa oss. Döda. Långsamt. Obemärkt.

Ridå.







  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post98

Purity - Incest ...

Omvärlden och jagSkapad av Lisbeth 2014-03-23 14:00

En fantastisk utställning på Fotografiska i Stockholm väcker starka och blandade känslor.

Purity Balls är ett fenomen som har spritt sig i 48 av USAs 50 delstater. Unga flickor, många i 12-årsålder, lovar i en vigselliknande ceremoni sin pappa att leva kyskt som oskuld fram till den dag hon gifter sig. Till dess är pappan hennes "boy-friend".

De fotografier som tv visar från Fotografiska är estetiska poseringar av far och dotter i en intim position med pappan, stående bakom den med makeup försedda och väl uppklädda dottern, ömt vilande ena eller båda sina händer på hennes höfter.

Även om bilderna är aldrig så vackra framstår det kontrollerat perverterade med kuslig tydlighet.

Dottern lovar sin "boyfriend" trohet fram till den dag då hon gifter sig, pappan lovar trohet mot mamman under samma tid. Mamman säljer ut sin dotter till en incestuös relation med fadern mot att själv få ett löfte om trohet.

Påminner om företeelsen när mamman väljer pappan framför dottern då ett incestförhållande mellan far och dotter uppdagats. Svartsjuka! Här, ännu värre: en kontrollerad och maskerad svartsjuka kommer att genomsyra och förgifta tillvaron.

Sexualitet likställs ofta med penetrering vilket är synnerligen andefattigt, då den är så mycket mer, se t ex i tantra som genom sin användning av en mycket medveten kunskap om energi och dess verkningar och kan nå den starkaste exstatiska orgasm utan att ens vidröra varandra, genom tankens och andningens kraft.

Jag tar upp detta då jag inser vad som kommer att förevara runt och efter dessa riter som det här är fråga om mellan far och dotter under vaksamt överantvardande av modern.

Ingenting är vad det synes vara i den familjen. Gemytet är falskt och på ytan. Förtroligheten likaså. Underliggande hotfulla känslor rationaliseras bort och är förstås otillåtna att låtsas om. Alla tre, särskilt flickan, är "förbjudna" att ta upp och få hjälp med att förstå sina känslor (oro, tvetydigheter, förvirring, ångest etc).

Dottern kommer att känna faderns sexuella energi, känna ett obehag och hot som hon inte kan identifiera eller få bekräftat och hennes osäkerhet växer medan självkänslan går i bott. Vidare kommer hon utan att förstå lägga märke till mammans ambivalens, ömsom övervänlig och nästan inställsam, ömsom återhållet hatisk, och de konstiga misstänksamma ögonkasten från sidan.

De tre är låsta i konstruerade positioner i förhållande till varandra, Folie à deux, tvågalenskap, där man delar samma vanföreställningar kan variera i två-liering mot den tredje, än far-dotter mot mor, än mor-dotter mot far, än far-mor mot dotter i ett evigt kontroll- och bestraffningsförfarande (kallat här även Folie á trois).

Således handlar det om incest i sig och den traumatisering som kommer att påverka och kanske omintetgöra flickans djupa och intima relation med en framtida partner.

Vidare handlar det om att en två-/tregalenskap utvecklas där varierat en av partnerna i tre-konstellationen får vara syndabock och skuldbeläggas som ansvarig för allt som drabbar paret/gruppen. Här är traumat både vidare och djupare därför att det sannolikt även innefattar sexuella handlingar.

Slutar här, uppgiven, uppriven och uppriktigt förbannad.

Dock, tack fotografen, som sprider viktig information om en företeelse inbegripande barn!

Konsten och kulturen i alla dess former talar högre till många fler än vad vetenskapen kan nå ut till.

http://www.svt.se/nyheter/varlden/du-ar-gift-med-herren-och-din-pappa-ar-din-pojkvan





  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post97

vem tar ansvar för skolan?

Omvärlden och jagSkapad av Lisbeth 2014-01-02 17:56
De här barnen får åka skolskjuts vid 07.05 hemifrån från 6 års ålder och är framme vid skolan inne i stan 08.15. Förskole- och lågstadiebarnen är hemma vid 14.30, övriga barn vid 17, de senare efter 10 timmars arbetsdag. Varje dag. Särskilt de yngre barnen är dödströtta och orkar knappt varken läxor eller lek. De blir också utmattade av att klara sig utan mat från 10.30 tills de kommer hem. [Obs ändr. De här tiderna är tydligen de i den nya upphandlingen av skolskjuts, i nuläget åker barnen hemifrån vid 7.30 och de små barnen är hemma vid 14 medan de äldre är hemma först vid 17, men en förändring till det sämre enligt ovan inträffar om den nya planen och upphandlingen genomförs enligt liggande förslag.]

Svar till C: ”Vem skall ansvara för skolan?”

När det gäller kan vi kraftsamla!

Men under en diskussionsfas kan vi redovisa olika åsikter.

Det finns ett område som verkligen behöver få förändrade förutsättningar och det är skolan! Behovet av en omfattande förändring av nuläget kan avläsas hos skolans elever och deras studieresultat. Skolan har blivit alltmer undermålig både som arbets- och studiemiljö.

Skolan behöver en specialkompetens i sin ledningsorganisation som svårligen kan tillgodoses hos alla landets olika kommuner. De satsningar som behöver göras, och som även kommer som extra tilldelning från staten, öronmärks inte som de tidigare statsbidragen utan hamnar i samma ”påse” och prioriteringsförfarande som kommunens övriga åtaganden och kan mycket väl få stryka på foten både ett och flera år beroende främst på kommunens skatteunderlag, befolkningsutveckling och – struktur. Behov inom andra områden som bedöms mer angelägna och akuta tvingas man låta gå före. Men skolan ska inte vägas mot de andra intressena och kraven. Skolan präglas av en långsiktighet där investeringen i dag läses av i generationer framåt. Skolans intressen måste därför värnas och säkras.

Bristerna i den sakkunniga ledningskompetens som omöjligt kan finnas överallt i landet kan som sagt leda till en oundviklig lågprioritering av skolverksamheten ute i kommunerna. Men alla barn i hela landet har rätt till samma goda utbildning inklusive stöd och andra nödvändiga kringresurser och därmed lika goda chanser till ett gott vuxenliv oavsett var de bor och oavsett föräldrarnas varierade möjligheter att stödja och hjälpa sina barn. Så är det inte i dag.

Jag har tidigare erfarenhet från centrala och statliga organ och känner till hur man sopat iväg frågor till kommunerna utan att kombinera dem med resurstilldelning, kompetensstöd m m, så ansvaret för att det blivit som det är, är sannerligen inte bara kommunernas utan snarare tvärtom, statsmakterna har släppt sitt ansvar utan att först försäkra sig om förutsättningarna för att kommunerna skulle kunna ta över det på ett tillfredsställande och kvalitetssäkert sätt.

När det gäller de nödvändiga förändringar som skolan måste genomgå ser jag ingen annan väg än att i vart fall lärarna får tillbaka sin statliga anställning med tydlig lönepolicy, enhetliga, kontinuerliga utvecklingsmöjligheter och med detta tydliga konsekvenskrav på organisation och resurser som kommunerna får ekonomisk kompensation för, såsom lokaler, assisterande personal, skolskjutsar, skolmat etc. kort sagt alla de till själva skolverksamheten ingående delar som påverkar undervisning och inlärning gynnsamt – eller menligt.

Centern med decentralisering som sin grundprincip bör enligt min mening snarast bestämma sig för ett sådant till synes motsatt vägval, som tecknas ovan, och verka för att staten tar ett större ansvar för skolan genom att i första hand ansvara för lärarnas ledningsorganisation, utvecklingsmöjligheter etc, detta för att leva upp till sitt främsta ledord: Alla människors lika värde.

Lisbeth

Lisbeth B Åkerman är ersättare i styrelsen för Centerpartiet i Kristinehamns kommun och ledamot i Centerkvinnormas distriktstyrelse i Värmland. Hon kan nås på lisbeth@lisbethakerman.com.



  • Kommentarer(2)//www.lisbethakerman.com/#post88

Attityden är självtillräcklighet

Omvärlden och jagSkapad av Lisbeth 2013-12-16 13:41

I all korthet men icke desto mindre kärnfullt och viktigt:

Första gången jag röstade var strax efter det att vi hade flyttat till gården, min man, jag och vår dotter. Sonen föddes en månad senare. Jag var just 20 år fyllda och då vi för första gången röstade tillsammans var det på Centern, eller om det hette Bondeförbundet på den tiden, minns inte. Vad jag däremot kommer ihåg som i dag är att jag helt och hållet trodde på det jag gjorde. Jag var ny och ovan men min man var född in i det livet fast han jobbade som fältflygare då vi träffades.

Under åren som följde ägnade jag inte något direkt intresse åt politik i vart fall inte partipolitik mer än generellt förstås. Ett av mina favoritämnen var statskunskap, när jag senare pluggade i Lund med tre små barn och i huset intill på Vildandsvägen min man. Vi var skilda då och barnen lekte på gården mellan våra hus från vilka vi kunde vinka till varann, exet och jag.

Nåväl, jag gick in i Centerpartiet 2010 för att jag ändå var engagerad i den bygd jag bor i nu där mina grannar och vänner redan var medlemmar. Vi kämpade i valet och vi fick fler mandat än vi väntat.

Men årskiftet 2012/13, då jag fick anledning att gå på djupet med Centerns idéprogram, blev jag förskräckt. Först när jag började läsa kände jag igen mig från de nyandliga sammanhang jag bekantat mig med under åren i Stockholm och tyckte först att det kändes fint. Men rätt vad det var vände det tvärt. Det här var inte rätt!

Det är skillnad på ett parti, som ska tala till alla människor oavsett ålder, hälsa, sparkapital och andra omständigheter. Idealtillstånd som självbestämmande och frihet, något slags gränslöshet där man ägnar sig åt att utmana sig själv och sin potential - och dolda otillräcklighet - den där som man absolut inte vill "marknadsföra utåt" men ändå inte kan fortsätta förneka och låta sluka all energi man behöver till annat, det gör en självcentrerad och egotrippad: jag, jag, jag. Det är naturligtvis ett fullt berättigat utvecklingstillstånd, en fas som man såklart behöver gå igenom, men att låta den bli hörnpelarna och kännetecknande grundbulten i ett politiskt parti - nej, det låter sig inte göras!

Nu förefaller Centerpartiet vara till för sig självt, en intresseorganisation, dvs gruppen ungtuppar utan krämpor och stridbara bruttor som tycks ha fått det mesta gratis - och förstås den svans av wannabis som vill bli som dem, lyckade som dem, fräcka och orädda, få skräna och skrämma som dem.

Jag kan inte identifiera mig med dem, de som anger tonen och inriktningen för värdena de strider för, just för att de dominerar och domderar, hävdar sig i all sin uppumpade förträfflighet och - det värsta - utesluter, utstrålar förakt mot de människor som inte är lika unga och oberoende, starka, bekymmersfria och framgångsrika.

Centerpartiet verkar ha blivit en sammanslutning av extremt likriktade personer, som på sitt sätt utmärker sig lika mycket som dem i riksdagen som man beslår som mest för detsamma. Det finns även andra sammanslutningar med liknande, uteslutande karaktär, som inte bryr sig om människorna utanför, vad de tycker eller vill, för de är inte lika viktiga eller rättare sagt: inte viktiga alls.

Jag skulle vara kort, så jag slutar här även om jag kunde fortsätta ett bra tag till.

Det framgår väl med all önskvärt tydlighet, antar jag. Att jag är ledsen och besviken.





  • Kommentarer(0)//www.lisbethakerman.com/#post87

Rannsakan och andra nöjen, ett litet apropå

Omvärlden och jagSkapad av Lisbeth 2013-07-09 01:57

I Almedalen var vid sidan om jobben landsbygd och utbildning mycket på tapeten.

Först ut, redan i våras, var MP med sitt slag för landsbygden, sedan var det V, därefter FP, C och S i nämnd ordning som jag minns det från i mars 2013. C rix verkar ha urbaniserats helt och hållet, tråkigt nog. Det räcker inte som Annie Lööf i Almedalen att kasta in jästen efter bullen.

Centern har fått frihet på hjärnan. Visst är det så att Frihet är det bästa ting men på C verkar det som om det mest är frihet från (ansvar för något annat än ens eget välbefinnande), dvs att ha fri- och rättighet att bara tänka på sig själv och strunta i sin medmänniska. För det är vad det betyder. Att inte dela med sig. Att breda ut sig och vräka sig fram utan hänsyn till dem som inte har samma förmåga men samma rätt ändå, att finnas till. Allas lika rätt är inte förenligt med det personliga frihetslovsjungande så som det skrålas fram!

Nu vill jag understryka att det där får stå för CUF:arna och delar av storstadscentern som orerar så man skäms. Bratts, som dylika brukar kallas på USA-slang. Snorungar, som vi kallade dem förr. Som tar sig ett jäkla stort utrymme, gapar och skriker så man tror att det håller på att bli upplopp. Kör över som en ångvält allt som råkar stå i vägen. Tar för sig och förstör sådant som andra ägt och glatt sig åt i generationer.

Man måste väl ge erforderligt utrymme till det uppväxande släktet som ska ta över efter oss och fixa framtiden. Jag måste dock säga att jag inte traktar efter den och är glad över att jag förmodligen slipper större delen av den.

Landsbygden, alltings kärna och ursprung för det som vi använder och lever av dagligen. Hela Sverige Ska Leva deklareras det då och då. Jag behöver inte sticka fingrarna i halsen utan vill spy alldeles av mig själv när jag hör det falskeligen uttryckas av dem som måste säga det fast de inte menar det.

Som vår bygd utefter sjökanten som utarmats på alla de sätt och vis, nu sist och värst genom nedläggningen av skolan, och innan det, borttagningen av den lilla belysning vi hade på strategiska platser. Barnen har fått stå i bäckmörker i mer än tio år när de väntar på skolbussen om mornarna. Sedan ska de sitta och skaka på de förfärliga vägarna två timmar om dagen.

Det görs inte någon förbättring av vägarna som också förstör våra bilar vilka vi får reparera för stora summor, bromsarna (4 ggr), styrlederna (3 ggr), sommar- och vinter däcken håller som bäst 2- 3 säsonger, en upphängningsfjäder i framvagnen (2 ggr), detta på en bil modell 2006, för att nämna något. Plus att vi får köra med uppmärksamhet på hålorna i stället för på de vilda djuren eller njuta av den vackra naturen.

Två gånger under de närmast föregående par veckorna har en förvuxen tranunge sprungit tvärs över vägen med stora kliv och fjädrarna sina bakstrukna av luftdraget. Var gång har jag tackat Gud för att denna ståtliga varelse sparats. För det mesta annars är det älgar och rådjur, grävlingar och rävar, samt förstås hararna. En endaste gång, under nattbevakningen, en kull med lodjursungar!

Vår bensinstation i Nybble, som funnits här i åtminstone 50 år lades ner för fyra år sedan då den nye ägaren inte hade råd att sanera marken om behovet skulle uppstå. Bensinbolaget skulle efter ett visst datum ta ner macken om inte garanti lämnades på att medel fanns för en eventuell sanering. Ägaren kunde inte det, och kommunen var inte villig att på något enda sätt försöka rädda den kommersiella men nödvändiga samhällsservicen genom att utöva påtryckning på bensinbolaget som andra kommuner gjort med framgång.

Flera äldre människor i bygden har kört till affären och tankat bilen samtidigt men kan inte tänka sig att åka in till stan eller ut på 26:an för att tanka i Gullspång eller Bäckhammar. Så kommunens njugga hållning har sannerligen försvårat människors villkor här.

Många av Rudskogaborna jobbar i Bäckhammar och är nöjda med den lösningen när mack anordnades där för ett par år sedan. Tidigare var Nybble den enda macken mellan Otterbäcken och Kristinehamn. Det sorgliga var också att en restaurang nyligen hade uppförts i anslutning till macken, långtradarplatser anordnats och stora markarbeten gjorts för uteservering och parkering. Idag går serveringen på sparlåga utan möjlighet att erbjuda ortsbefolkning eller förbiresande tillnärmelsevis det utbud man kan vänta sig av det yttre intrycket. Öppet-/stängttiderna förfaller sporadiska, liksom själva verksamheten.

Mobilmottagning saknas och bredband finns endast via telefonmodem så vi tvingas ha kvar våra dyra hustelefoner som knappast någon ringer på längre förutom de sakramentskade telefonförsäljarna. Vi måste själva använda den förstås, även ringa upp den som ringde oss på mobil och som inte fick sitt ärende uträttat innan samtalet bröts. Bredbandet är dyrt, liksom våra andra telefonkostnader när allt fler vi ringer till endast är anträffbara på sina mobiler. Fiber finns inte i sinnevärlden.

En granne fick förra året ringa efter ambulans åt sin hustru som senare visade sig ha fått en hjärtinfarkt. När ambulansen kom fram kunde den inte få kontakt med sjukhuset via sin datautrustning utan måste ge sig i väg och stanna på vägen där mottagningen förhoppningsvis fungerade. Då var de långt utåt Järsberg och 26:an med propellerrondellen och fortsatte upp mot E18 och de fyra återstående milen till Centrallasarettet, men tre gånger fick de stanna bilen och göra upplivning för att hennes hjärta slutade att slå.

Så någon patientsäkerhet finns inte i våra trakter. Vi har mer än sju mil till sjukhuset sedan vårt närsjukhus lades ner för en fem år sedan. Även äldreboendet i Nybble lades ner till vår stora sorg. Liksom apoteket intill läkarstationen. Även själva läkarstationen skulle avyttras men här lyssnade man på opinionen från hela södra delen från länsgränsen och framåt som innefattades i upptagningsområdet. Hade det bara varit vi i dessa bygder som ropat hade nog ingen hört oss.

Ibland känns det som om vi är utrotningshotade. Vi kan inte förstå annat när vi ser kommunens prioriteringar än att de inte har något emot att vi ger upp och flyttar. Tråkigt nog har de lokalpressen på sin sida. Vi befinner ju oss i ett enda stort naturvårdsområde, som han sa dåvarande kommunalrådet (C) i den kommunkrets som vi lämnade. De har verkligen både svält ut oss och underblåst en allmän uppfattning – som vi omfattar själva snart (för vad ska vi ta oss till?) – nämligen den att vi inte finns.

Men det gör vi.

Slutligen, kort om lokalpress i landsorten, vet inte om det är allmängiltigt eller ej, kan nog variera i grad och omfattning:

I stället för att granska beslutsfattarna/makthavarna, vara invånarnas kritiska öga, den fria bevakaren av invånarnas intressen, undersöka hur invånarnas avsättningar i form av skatt används för detta gemensamma goda som kallas kommun, tenderar media på mindre orter gå makthavarnas intressen.

Objektiviteten går förlorad när media börjar identifiera sig med dem som har att fatta besluten, blir du och bror med dem, känner samhörighet och har samma umgängeskrets som dem, finns i samma loger och liknande sammanhållningar där beslut förankras, försvarar makthavarna mot invånarnas ifrågasättanden, underlättar för makthavarna genom att påverka den allmänna opinionen i kontroversiella och ifrågasatta beslut, liksom de förtiger uppfattningar som går stick i stäv med dem.

Detta ohemula beroendeförhållande mellan de som ska granskas och de som ska granska leder till att åsikts- och yttrandefriheten begränsas för gemene man.

Återvänder avslutningsvis dit där jag började, nämligen till landsbygden och skolan och bifogar här en motion som Centerpartiet, det parti jag trots det ovan anförda ändå är verksam i, ska behandla på höststämman som ska hållas här i Karlstad. I motionen står vi, de bortglömda och negligerade i den södra kommundelen som modell och praktikfall! Skulle motionen antas, uppmärksammas och tas på allvar på några platser i vårt land (och även i den här kommunen), skulle det vara ett steg mot ett bättre samhälle där alla får vara med.


  • Kommentarer(2)//www.lisbethakerman.com/#post77

Rannsakan och andra nöjen, den närmaste framtiden

Omvärlden och jagSkapad av Lisbeth 2013-07-05 15:09
Min dotter har läst valda delar men inte allt. Det ska hon göra nu, när hon gått i pension - höll jag på att säga - nej, jag menar förstås gått på semester! Utöver jobb är det barn och familj så det vill till att få tid och ork att hinna med även annat. Men semestern ska räcka till allt, eller hur! Svisch, så är den förbi!

Vad hon jobbar med, min dotter? Jo, marknads- och opinionsundersökningar. Hon sätter samman frågeformulär, formulerar frågorna, ställer samman svaren, analyserar resultatet, skriver rapporten och presenterar den för kunden.

Hon har också tittat på rankningsfrågan med de 5 alternativen och 5 skolorna, där 1 skola var med i alla 5 alternativen, en annan i 4, en tredje i 2, och de 2 återstående i vardera 1 av alternativen.

- Men så kan det väl inte vara! utropade hon. Vad menar du?
Jag förklarade men hon hade svårt att förstå. När hon till slut fick klart för sig hur det låg till utbrast hon:
- Men då blir ju svaren förutbestämda!
- Ja, det är vad vi försökt säga.

- Jag skulle aldrig ta mig an ett sådant uppdrag utan att tala kunden tillrätta, att man inte kan göra så för då får man inte rätt visande svar.
- Nej, men det var väl meningen ...
- Jag skulle aldrig gå med på att ta ett sådant uppdrag. Vi skulle få Etiska rådet på oss. Har ni kontaktat Etiska rådet?
- Ne-ej ...

- Men enkäten är väl granskad av någon, någon utomstående?
- Nja, det sades från början att ett utomstående företag fått i uppdrag att göra enkäten. För att det skulle gå rätt till. Sedan när vi kontaktat det företaget, defgo, som finns i Danmark, så har de bara levererat mjukvaran.
- Men ... Har kommunen tagit hand om alltihop själv sen, menar du?
- Ja, det går inte att komma fram till nåt annat. Eftersom defgo svarade så.

- Men menar du att ingen har granskat enkäten, kvalitetssäkrat den?
- Nej, inte nåt proffs i alla fall. Åtminstone inte ett proffs med auktorisation. Men kunniga har de säkert varit, den/de som satt ihop frågor och formulär, utifrån sitt dolda syfte att åstadkomma något annat än att kunna redovisa föräldrarnas sanna uppfattningar och svar.
- Då får vi titta på det när jag kommer!
- Vad snällt!
- För nu har jag jobbat i den här branschen så länge att jag kan den och vet vad jag pratar om. Ser fram emot det! Ska bli kul!

Nikita är inte farlig, han gäspar bara. Men det är klart, han har resurser. Inte minst när han springer upp och ned för trädstammarna och kastar sig med dödsförakt mellan grenarna högt uppe i kronan ...


Tillägg m a a nedan kommentarer:




  • Kommentarer(8)//www.lisbethakerman.com/#post76
« FöregåendeNästa »